Statistics

   Aldrig har väl det högtyska kulturarvet framfött en sådan stjärna, en sådan skapelsens allra ljuvaste frukt, som den Visslande Valkyrian Ilse Werner. Många har känt sig kallade att sedan dess återuppväcka denna läpparnas allra främste traktör, denna plutandets pionjär, men få har nått längre än när den rumänske excentrikern Györgösz Galapagoszs en stormig novembernatt förfrös ansiktsmuskulaturen i ett intrikat försök att förföra sin idol, död sedan ett år. Iskristallerna hade ansamlats runt samtliga blodkärl i Györgösz bleka nuna och perpetuerat den till ett slags akustiskt fulländat blåsinstrument ämnat för klezmer - och eller bebop - men vad brydde sig Ilse om dylikt, hon var ju för fan död. Rejält dessutom. Men, tänkte Györgösz, det har väl hänt konstigare saker än att stendöda visselvirtuoser vaknat och proklamerat sin kärlek till rumänska frostskadade excentriker. Sålunda ihärdade herr Galapagoszs i sina återupplivningsförsök och lyckades efter ett antal mer eller annan icke-kolsyrad läskedryck uppbringa tillräckligt med värmealstrande ljudvågor från sina stämband, för att åstadkomma det som ingen tidigare gjort med undantag för honom själv vid en kulturfestival utanför Obergürgl två och en halv timme tidigare. Ilses återkomst till livet fick dock ett antal spännande följder långt utanför Rumäniens bergsbemängda gränser, exempelvis fick ordföranden för Folkdansens vänner i Tibro, Sverker "Utomsocknarn" McMurtry, plötsligen insikt om att mazurka var djävulens påfund och endast undantagsvis får framföras utan tillbörligt tillstånd från Opus Dei. Dessutom kom tjogvis med anmälningar till JämO från sura döingar som inte uppskattat att rumänen rekryterat vilsna ungdomar i suspekta chatrum till ockulta ceremonier ämnade att glorifiera Roger Pontares musikaliska arv. Detta hade försvårat de avlidnas vila då Pontares musik med bästa vilja kan liknas vid Tondövas Riksförbunds julkonsert för säckpipa och kazoo. Hursomhelst, Ilse blev återuppväckt medelst de ljuva tonerna från Györgösz kristallina struphuvud. Självklart framförde han flertalet värmande hårdrocksballader och barnvisor i glada tonarter, med en smakfull tolkning av Nazareths Love hurts i Ass-dur som Grande Finale. Ilse vaknade och proklamerade omgående att hon ville slippa höra sån skit. "Du borde spela nån Toto, eller kanske Smokie", varefter hon sträckte på sin seniga högerarm i en svepande gest menad att distrahera Györgözs medan hon obemärkt smet.

På andra versen av extranumret var hon redan trygg på andra sidan Balatonsjön, och traskade muntert vidare mot nordeuropa och sina ariska hemtrakter. Således var en kulturkrock med nutiden att se som tämligen överhängande. När hon strosade genom mellersta Moldavien kom hennes bästsäljande singel ut postumt, vilket ledde till världshistoriens mest meningslösa juridiska tvist, där Ilses faktiska livsduglighet ifrågasattes i grunden. Något rörande reproduktionsduglighet kom också på tal, men Ilse avfärdade detta som illasinnade antydningar ämnade att underminera hennes trovärdighet som äkttysk modersfigur för de visslande Wiesseljugend, Ilses fanclub som sedan grundandet 1938 vuxit till en mindre religion i Syd-Thüringen. Detta kände naturligtvis inte Påven till för de inkvisitiva makter som bevakade dylika förehavanden var sedan länge rätt slöa, mest spelandes Canasta och ointresserade av att slå ihjäl hedningar. Om Påven hade fått berättat för sig hur den visslande armadan farit fram hade han förmodligen bränt alla broar mellan Potsdam och andra riket. Men som läget nu var kunde visselarmén lugnt fortsätta sin huvudlösa dyrkan av Ilse och hennes samtliga livstider. Juridiktvisten kunde mot bakgrund av tidigare prejudicerande fall, till exempel doktor Death vs. professor Frankenstein, lösas utan att konsensus uppnåtts, och sålunda slog länsrätten i Glocksburg fast att Ilse varken var död eller en särskilt livsduglig person. Följaktligen sattes hon åter i musikaliskt arbete, även om läpparna var lätt mumifierade kunde man känna vinddraget från fornstora glansdagar. Särskilt lyckad blev Ilses Haddaway-cover med tillhörande fem-minuters visselrap med umts-umts ackompanjemang doftande av tidigt 90-tal. Hiten med stort H, Wir machen Musik, fick nytt liv med ett hip-hop-beat i NWA-stil och gästrap av Tupac, som även han provade på vissling. Men den riktiga juvelen i kronan var utan tvekan"Harder, faster, Scooter" där Ilses högtyska accent kom till sin fulla rätt. Albumet sålde dubbel-platina den första veckan och världsturnén bokades illa kvickt. Kort därefter briserade bomben, kvällstidningarna fick nys om att Ilse borde vara stendöd eftersom hennes runa fanns inramad i"Hall of Fame" hos det ostpommerska hovmusikantförbundet. Hur kunde hon ändå frammana massiva biljettförsäljningssiffror? Det hela stöttes och blöttes utförligt i flertalet centraleuropeiska tidskrifter av tvivelaktig karaktär medan folkets kärlek nådde närmast fanatisk gudadyrkan. Inte blev hypen mindre av att Ilses "necro-look" passade emo-kidsen som hand i handske. Svart fisknätshandske med diverse döda hudflikar och gammal spets. Spekulationerna om hennes troliga livslängd framöver attraherade samtidigt stora mängder riskkapitalsäventyrare, som investerade astronomiska summor hedgefonder och franchise-rätter helt utan egentlig verklighetsanknytning, det verkade nämligen vid tillfället vara en ypperlig idé.

Nåväl, så långt om Ilses återuppståndelse och dess efterverkningar. Vi går nu tjugo år och tretton dagar bakåt i tiden för att skärskåda de socioekonomiska faktorer som föranledde Ilses något makabra levnads- berättelser; det handlar framför allt om bakverk och bagarnas benägenhet att blanda ihop mjölsorter med diverse voodoo-ingredienser som kan ställa till det riktigt ordentligt i fel händer. En handfull dylika vita puder, exempelvis"Ormtungepuder" och "Crystal Meth" orsakade under denna vår flertalet mjöliga skandaler där så kallade "Totenbrot" och oblater blev till dödsdomar för icke ont anande experimentglada ungdomar, medryckta i den allmänna pulverliberala stämning som svepte in över stora delar av Västsmåland. Offren var i de flesta fall fula och äckliga redan innan de började sniffa hemskheterna, vilket naturligtvis utgjorde förmildrande omständigheter då saknaden dämpades. Folk var tvärtemot rätt glada att slippa dräggen, och sålunda tilläts det bero utan inblandning