Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Handlingar ur den nedlagda saltgurkefabrikens arkiv

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson

   Fjärde maj, 1961. Leverans av ättika på morgonen. Hansson sjuk. Stålbalja ivägsänd för reparation. Beräknad tid två (?) veckor
. Undersök möjligheten att byta
stålbaljeverkstad.

Sjätte
maj. Hansson"sjukare". Misstänker simulering, måste undersökas. Stålbaljan redan tillbaka, dock tydligen orepererad. Återsändes.


Sjunde maj.
Hittade stålbaljan utanför, full med grus. Städse trasig. Försökte förgäves kontakta verkstaden. Läxade opp portvakten. Ättikan snart slut.

Åttonde maj. Ättikan slut. Beställde
ny. Redan dags? Måste kontrollera ättiksliggaren. Hansson "inlagd på
sjukhus". Jisses.


Nionde maj.
Sjufalt utökad ättiksåtgång, men mängden producerad gurka oförändrad, enligt liggaren. Något är lurt här. Skickade baljan till verkstaden igen.
 


Tionde maj. Hansson tillbaka, men
med påfrestande simulanthosta och en underlig vana att hålla sig bakom saker, särskilt stålbaljor. Satte Petterson på att mäta ättiksåtgången kontinuerligt. Portvakten blängde lömskt i morse. Beslöt att be Pettersson att hålla ett öga på honom också.
 


Elfte maj. Verkstaden hörde av
sig och frågade var stålbaljan tagit vägen. Den återfanns på eftermiddagen i förfärligt skick här utanför. Full med grus. Pettersson ombedd utreda saken. Hansson säger att han känner"en mandarinstor knöl i ljumsken". Vad blir det härnäst, tro?

Trettonde maj. Inga pepparkakor till
fikat, puts väck. Återfanns i Petterssons portfölj. Misstänker att Hansson lagt dit dem, vilket han ivrigt förnekade vid argsint och öppenhjärtig konfrontation. Portvakten borta. Misstänker ett samband. Måste undersökas.

Fjortonde maj.
Fick brev från Saltgurkans vänner. Mer nyheter på www.saltgurka.nu. Tycks ha blivit invald i styrelsen som ordinarie ledamot. Samt suppleant i valberedningen. Måste försöka få tag i den ordinarie ledamoten från föregående styrelse - något unket är avgjort i görningen! Hansson borta hela nästa vecka för "kemoterapi." Flummerier!
 


17 Maj. Ättikan slut igen.
Mycket suspekt. Har satt av hela eftermiddagen för krismöte lett av representant för ägarna. Pettersson får vika programblad och Hansson får hålla sig borta.
19 maj. Krismötet under gårdagen
slutade hart när i katastrof. Allt Hanssons ofog låg som en tjock dimma och förstörde stämningen från start till mål. Ansvar och arbetsmoral har nått botten. Förbannade klantskallar, kallade man oss. Nu är det illa. Jag orkar snart inte mer.

21 maj.
Jag har hyrt en privatdetektiv, händelsevis Pettersons bror, för att skugga Hansson. Nu så. Ny ättiksleverans väntas i kväll. Jag har riggat upp ett fångstnät som kommer att utlösas så fort Hansson kliver genom ytterdörren. Nu borde väl ingenting kunna gå snett? Jag är så trött.

22
maj. Något helt ofattbart har inträffat. I mitt fångstnät återfanns hela fyra personer. Att ingen av dem var särskilt glad var fattbart, men att två av dem var Pettersson och dennes bror trotsade mina vildaste förväntningar. Hanssons list är i sanning jävulsk. Jag förstår varför jag aldrig riktigt lyckats bevisa hans skuld, varför han ständigt undkommit trots mångahanda indicier och varför hans diffusa småleende alltid kännts som en illvillig, utstuderad grimas.

24
maj. Hansson blir allt besvärligare. Jag försöker att frysa ut honom, men hans självsäkerhet hindrar honom från att bry sig, och hans popularitet gör att jag måste smyga med illviljan. På lagret har gubbarna satt upp en tavla med något som liknar en ihopsjunken kåpklädd man, med flugor yrande som en ohelig gloria runt hans i dunkel höljda anlete. Det varslar inte precis om ett lyckat försök till teambuilding att sätta upp dylika dystopiska nidbilder på sina kollegor. Ingående och på alla sätt obekväma studier av arbetskamrater och dess lyten smyckade med alla tänkbara uttrycksformer väggarna förmår uppbära hör inte till god företagskultur.

25 maj.
Det har regnat.

26 maj. Ättikan slut igen.

 


 


27 maj. Det regnar. Igen.


2 juni. Jag har fått
ryckningar i vänstra vaden. De ska visst lägga in mig.
Jag har utsett Pettersson till
ställföreträdande chef i min
frånvaro.


5 Juli. Om
det existerar ett helvete på jorden, så skulle jag hellre vara där än att utstå sistlidna två dagar.

7 juli. Om
det existerar en satan, så har han jobbat övertid tillsammans med sin moster för att gemensamt se till att jag blir av med livslusten.

12 juli.
På TV sa de precis att Hansson blivit vald till näringslivsminister. Jag ska försöka att slå ihjäl honom, det vore trevligt. Undrar om jag kommer att få en medalj för det. Det
borde jag få. "För förtjänstfullt
mord på minister". Valet av vapen har jag lagt åt sidan för närvarande och koncentrerar mig istället på att planera segergesten efteråt. Jag tror ett gammaldags swischt-tecken med efterföljande snabb moonwalk baklänges och upprepade utstötningar av "oucha!" och "whammie!" kommer att kännas lite urvattnat. En fadd känsla av förra decenniet och kanske även det förrförra kommer tvivelsutan att smyga sig på, trots att det i mina ögon är helt oberättigat att på sådana grunder förkasta segeryttringar, låt vara att yttringarna som sådana nog så väl kan dömas ut på goda grunder av snart sagt varje person med bibehållet grepp om förnuftet. Just detta kan man i och för sig inte räkna med och nog därom.

14 juli. Jag har
stått länge utanför regeringskansliet och väntat bakom soptunnorna. En vakt - jag kallar honom Lars - dök upp och frågade varför jag kröp omkring i skuggorna. "Men Lars", svarade jag och lade huvudet på sned. "Jag heter inte Lars," fnös vakten och grep om batongen. Om det hade varit kallt ute och batongen gjord av något slags ovanligt halt material hade det kanske gått att begripa det som sedan skedde. Vakten gjorde ett utfall med batongarmen, men råkade sedan i spinn och redan på andra snurret tog batongen flykt och försvann i en vid båge bort mot ingången till kanslihuset. Snabbt som ögat kastade jag ner vakten i en soptunna, slängde på locket och satte fart mot ingången. I samma ögonblick som portarna öppnades när jag kom sättande över kullerstenarna, så gick solen i moln och en störtskur av agenter kastade sig handlöst från byggnadens tak med ett dödsförakt som skulle ta livet av dem. Av detta åsåg jag intet esom jag med spänst allaredan tagit mig in i byggnaden. Där blev jag anmodad att ta kölapp av en halvsovande kvinna bakom en mahognybänk. Först tänkte jag kräla längs denna bänk för att undgå upptäckt, men jag mindes att jag bar min sandpapperskostym och eftersom ektiljorna i foajen föreföll mer i behov av hyvlning än slipning beslöt jag mig för att istället konfrontera kvinnan. Sålunda steg jag upp på bänken och drog en klart halvtaskig lögn om mitt civilstånd, men hann inte längre än till "skenfrånskild med en vän i Askersund, men endast på pappret" innan brandlarmet utlöstes och sprinklersystemet började basunera ut utrymningsinstruktioner medan vatten och eldsläckningspulver vällde ur högtalare. Kvinnan bakom disken slet uppmärksamheten från den veckotidning som hon dittills uppmärksammat och betraktade med uttråkad min det stigande vattnet och de kaskader av skum som
vällde ut
på entréns blankslitna marmorgolv.
"Konny," sa hon släpigt efter
en halvkvävd gäspning, "kan du..." rösten tynade bort i ett oengagerat
pysande. "Jag
har glömt vad det..." avslutade hon uppgivet. Jag försökte förgäves hitta någon alternativ receptionist, men den ende övrige låg vanmäktig på en divan vid hissen och slog håglöst med flottiga fingrar efter en efterhängsen fluga. Snett vinklad fast ändå utan kontakt med den del av lokalen som borde leda vidare, sträckte sig en vindlande spiraltrappa vidare upp mot det dunkla töcken i taket som effektivt dolde öppningen till det vindskontor dit han styrde stegen. Ett problem var divanen som blockerade trappans nedersta trappsteg. Alltid redo för gymnastiska övningar, trots sitt medfödda handikapp och sin rigida träkonstruktion, gjorde divanen ett overkligt men högst påtagligt hinder för envar som sökte tränga djupare in i byggnaden. Som jag. Jag har aldrig varit mycket till karl, har jag hört. En gång såg jag en äldre dam i färd med att hacka ut dessa ord i ett block av frusen diesel. Fräckt stal jag hennes mejsel, men det skulle jag snart övertrumfa när jag strax därpå även stal hennes hatt. Ångorna från den tinande dieseln smakade fågel.

15 juli. Efter
mitt misslyckade försök att komma in i regeringskansliet insåg jag mina begränsningar och köpte en potatispress. Den slungade jag sedan rätt genom vindrutan på buss 455 mot Orsa och hoppade själv efter, vilt famlande efter mitt månadskort. Chauffören var dock snabbare än jag och for ur stolen med ett servilt  "ett ögonblick bara herrn!" och sålde mig flinkt till en medpassagerare  i tropikhjälm. Sålunda fann jag mig snart inhyst i en rejäl stålbur  i en godsvagn på väg mot Brazzaville. Den varma och fuktiga luften från godsvagnens bastuklubb svepte över oss som en påminnelse om fjolårets Finlandsresa.

Det var
på sätt och vis tur att de stulit tågpassagerarnas elefantstudsare, eftersom detta förhindrade dem att åstadkomma någon skada. Vilka "de" var och vad de skulle med skjutvapen till kan man tydligt utläsa i den kommande boken om mina resor i tåg. Den bygger på erfarenheter från mina prao-anställningar vid n'dranghetan, Rhyschnypal och Trollhättan, kanske. Hursomhelst skumpade tåget snart av rälsen och kom att hejdas i farten av den centralafrikanska järnvägspolisen.
"Halt!" utbrast
någon, oklart vem, och bordade loket med myndig min. Folk såg sig förvirrat omkring. "Förlåt?" sa  någon rakt ut, vilket eventuellt någon annan ryckte på axlarna åt. Ytterligare förvirring utbröt när någon eller några verkade ha övermannats av inkräktaren, och under tumultartade former brakade ett svårdefinierat antal personer igenom någon form av vindruta och eventuellt även ner på marken. Jag kan så här i förtroende medge att jag egentligen inte har riktigt koll. Hursomhelst krånglade jag mig mödosamt men icke utan stil ur det skrynkliga vraket till bur och försökte skaffa mig en lägenhet i närheten. Vid en första anblick tycktes bostadsmarknaden överhettad och otillgänglig, I sådana lägen behöver man en god mäklare,  och sålunda såg jag mig om efter sådana. Emellertid kunde jag inte hitta nån där ute, så jag vände om och gick åt restaurangvagnen till. Jag slog mig ner utanför densamma, eftersom ingången var spärrad av en tysk som av oklar anledning hängt sin tvätt tvärs över sig själv och sedan satt sig i balja av bleckplåt i en närbelägen fors och därmed ådragit (sic!) sig både sjösjuka och vatten i brist på någon som brydde sig. Han guppade nu i en annan balja, placerad i den vinkel som krävdes. Jag armbågade mig fram så gott det gick och äntrade vagnen. Ingen uppmärksammade min ankomst och jag tyckte att det kändes lite avslaget. Myndigt tog jag tre steg in och harlkade mig. "Hör nu gott folk hurusom jag redogör för mina öden och äventyr!" chansade jag. Man kan tycka att det var en vettig inledning till en lödig utläggning, Man kunde kanske invänt att både anslaget och förutsättningarna var milt absurda, kanske rent av föga trovärdiga. Detta var faktiskt också fallet.
 

Jag vaknade
senare på golvet. Drömmen hade ju varit så verklig. jag inledde en mening med gemen i ren panik över den.

25 juli. Jag
inser att regeringskansliet inte ligger på latsidan. Dörrarna har lagats och jag spärrats in. Rummet är ljusgrönt. Trevligt.

3 augusti: Jag har
kommit till insikt om vissa saker.

12 oktober. Jag har
kommit till insikt om vissa andra saker.

2 januari:
Leverans av ättika på kvällen. Skönt.   

  

Diskutera
Handlingar ur den nedlagda saltgurkefabrikens arkiv

Mårten Lind
2012-05-21, 19:02:26
Å andra sidan kan man tänka sig att baljor och ättika är rätt centrala begrepp. Eftersom varken baljorna eller ättikan fungerar speciellt väl i den här verksamheten är liksom resten av produktionen oviktig.

Anders Bylund
2012-05-17, 14:02:50
Det kanske förklarar varför fabriken nu är nerlagd.

Måns Svensson
2012-05-16, 14:00:01
En sak som är skoj är att Mårten och jag verkar ha lika dimmiga begrepp om hur storskalig saltgurketillverkning kan tänkas gå till. Redan i första stycket slår vi fast att ättika är viktigt och att gurkorna och ättikan nog förvaras i stålbaljor. I fortsättningen introduceras inga andra tekniska detaljer - det är bara ättika och stålbaljor. Det blir aldrig mer konkret än så.

Administrator: Anders Bylund