Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Något om lavfloran på ett uppländskt bilvrak

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Anders Bylund
Red = Mårten Lind

   Även den mer lichenologiskt bevandrade finsmakaren måste häpna till över den Ford Kalops som sedan freden vid Brömsebro halvt om halvt tjänstgjort som företagsbil åt Ostindiska Kompaniets filial i Arboga. Fullständigt felparkerad hade den ofta varit, osannolikt taffligt ihoplappad lika ofta, och kort sagt valhänt behandlad i allmänhet. Kompaniets maskinparksansvarige, herr Gösta Knarr, brukade exempelvis häva in sina vinkaggar, öppnade och uppochnervända, genom bakrutan så att glassplitter flög kvarteret runt varje onsdagskväll. Torsdagar höll han gårdsfester i bagageutrymmet, långa pipor röktes i baksätet varannan kvart om fredagsförmiddagar och på lördagnätterna var det inte ovanligt att se honom någon helt annanstans. Fordonet var i sanning skamfilat  -- ingen tvekan om den saken!

Med
uppbådande av de få insikter i modern lavvetenskap som Svegs Kommunalbibliotek stod för kunde jag med tvekan urskilja just en lav precis bakom den största vodkafläcken på förarsätet. Enligt boken, vilken förvisso hade några år på nacken, karaktäriserades lavar av sin frånvaro av syrsatt metabolism och kunde serveras lättstekta med vitlök på långfredagen om man ville. Mångfalden, ansåg författaren obstinat, befrämjades verkligen inte av att slå in favoritlavarna i glas, vilket han uppenbarligen såg som en löjeväckande sysselsättning, lämplig enbart som barnslig hobby för entusiaster. Nog därom. Jag slet fram min morakniv varje gång jag hörde sådan irrelevantia och behögg vildsint biblioteksboken under utstötande av ordrika kötteder närhelst liknande moralbrott anträffades däri. Då lavlögnerna stod som spön i backen slet jag fram mobilen nästan lika ofta och slog numret till den kommunala biblioteksnämnden. Ordförande Idi Bogo Bengo Brahmin von Gegenangriff plockade planenligt upp luren och ljög mig sedan full om allt vad kryptogamerna kunde tänkas stå till svars för. Svulstpesten, gjorde karljäveln skamlöst gällande, var exempelvis en direkt följd av Aspicilia leprosescens i sötsur sås. Jag trodde inte ett ögonblick att han hade fel, och gjorde därför till mitt livs största överraskning raka motsatsen, på ett klurigt vis.
Först letade jag reda
på mitt allra största exemplar av Aspicilia. Det låg i en flyghangar, klängande på bakhjulet till en Cessna 172 Skyhawk. För att fånga in mitt rov hade jag tagit en flygtur över trakten och markerat tänkbara flyktvägar, hyrt in franska legosoldater för skojs skull, och vid en liten höjd monterat upp katapulter och videokamera. Det behövdes inte, esom jag väl visste att lavar är dåligt utrustade för flykt över långa sträckor. Dock lyckades en gång en Squamarina glida iväg mellan två legoknektar i ett obevakat ögonblick. Det var en läxa jag tvingade de odugliga fransoserna att studera, om och om igen tills de bönade och bad om att få göra något annat. Det skulle de få ångra nåt jävulskt. Jag ska krossa de lössen, lovade jag mig själv och gjorde en sjustegsplan för detta. Steg ett var att införa några bisarra och godtyckliga regler som de skulle vara tvungna att bryta för att överhuvudtaget kunna äta frukost. Sedan, i steg två, skulle jag se till att de beskyllde varandra för felstegen och att allmän split och tvedräkt skulle utsås. I en sådan ovänlig miljö skulle tredje momentet rullas upp lika obönhörligt som förutsägbart: fransmännen skulle demoraliseras och och hängas ut som frånskräckande exempel till varandra; Claude  de Boeuf, den siste av klanen Claude, föregick här med gott exempel genom att skära handlederna av sig med glimten i ögat. Steg fyra skulle introducera begreppet "selektiv och orättvis bestraffning" till det franska sinnelaget och via pennalism, nepotism och en oförblommerat nedlåtande attityd bröt jag ner dem bit för bit, föreställde jag mig. I de avslutande momenten skulle jag sälja självmordsutrustning dyrt och med djävulsk målmedvetenhet och profitmarginal. Då skulle de nog lätta på plånboken, de giriga
små fransoserna och sen
var det full fart på galgbacken och i var mans mun torde mitt namn bli det sista man väljer att yttra när lavkolonierna vandrar iväg som vore svängdörrar installerade. Jojo. Västerländsk kultur har sina märkliga benägenheter, den.
Men nog om den
och mer om Aspicilia!

Utan tvekan
kan denna organism, eller snarare denna grupp av symbiotiska organismer, ha större inverkan på mycket obetydliga ting än vad gemene man kan förväntas inse utan föregående instudering. Jag menar då inte bara lavens onekliga inverkan på ytskiktet av dess substrat utan fastmer den ovedersägliga invasionen i det mänskliga psyket varje försök att sinnligen närma sig grammatiskt korrekta utsvävningar oåterkalleligen leder till.

Jag exemplifierar.
År 1904 välte professor Sturmunddrang ut ett stort horn med ytterst mödosamt ihopsamlad lavflora från ett nederländskt flygplansvrak (en Sopwith Pup som råkat hamna i blåsväder under en rutinflygning över Biscayabukten) och lyckades med konststycket att bortförklara incidenten som det senaste beviset på "gudomlig interferens". De efterföljande kontroverserna fokuserade mest på hur outsägligt roligt det varit på den kaotiska presskonferens som följde horntömningen. Nixolf Bjögard från den då helt okända lichenologhärden i Odessa utbrast exempelvis i en lång osammanhängande harang något som kom att felciteras närmast dagligen i tre dagar: "Jävla drag i den här presskonferensen!", vilket uppfattades som "Jävla party här, gubbar!" men redan nästa dag omtolkats till "Skrävlans behag: jordgubbar!" och egentligen var det en omtolkning som inte var tankemödan värd. Vad Bjögard egentligen ville säga var att han aldrig sett otätare fönster än på flygplansvraket, inte ens bakom stängda dörrar. Alltså föll det sig så att man kunde dra vetenskapligt betydelsefulla slutsatser om dragighetens inverkan på flygplansprestandan. Frånvaron av replikat ansågs vara en fördel eftersom flertalet upprepningar lätt kunde leda till förkastlig tjatighet och högst ovälkomna resultat. En i sig kanske inte heller helt oantastlig attityd, men vem kan kasta sten i det glashuset, undrar såväl undertecknad som den mångfald lichenologer som undrar sammalunda. Enligt Per-Arne Ballong (1968) kvittar det fullständigt hur stillastående luften är för lavars förmåga, eller åtminstone mätbara förmåga, att ersätta jästsvampar i bakning och bryggning, men däremot, enligt samme författare, är det nog inte helt befängt att postulera att vindhastigheten har inverkan på så vitt skilda tendenser såsom lavarnas densitet och deras resistens mot snigelbetning. Jag har personligen ingen som helst anledning att disputera, verkar det som.

Redan i
onsdags kunde man förutsättningslöst anta att det nog inte skulle bli någon lavfestival i höst. Idag vet jag säkert, och anledningen är som vanligt att ingen är intresserad, förutom jag.

Ditremis australiensis på tanklocket
kunde kanske förvirra sämre män, men för mig är det uppenbart hur den kommit dit liksom hur den ska tas hand om. Tillförne skall det ha varit allmänt uppfattat som helt obegripligt vad denna raritet hade att göra utanför sitt utbredningsområde i östra New Innsbruck-am-Göta kanal, men då har man inte gjort hemläxan; det var nämligen oklar taxonomi som låg bakom själva klassifikationen, och det handlar till syvende och sist om fullständigt godtycke utan minsta eftertanke.
Dock
med glimten i ögat och en rejäl dos självinsikt kan jag påpeka att den nog bara dykt upp. Vikt åt sidan men aldrig besegrad; underskattad men icke efterbliven; så beskrivs den egentligen aldrig. Jag kan tycka att lavteori ligger jämsides med astrologi i kampen om den breda massans uppmärksamhet, men då har jag ju fel.

Med detta så ovedersägligt klarlagt
vill jag slutligen gripa dig om halsen och brista ut i ett salvelsefullt orerande av sällan skådat slag!  (Detta är för den som inte ofta skådar orationskonst närmast liktydigt med ett vildsint saliverande epilepsiutbrott vid förskolekatadern men den målgruppen är samtidigt den som kanske har mest att gagna från ett utökat exponerande för just raka motsatsen till det skisserade slags missuppfattning vi lichenologer stämplats för att kanske i överkant hänge oss åt.) Därefter ska vi ta itu med att en gång för alla införa schwendenersk lavteori i lågstadieskolor i sjuhäradsbygden. Det kan de behöva, eftersom jag sett vissa tecken på att gonidierna underskattas i inte bara antal och funktion, utan dessutom allmänt uppfattas som en onaturlig böld på samhällskroppen.

Det första Gonidiska kriget
utspelade sig mellan grekisk milis och krigsherren Isidius rövarband. Anledningen till att kriget numera är känt som"putslustigt och lite lillgammalt" är det genomslag Nils Poppes slagdänga "Mina Gonidiska Minnen" fick efter uruppförandet i Herrljunga Folkets Park sommaren 1952. Hela affären reducerades däri till en solkig dratta-på-ändan-potpurri med klar bondkomisk slagsida, till allmänhetens förtjusning och till etablissemangets väl dolda lättnad. Faktum är att tack vare denna pinsamma passus i underhållningshistorien bleknade det allmänna minnet av numret, Nils Poppe, och traditionen med årlig Mickelsmässbuskis i Herrljunga med omnejd raskt, lindrigt och grundligt bort. Kontentan av det hela blir väl tvivelsutan en nationell brist på enklare former av teaterutbud, för folk både i Herrljunga liksom Grums törs knappast våga sig sätta upp några föreställningar under det rådande kulturella klimatet. Det skyller vi på !

Stick i stäv med
såväl reson som allmänt folkvett tycker jag inte att man ska ta sig ton. Inte här, inte nu, kanske sen, inte omedelbart men måhända om en stund. Typ så. Mitt engagemang för småväxta, fattiga hallänningar lär icke förtvina innan vi tackar för oss och lämnar det lilla sammanhang som eventuellt utvecklats, invecklats, eller avvecklats.
Alltså
skulle man här kunna sammanfatta hela denna utläggning med en gammelschottis från Österbybruk, och så blir det! Kompositionen i fråga bär prägel av såväl Mozart som Sven-Ingvars med svulstiga passager i fyrtakt som genomgående irrationsmoment och huvudsaklig lyrik i hexameter av självaste Kung Konrad Kalopskatastrof, men det sistnämnda kvittar faktiskt eftersom det handlar om lavfloran på ett sörmländskt busskjul eller liknande.
I
 många länder utfärdas höga bötesbelopp. I andra länder, inget alls. Det där är ju ett problem många gånger, inte minst då finska miljardärer semestrar i Finland. Så skedde nu, när Heikki Hyvenpää anlände likt ett yrväder en aprilafton med en emaljerad potta över pannan. Visste han bättre visade han det inte. På sätt och vis kunde han inte; cyanobakterierna som satt längs varje nervcell dämpade hans förmåga att uttrycka känslor såsom förvirring eller allmänt hyfs. Hursom, med hög hastighet kom högt ansvar och sådant tog han i regel på allvar. Det var alltså med tungt hjärta men visslande som Heikki nu stod för omkostnaderna i sitt nya favoritprojekt: självmord meddelst hasning. Lika noggrant planerad som omsorgsfullt utförd skulle prestationen sträcka sig från Skillingaryd och Bratteborg, genom Borås och Sveaborg, tvärs över Guttsta och sedan sluta i Moskva. Mitt på Röda Torget skulle han sedan utandas sin sista suck.  Blod på Röda Torget! Nu snackar vi ändå! Äntligen någon som vill måla hela världen blodröd, lilla mamma!

Nå. I
så måtto att Fordens lavtäcke kunde beskrivas såsom genomgånget och tillräckligt väl beskrivet. Kom tillbaks nästa vecka för föregående menings fullbordan!   

  

Diskutera
Något om lavfloran på ett uppländskt bilvrak

Mårten Lind
2012-05-16, 08:59:56
Hela första stycket duger allt, tycker jag nog.

Måns Svensson
2012-05-16, 08:34:57
Första meningen på den här är inte dum! Men sedan bär det raskt utför...

Mårten Lind
2012-05-13, 15:40:03
Innan E4an fick sin nuvarande sträckning genom Småland gick vägen till Skåne från Värmland genom allsköns hålor, såsom bland annat Vaggeryd och Skillingaryd, för att inte nämna Värnamo, Ljungby och Traryd. Så Skillingaryd har man sett genom ett bilfönster säkert 20 gånger, men ingen av dessa de senaste 25 åren.

Administrator: Anders Bylund