Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Ur medeltidens höst

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Anders Bylund
Red = Måns Svensson

   Den som sade bort sig framför alla andra var shejk Mujarabbin från Gize.  Vid hans eget bröllop råkade han missuppfatta imamens ceremoniella utfästelse "och städse i ditt vardagliga värv skall du hedra din lagvigda maka." Istället lovade han ljudligt att snarast korsa Viktoriafallen i en trampbil av kalkskiffer  och stormade ut genom minareten, muttrande för sig själv. "Var hittar man på kort notis ett dylikt fordon så här dags?" Innan övrigt bröllopsällskap hunnit reagera hade han brakat ner igenom moskéns vitkalkade kupoltak, studsat av de med konstfärdiga mosaiker smyckade väggarna och rasat ner mellan ikonostasen och sakristian. Buddhabilderna blickade fromt utöver församlingen och skalden ropte nordiskt kargt: "Skåden avgrunden I förtappade!". Shejk Mujarabbin borstade några freskbitar ur klädnaden och beställde en stadig bägare sekt av en tempelmånglare Zjukov från Poltava, som kommit till moskén på pin kiv. Baptistkardinal Özlurk Efraimsson kunde bara nicka gillande medan den asketiske epikurén Empedokles Conan Doyle ljudligt gav transaktionen tummen ner. Ut ur stupan störtade plötsligt Schweizergardesadjutant Gruff Schrüte med andan i halsen och flera hastigt ihopslänga bannbullor i sin slitna ränsel. I ett koppel släpade han en get, och på släp efter geten kom ett koppel hungriga trehövdade hundar med fradgan löddrande likt ett slemmigt flegmatiskt pensionärsrökhosteavkok, och bakom dem kröp en sköldpadda med fyra ben och femton väldiga rökelsekar i en stor flätad rottingkorg på skölden Fyra små elefanter stod mellan karen med stjärnformade pupiller och egendomligt små och skeva hornbågade glasögon på sina sneda näsor. Ovanför dem svävade en enorm pannkaka, prydd med zodiakens alla tecken och alkemiska symboler i inert radium, prålande likt solens strålar i moskéns innersta sanktum. Staffan Westerberg var icke den förste som upptäckte kraften i en potatis.

Redan som
liten munk visste Absalom Bognatius att ur potatismos och potatisplättar framställa hembränt av finaste kvalisort. Grannen i cellen bredvid, som lystrade till utrop som "Hörru, fläskhuvve!" men var kyrkligen döpt och gediget upfostrad i ett västgötskt lanthem innan han tillföll klostret av arvsmässiga skäl, brukade i regel argt banna honom var gång mäsket jäste över. Själv idkade han endast lätt fermentering av komockor och inandades ångorna i mögelkysst maratondoja. Om man frågade honom hur han kommit på en sådan befängd idé ryckte han bara på axlarna och fnös hånfullt. Absalom fann sin cellgranne ohyggligt underhållande, men på ett tragiskt vis: om så knepigt handlande kunde uppstå hos någon i en så här isolerad och spirituellt upplyftande omgivning, då var kanske all vår mänskliga strävan efter själslig tjosan i mer social kontext futil och vämjelig inför gudarna.
"Hur? Varför?" frågade han
men det var bara en pose. Aldrig något annat.

Än mer potatisen förtrogen var emellertid
Seamus Mac O'Guinness, den mystjocke Luteranske kardinalen från Klachenoughwach. Var morgon stod han upp som en stursk underkorpral inför fint besök med nävarna fulla av dunder och krut.
"Tänt vare här!" plägade han ropa
helt oinspirerat, men så var han också en rutinens och vanans man, den gamle torsken. Vareviga morgon steg han sedan in i duschen med en låda sammansatt av sextiosju olika bitar tvål och en stadig dos sågspån. Sedan ålade han ut genom köksfönstret, insmord i den gegga han i duschen nyss mäktat åstadkomma, och drattade handlöst ned i den grönbruna dyngpölen utanför. Därefter plägade han springa som ett torrt skinn tvärs igenom byn med kinderna proppfulla med jordäpplen och rostad lök.
"Jaha, här kommer Seamus," sa
folk och knackade med pekfingret mot tinningen på honom i
hopp om bättring
. Även om åtskilliga tog i i överkant så såg
sannerligen inte prognosen
övertygande god ut; i bästa fall kunde Seamus se fram emot en rejäl omgång stryk utanför kvarterskrogen senare, och sen blev det potatis till middag. Dessutom fick han ingen sprit förrän långt, långt framåt kvällningen, och då blott en tiolitershink bräddfylld med träsprit och rabarbersaft. Att han inte var blind sedan många år kunde kanske förvåna, men som ordföranden i Raberbersaftföreningen  sade så hade långt mindre bemärkta män än honom satt i sig betänkliga mängder träsprit och hembränt, bara för att upptäcka att deras syn i det närmaste förbättrats, och dessutom rejält. En reklamfilm från Hembrännarföreningen Träspritsentusiasterna hade visat glada människor i folkdräkt som dansade över en brant klippkant med stora vita dunkar i nävarna. Det var så folkligt poetiskt och inspirerande, så optimistiskt och sensuellt att många bortsåg från konsekvensen av att häva i sig lika stark som vämjelig brygd, och snart svepte en blindhetsepidemi över landet. I efterhand försökte många skylla på ömsom kommunen, ömsom sulfatfabriken och ömsom stadsbiblioteket som langade ut propagandan till vem som helst och gratis dessutom.

Hur det än var med den saken svepte Mujarabbin
flis och flag från sina manligt breda skuldror och såg sig om i förödelsen. Brudens farfar flög mot honom med utsträckta armar; själve brudgummen drog sin konstfärdigt utsirade och liksom nästan löjligt personliga favoritvits i ruinerna av hans framtid eller åtminstone något motsvarande, vilken lät såhär: "Det var en tysk, en kines och Bellman som skulle gå till torget för att köpa frukt. Tysken steg fram till äppelståndet, satte händerna i västfickorna och begärde eine kleine nachtwurst utan minsta tanke på att korvar inte räknas till vegetabiliernas krets. Icke desto mindre var hans grepp om händelseutvecklingen tillräckligt för att kärringen ändå skulle överräcka honom den lilla nattkorv han saknat och dessutom glömma bort att hon gjort det. Sån var han och sån var också kinesen, som självsäkert ställde sig vid blomståndet likt en vilsen David Hasselhoff med sneda ögon och märkbart reducerad hårstylingsbudget. Utan godtagbar eller åtminstone ögonskenligen någorlunda relevant ursäkt drog Bellman istället en spontan vits om hur norska mjölkerskor fordom hade plägat att dra till skogs lagom till pingst tre år i rad."
Det skulle han inte ha gjort.

Samtidigt
, eller åtminstone samma dag, på andra sidan Gize, rasade ett litet uthus ihop och krossade en liten keramikskål med vaktelägg.

Tre dagar tidigare hade en gårdfarihandlare
hasteligen lämpats ur Gize i tjära och fjädrar. Man hade knuffat ned honom i ännu en tjärhink, mest för sakens skull, och sedan rullat honom i en hög med bladguld. Här insåg någon att ett kostnaderna för straffet började närma sig smärtgränsen, varför han lades i bad av kungsvatten så guldet löstes upp. Två problem som omedelbart anmälde sig i efterspelet till tilltaget visade sig vara alldeles omöjliga att bortförklara. Det första, och det minst betydelsefulla, var kungsvattens specifika vikt som översteg handlarens densitet med ett antal tämligen tveksamt definierade egyptiska måttenheter. Konsekvensen härav blev egentligen ingenting  märkbart
Det andra och betydligt mindre meningslösa
konsekvensen var bladguldets erhållna osynlighet i ögonen på någon som badat i kungsvatten. Alltså hamnade gårdfarihandlare Agaton Max i trångmål och anklagades bland mycket annat av flera därav personligen gynnade gynnare för grovt huggen förskingring av statligt guld samt riktigt irriterande fnitter vid så solemna tillfällen som kafferep hemma hos kungen och kröning av den prinsliga hamstern. Utan vidare försattes han i exil
och hans namn suddades ut ur de förvisso fåtaliga
register, urkunder och förteckningar där det eventuellt fanns. Därefter plöjdes salt ned lite varstans i omgivningarna, tills någon lyckades snoka rätt på var han låg och tryckte. Då blev det först ganska förvirrat, eftersom det fanns goda skäl att anta att Agaton var en vanlig uteliggare och inte alls någon bladguldsbehandlad figur av oantastdlig vandel och heidlöhs konsonans. Dock erinrade sig en av hans sväronklar att han nog visste en del om hur det hade gått till den  första gången nåt slumpartat hände nån annan.

Det var
en arla tisdagsmorgon i juni som Svante Yucatan-Jonsson bytte livsstil. Först hade han sålt bilen, sedan klotgrillen och till sist hela samlingen fonduegrytor i jugendstil. För den sortens förhastade traditionsbrott kunde man alltid lägga sin tillit när omvärldens alltmer hätska krav på konformism pockade på uppmärksamheten, ansågs det nog. Om inte annat så så hade Svante faktiskt för affären förvärvat kronor fyrahundranitton och sjuttio, investerat dem i en inkomstfond vid namn Skillingarydsbygdens Främjande, samt därefter något oväntat tagit livet av sig med en get. Sålunda satt Svantes arv upplåst i tveksamma aktier, förutom en mindre skogsfastighet i Gusum. Mindre och mindre förresten, den var rentav mikroskopisk. En ovanligt kortväxt granskogsbaron hade på oklara grunder lyckats stycka av en skärv av den i övrigt kyrkligt ägda skogen. Hans arton små söner ärvde varsin liten bit därav, på vilka de genast lät uppföra varsin ospatiös sommarstuga. Varje son sålde sedan hälften av vart rum till sina flickvänner, som i åtminstone tre fall hyrde ut en fjärdedel av sina tändsticksaskar till östeuropeiska gästarbetare med åtta familjemedlemmar vardera, varav de flesta styckade upp fastigheterna informellt mellan sig och de andra stal vad som kunde skramlas upp från grannarnas mikroskopiska inventarier. Ungefär här kunde man ha tyckt att det kunde räcka med fragmentering av arealen, men så enkelt blev det inte. Tvärtom accelererade styckningsproceduren, fast på ett egendomligt oförutsägbart sätt som trots ett kraftfullt försök från alla inblandade att stävja utvecklingen urartade mångdubbelt. Svantes arvedelar investerades slutligen i en riktigt skum affär, där några av de ursprungliga ägarna till marken och några ryska oljemagnater utväxlade skottsalvor, hårda ord samt en större mängd avlagda stalinorglar från slaget vid Kharkov. Dessa tillgångar byttes därefter ut mot sex ton obehandlade malmhaltiga stenblock, vilka uppgavs vara såväl"mycket vanliga" som "värdelösa" redan innan bytesaffären, men trots att själve Siewert Öholm medlade hela affären likt en pompös och fullständigt oinitierad högtidstalare och att ett par experter från Antikrundan var på plats och envist bedyrade sin oskyldighet tills korna gick hem, så kunde det hela knappast betecknas som något annat än ett rungande tjosan från start till mål.
Svantes
markinnehav kunde alltså sammanfattas som redigt och välordnat, men då är det brist på lämpligt förråd av adjektiv att applicera härvid. Dock var det inte alldeles hopplöst att beskriva hans maskinpark med uteslutande adjektiv på bokstaven S: En som försökte var hans kvartsfästmö Britt-Holger Superkusin. "Svensk, söt, skitbrun, sublim, snusförnuftig, slavisk," tyckte hon oftast, men det blev "snorig, straffbar, svartsjuk, sägenomspunnen, solipsistisk, säsongssumerisk" ett par gånger då intaget av sötsur sås skenat hejvilt. Någon måtta fick det sällan vara, visade det sig. Hur det än begav sig så spelade Svante själv ingen roll, död som han var, vid Britt-Holgers konfirmation om kommande innehavsuppdelning.Sålunda blev det fastslaget i häradsrätten att Britt-Holger i god ordning kunde stycka upp sin mark
, varför en partikelfysiker genast anlitades
med stämjärn och mejsel i högsta hugg. "Hur vill ni betala för min insats?" undrade han tvehågset, men lugnade sig betydligt vid åsynen av den säck med rovor som Britt-Holger frestande bollade med. Hammarslagen ljöd snart likt helvetets middagsklockor land och rike runt. Ingen som någonsin sett något förut kunde erinra sig en sådan syn, och det säger något.

Å andra sidan kunde inte
Svante anklagas för bristfällig dokumentation: Det hade varit närmast oförskämt med tanke på mödan han investerade i den encyklopediska bildning han redan på ett tidigt stadium hoppat av för att bygga bibliotek, olika typer av bibliotek, ändlösa rader av bibliotek, gata upp och gata ned med bibliotek, på snedden mest. Många menade att det varit mer bibliotek än vad det strängt taget fanns behov för, men då proppade Svante lånekort i öronen för att slippa höra klagolåten. Från myndighetshåll påpekades att det hade sina fördelar att införskaffa böcker eller än hellre att läsa dem,  ett budskap som Svante alltför lätt avfärdade med "inte fan är det så!" Ingen av hans alltför många fastigheter härbärgerade minsta tillstymmelse till bokhylla; däremot fanns där flertalet hundratums TV-apparater, allihop inställda på Svantes egen TV-kanal som dessvärre endast visade Svantes 1.20-hopp i tresteg vid kommunmästerskapen i Vaggeryd. Detta, dessutom grovt övertrampade, hopp utgjorde hans CVs mest hoppfully klyscha. Resten av dokumentet handlade om den känsla av mindervärdighet som Svante drogs med så fort han satte näsan utanför dörren.
"Härom kvällen behövde jag mjölk," började en gråtmild paragraf.
Efter en helt onödig utvikning om mjölks näringsinnehåll fortsatte han med en lika irrelevant redogörelse över promenadvägen till Pressbyrån. Svante tyckte att diket längs vänstra sidan av vägen endast nödtorftigt kunde tjäna som sovplats och plägade därför slumra på medianen istället. "Men mjölken saknades", fortsatte CVt, "och gör så än." Referenserna bekräftade gärna mjölkbristen, men de vägrade styvnackat att säga mer än "nog har vi träffat Sverker. Svarten? Svante! " då de tillfrågades om kandidatens lämplighet för vad saken nu gällde. De mindes Sverkers trampbil av kalkskiffer som skamligen beslagtagits av en usel shejk och ljög ihop något om hans förflutna i frimureriet Det verkade inte mer än rätt, tyckte de.

SLUT!
  

  

Diskutera
Ur medeltidens höst

Mårten Lind
2012-05-15, 09:26:41
Det här är en sån där fullständigt könlös historia där jag känner igen titeln, men inte för fem öre kan koppla ihop den med nån enda del av det som händer. Kul passager här och var dock.

Måns Svensson
2012-05-15, 09:21:13
Så sant som det är sagt. Ut med det gamla, in med det nya.

Mårten Lind
2012-05-15, 09:20:02
Inte mer än rätt är det heller.

Administrator: Anders Bylund