Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Dagen då blomkålen brann

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson
Red = Anders Bylund

   Biodlare, backstugusittare och blomkålskonnässör Bosse Baconkung hade ett problem. Ja, i själva verket hade han flera, men just sjuttonde augusti nittonhundraåttitre värkte en törn sju resor värre än de andra. Blomkålen brann, och hans bästa hink låg på bottnen av den torrlagda brunnen. Gassande lyste hans fotogenlykta ned i brunnen. Hans värkande rygg knakade och han rev sig fundersamt i skulten. En gång för länge sedan hade han ägt en stege, sisådar fyrtio meter lång, men den hade han råkat förlägga när han plockade lingon i norska fjällen. Kanske Gammel-Erik hade en? Med långa kliv stegade han mot grinden, men stannade abrupt då blomkålsröken blåste norrut. Han spanade bort genom diset. Där borta någonstans borde man kunna ana radiomasten och pappersfabriken. Helt dold i sotet var dessutom en gammal rostig pansarvagn som sedan länge stod övergiven i en björkdunge bakom Bosses beklagligt bedagade bibliotek (böckerna brast, bibliotekarierna bölade, betänkligt burdusa botgörare bordlade befängda beslut). Hela   scenen påminde slumpmässiga besökare (skatteindrivare, Sjundedagsadventister, femtekolonnare) om det nära förestående kriget. Bosse kisade och rynkade på sina ludna öron. Gammel-Erik kanske inte var hemma?
Men det kunde kvitta. Utan hink torde blomkålsfältet förintas
och stegen stod kanske någonstans i närheten ändå?
Bosse hade aldrig varit
utanför grinden. Han gläntade försiktigt på den. Det såg ungefär ut som innanför. Lite grönare kanske, men mestadels likadant. Han drog ett försiktigt andetag och stängde grinden igen. Bäst att ta det varligt. Med blomkålsfältet i ett blossande inferno bakom ryggen funderade Bosse på sitt nästa drag.
"Aha!"
utbrast han och provade grindhandtaget igen. Grinden gled upp. Bosse tvekade. Han förhastade sig sällan. Var det en sak han noga undvek så var det att ta risker. Så fantastiskt duktig på att inte utsätta sig för någonting som liknade farlighet eller osäkra utfall var han emellertid inte. Senast igår hade han exempelvis råkat hitta en gammal dieseltunna i bråten bakom den ihoprasade pappersfabriken. Som vanligt tog han det säkra före det osäkra och gömde sig i tunnan, med viss möda eftersom han först var tvungen att lirka bort tunnlocket han tidigare limmade fast, och dessutom expandera öppningen ganska avsevärt för att hans omfångsrika stofthydda skulle kunna glida in. Det var det värt, tyckte han som hastigast, innan han tvangs konservburksöppna sig för att överhuvudtaget kunna andas. Man kan alltså lättvindigt vifta bort Bosses säkerhetsåtgärder med ett putslustigt och effektsökande publikfrieri av sorten: gamängaktig herre i vit kostym törs knappt borsta tänderna utan hängslen och livrem! (Paus för skratt) Den till storstaden nyligen anlände drängen kan tänkas bete sig på liknande sätt. Nå! Några minuter senare var Bosse tillbaka vid blomkålsfältet, utan stege och inte ett dugg modigare.
Blomkålsfältet kanske kunde få brinna.

Samtidigt, i
norska fjällen, snubblade en trött och arg lantmätare över en fjälltopp, studsade nedför en slänt och landade på en stege. "Menvaf...!?", utropade han och konsulterade sina medhavda papper. Det hjälpte föga. Men luppen i västfickan visade att stegen bar spår av blomkål och han nickade därför bistert. "Jojo, detta torde handla om Bosse Blomkålsprins," antog han. "Men var är han?" Han kisade mot horisonten, där en rökpelare slingrade sig upp från nordvästra bergskammen. "Knappast där," sa han och vände sig ett halvt varv. Han kisade en smula, tappade bort sig, och omriktade hela sin fysionomi på vansinniga sätt.

Blomkålsprinsen själv
hade satt sig på en stol och dragit fram sitt gamla bälgspel. Så gjorde han när nöden blev lite lagom anständigt påträngande. En vals eller två var vad som brukade plägas; Idag krävdes dock grövre don; såväl fandango och lindy hop som långdans och en ovanligt enveten variant av schottis i asymmetrisk femtakt, tack! Han rundade av med "Dans borti vägen," som han trodde han skrivit själv. Mitt emot satt Baconkungen i svårmodigt majestät. "Hörru Evald", började han men kom på helt andra tankar när Bosse plötsligen pekade ut Evald Blomkålsprins som någon sorts lokal Quisling med dubiösa kontakter såväl i den undre världen som i norska fjällvärlden.
"Jag må vara baconkung," ponerade
Bosse vidare, "men jag skulle aldrig sänka mig så lågt att mina baconodlingar brinner. Ändå står nu blomkålen i ljusan låga. Se där en motsägelse av närmast episka dimensioner! Du och jag hör ihop likt bräserad blomkål och friterad grissvål, Evald!" Han skrockade så baconresterna stänkte omkring honom i en sannskyldig flottföreställning. Men Evald hade inte mycket sämre att komma med själv, visade det sig. "Hörru din...din uv", började han lamt, men sedan sprutade det minsann blomkål och arsenik ända till kvällen.

Dagen då Blomkålsprinsen och Baconkungen
såg blomkålsfältet gå upp i lågor var därtill Sparrisprinsessans nittonde födelsedag. Hon satt inlåst i Gurkmejetornet och suktade efter sin förmodat förestående räddning, en händelse som hon hade stora förväntningar på. Låt vara att kungliga spågurun Hassan Åkerfält gissat fel på rätt mycket i sina dar, men nog var just den förutsägelsen sämre än mycket annat, mestadels beroende på att ingen i kungafamiljen gillade blomkål ännu mindre än de hatade sparris. Detta förhållningssätt presenterades vanligen i motljus bak gredelina gardiner. Nu kom emellertid den
sedvänjan att framstå som osedvanligt vämjelig eftersom både Sparrisprinsessan och Åkerfält hade ett osedligt förflutet. Redan innan Bosse Baconkung på oklara grunder förlagt hela kommunens sparrisreserver och tappat bort åtminstone hälften av broccolin var hans vandel ifrågasatt och inte blev det bättre efteråt. En inhyrd vitrysk hejaklack stod en morgon utanför hans port och morrade taktfast fram okvädingsord, hotelser samt svartryska besvärjelser tills han slängde några själv och förvandlade dem till paddor allihop. Så förvånad blev han, att det inte stod"Heja FK Minsk!" på hans gravsten. Istället blev det ett frågetecken i guld, utan namn eller någon annan upplysning som skulle kunnat hjälpa betraktaren. Men upplös inskrivningen i kungsvatten, filtrera lösningen genom urberget i några årmiljoner och du skall se att du förstår ännu mindre. Faktum är att du även förlorar vadhelst insikt du en gång hade i fråga om detta.

I norska fjällen
gör man bäst i att hålla käften om baconstekt blomkål börjar dofta från granndalen, ty slikt förebådar diverse hemsökelser och allmän förödelse. När svarta baconninjor sedan överfaller de vita blomkålsälvorna i blodig dans och diverse naturväsen stöter samman i diverse förunderliga lekar och spel i snart sagt varje hörn, ja då vet man det vankas: en aldrig så bortkommen och ofärdig slutkläm.   

  

Diskutera
Dagen då blomkålen brann

Anders Bylund
2012-09-11, 09:34:29
Mm, vi tappade tråden i vanlig ordning. Men den hade sina godbitar i alla fall.

Måns Svensson
2012-09-11, 03:43:59
Jag trodde länge att den handlade om något, men det gjorde den aldrig.

Mårten Lind
2012-09-10, 16:47:15
Började bra. Gick vilse i kylskåpet efter en bit.

Administrator: Anders Bylund