Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Mitt liv som mjölon

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Mårten Lind
Red = Måns Svensson

   Vi städsegröna dvärgbuskar är trötta på lingonets diktatur i subvegetationen. Därför har jag startat en bok- och diskussionscirkel för andra risväxter  -- ligonets ovälkomna tyranni skall svepas under mattan genom upplysning och den fria tankens makt. Listan på rekommenderad läsning är inte längre än den är bred: Mjölon Till Vardags av f.d inrikesministern och uppburne medborgaren hr Harald Hurring, Markskikt Jag Minns av allas vår favoritgeolog Sten Sture Granitpanna, Forntida Tuvor i fält och filt, inbundet halvfranskt band, med dedikation på försättsbladet och endast en halvhjärtad introduktion till romerska arméns fältgräs på insidan av pärmen, och slutligen Med kängorna fulla av skog av Ernst Brandenburg. Nu menar jag för det mesta inte allvar med vad jag säger, oavsett område. Skriker jag så behöver det inte betyda mycket. Viskar jag så brukar jag vara vansinnigt förälskad eller dödligt sårad. Jag vet att det finns de som tycker illa om den sortens ambivalens och att dessa så-kallade "kritiker" lika snart hytter med nävarna åt varje snedparkerad traktor som åt nordtyska invasionstrupper på vift, men jag har mina principer och det är ingenting som jag är villig att betänka. Hellre skulle jag överväga min vana att stå här framför er och göra bort mig så här oåterkalleligt, men låt oss inte gå till överdrift. Utan vidare omsvep vill jag därför nu ge en kort exposé över själva vitsen med att ge korta exposéer. Året var 1931. Det glada lantlivet i Provence var sedan länge en utsliten klyscha. Folk stod håglöst vid vägkanten med tiggarpåsen i krokodilskinnsportföljen och blängde på varandra med mord i blick. Oftast resulterade det hela i öppet handgemäng så fort någon slängde till dem en allmosa, en spottstyver, eller en apterad handgranat. Just det. Ni hörde rätt. Det var inte var dag, men splittergranater haglade rätt ofta i Provence på trettiotalet, ja närmast dagligen, faktiskt. Det gick så långt att man för att jävlas bjöd in tyskar och hunner som ändå aldrig dök upp. Dystopin förblev tills vidare en aldrig helt motbevisad verklighet. Dessutom stod en man längst uppe på skoj. Därifrån kunde han se hela vägen till Cannes, och detta kom att utgöra startskottet på en veritabel guldålder inom den halländska kortfilmsindustrin. Vad?
Favoritfilmerna "Smiska en Ryska!" och "Smek en Grek"
utspelade sig båda på just denna höjd. Med en lätt överdrift skulle man kunna säga att Falkenberg var Nordens Hollywood på skoj, eller att denna höjd just där verkligen hade ett stängsel som liknade något. Mannen hette antagligen något, men troligen inte inget. Alltså Kurre Pärzon, gissningsvis. Han kan också ha hetat Stefan Dubbelsträng eller Hassan al-Islam Johansdottir av Rumänien.

Kors i jestanes, moster!
  

  

Diskutera
Mitt liv som mjölon

Mårten Lind
2012-05-14, 17:12:31
Ajöss med detta elände.



Administrator: Anders Bylund