Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Tal till nationen

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson

   Kärälskliga medborgare!

Idag
har vi samlats invid radioapparater och telegrafstationer för att äntligen få ta del av hur många fina minnen och sånt där som vår högt älskade riksestradör och f.d. ecklesiastikminister hr Detlef von Crustardjiern har samlat på sig sedan sist. Jag lämnar därför över ordet till bemälte fan. Varsågod!


Kära vänner!
När
jag härförleden fick anledning att resa mig i min fulla längd, för kanske tredje gången denna månad, slog jag huvudet i en spröd pappersglob som någon applicerat ovanför min länsfåtölj. Påföljden härvid blev att jag resten av dagen gick omkring med en skinande pappersaura lik ett något tilltufsat helgon från Savannakhet eller Tasjkent. Faktum är att min anfader, Vanpujantok Sisaphon, i vissa kretsar anses vara reinkarnationen av Ladavashnok Trisphaleshnijev, så alldeles missvisande var ju inte bilden! Hursomhelst, när jag lätt omtöcknad gjorde mig kvitt huvudbonaden råkade jag snudda vid något som satt fastklibbat på insidan av sfären. Det var en andalusisk femtonhundratalsmedaljong av choklad, och den verkade ha stulits från ett konditori i Schleswig. Hur choklad tillverkas har jag alltid undrat över, och jag tog därför tillfället i akt för min förkovrans skull. Medelst tunnskiktskromatografi fastställde jag antalet olika komponenter i medaljongen, varefter jag ritade en graf på millimeterpapper över skiftningen i ljusbrytning som man svagt kan ana om man vinklar TLC-plattan mot solljuset. När jag sedan rullindunstade ett avkok på själva pappersgloben, ringde Ingrid Göransson från Svenska Indignansinstitutet på min konstfärdigt utsirade ytterdörr. Medan rotavaporn brummade, järnkitteln puttrade och radions P1 spelandes en något slätstruken version av Schuberts "Forellkvintetten" gjorde sitt till för oväsendet, gick jag för att gömma mig i lönnrummet bakom den öppna spisen. Göransson ihärdade och började snart hårdhänt att forcera dörren med en murbräcka. Medan jag skyndade nedför stentrappan och in i valvet till den väntande marmorsarkofagen hörde jag gångjärnen ge vika och den efterföljande kraschen när dörren slungades ut över entréhallen, drog med sig dörrkarmen och halva ytterväggen och for rakt igenom väggen på den husvagn som stod parkerad mellan marmorpelarna till stora audienshallen. Därinne satt hr Einarsson, som vanligt hukande över sin fjärilssamling med pincetten i krampaktigt grepp mellan nikotingula fingrar. Dörren slog omkull vederbörande och sände tre-schilling-bancos och gammalt damm till höger och vänster. Einarsson tog sig mödosamt på fötter. Jag kunde följa förloppet från min monitor i taket. Den var trång, men jag hade ändå lyckats få in en termos, en skön skotskrutig filt samt volym 4, Damasker till Dystenteri, av ett gammalt konversationslexikon jag alltid velat komma igenom. Nu inväntade jag dock en postförsändelse med volymerna 5-7, vilket skam till sägandes inte föreföll vara prioriterad av de lokala myndigheterna. Prioriterad handling, alltså. Typ. Jag hemfaller här åt modern meningsbyggnad, utan subjekt och i det sista meningsfragmentet även utan predikat, agent och någon som helst sorts läsvärd kvalite över huvud taget. Jag vill med detta göra en passus, och har nu i någon mening försuttit min medborgerliga rätt att uttala mig kritiskt om andra människors förmåga att formulera sig i skrift.

Alltnog, kort efter
att Einarsson skubbat runt i rummet i något slags lustig lyteskomisk variant av "finns i sjön", rasade hela nordvästra flygeln ner i vallgraven. Orsaken intresserar mig föga, även om det råkade vara mitt fel, åtminstone indirekt. Fru samt tillika Herr och Doktor är titlar som inte kan bytas inbördes helt förutsättningslöst. Jag vill därför i förbifarten nämna att Einarsson kort efter sin resa till norra Polen sistlidna valborgsmässoafton började drapera sig i stora, färggranna sjok av lärft, batikfärgade bombasinöverdrag och en märklig, hårt åtsittande mössa av ovirkat, ostickat garn, virat i stort sett slumpmässigt runt huvudet fyra varv på tvären och nittiosex på låtsas. Obestämbarheten i dess form såväl som i dess konstruktion var en direkt följd av det faktum att Einarsson själv aldrig riktigt sett en mössa och trots vissa försök att läsa sig till utformningen aldrig heller lyckats förstå eller göra sig en uppfattning om dess syfte. Däremot gissade han helt felaktigt att bärandet av densamma brukligen gjordes av individer som av Skaparen försetts med nedkylda hjärnvindlingar, något som renderade honom kvarsittning. Om man besinnar sig en aning och här väljer att läsa något annat, kan det mycket väl bli något av Strindberg. Han skrev mycket och somligt var inte något vidare, om uttrycket mig tillåts. Exempelvis författade han följande tillfällighetsdikt en bakfull förmiddag:

Här sitter en
sur idiot
Pengar på
banken
träsprit i tanken

och svettindränkt fot
Hur
i ända in i fagerlund
gick
det hit Alls ingen högtidsstund snarare fiasko
nej
skit

Sådant kan
man ju räkna ut på förhand att det kommer att komma surt efter, och just så blev det. Strindberg målades gul i såväl Stockholm som Paris och bokbålen över hans samlade verk lyste snart i vartenda gathörn från Sveavägen till Norrtull. Strindbergs respons blev initialt förvånansvärt lam och sedan nästan mjäkig i sin undergivenhet, för att inte tala om den hans kalfaktor, en obetydlig man med begynnande flint och buteljaxlar, vilken så fort han ifrågasattes aldrig så bagatellartat spontanimploderade och glömdes bort av alla, visade upp  - så fort det första tecknet på folkligt missnöje med hans arbetsgivare blev tydligt, pep han något gutturalt och nasalt och sprang till skogs för att hänga sig. Hans fysionomi stäckte dock sig alltför långt åt det intetsägande även den, varför vart rep tycktes undvika att vidröra hans lekamen, liksom var kula missade hans hud. Frustrerad beslöt han att taga gift, men ingen apotekare uppmärksammade hans alltmer desperata försök att påkalla uppmärksamhet. Här hade det funnits goda skäl att sätta sig ned tillsammans med såväl socialtjänsteman såväl som något slags kommunalt anställd kurator, men ingen av dessa tänkta personer for omkring i närheten av den tröstlösa mannen på den karga apoteksbutikens golv.
"Fyrtiotre?" upprepade
den i vit rock klädde apotekaren och lät blicken vandra över den tomma apotekslokalen Kalfaktorn viftade ånyo förläget med det stora lakan han medbringat och tutade vildsint i en tenortrumpet. När inte det hindrade apotekaren från gäspa liknöjt och vända sig mot kontrollpanelen för turnummerindikatorn resignerade kalfaktorn och upplöstes i en rätt festlig liten fontän av små egendomliga exudationer och protuberanser, såsom jag tidigare beskrivit i"Något om kroppsliga spontanutstötningar vid uppgivande av hopp ställd inför fullbordat faktum", publicerad i "Frenologisk Årsberättelse 1951", sidorna 465-511. Ehuru sparsamt citerad har detta verk ofta framhållits i media som författat av en doktor, och som såväl odisputerad som icke skrivkunnig har jag aldrig fått det erkännande som jag visserligen strängt taget inte varit intresserad av och än mindre förtjänat. Om vi går tillbaka ett stycke i tiden och tänker på hur det var där inne på apoteket, alltså verkligen tar en funderare och försöker sätta ord på den situation den stackars kalfaktorn hamnat i, då kommer vi ett djupt mänskligt problem på spåren. Hur ska man någonsin få bukt med detta utanförskap? Hur ska man kunna få osynliga män att ta för sig
i livet
? Och är man alls intresserad av hur det går för kalfaktorn?

Nä.

Tillbaka till
vår berättelse. Som vi minns stod Einarsson helt handfallen inför det faktum att att hans husvagn blivit grundligen misshandlad av Ingrid Göransson. Inte heller mitt försvinnande var ägnat någon uppmärksamhet. Istället krälade han fåfängt runt på golvet letande efter sina försvunna fjärilar. Situationen var sorglustig: här var en av samtidens störste lepidopterologer och tillika en av dess sämsta krocketspelare, i full färd med att kräla runt och försöka rädda sitt livsverk medan dennes antagonist med giftsprutan härjade fulltsändigt ohejdat i salen, än attackerandes vilsekomna blåvingar och än söndersmulandes små torra purpurmalar under mockasinklädda fötter. När Ingrid Göransson slet vingarna av det enda i samlingen levande exemplaret av den oerhört sällsynta guldskimrande supervingen av tredje klassen, brast något inom Einarsson. Med skälvande underkäke och uppspärrade ögon ställde han upp ett batteri, ett vanligt niovolts fast mycket mindre, på de blanka kakelplattorna. Därefter äskade han högtidligt tystnad. Göransson, med munnen full av några grönskimrande hesperider och långhorniga dito, kom av sig en smula, varpå batteriet på batteriers vis inte gjorde något särskilt.
"Har du sett mina fjärilar?"
"Ööh, va?"
"Mina fjärilar. Jag
behöver mina små flygfän, mina vingburna vänner, de sköra varelser på flortunna vingar som likt små besjälade vindar drar genom våra annars så grovt överskattade liv. Sett dem?" Ingrid Göranssons underläpp darrade. En vinge från en trippelmakaon stack ut ur mungipan. "Förlåt....jag...jag.." Göransson greps av våldsam ruelse över sitt förlorade barnasinne, sin uppätna fjärilsamling och sin oförskämda framtoning. Hennes stora allmänna ondska tycktes henne plötsligt som något hon själv drivit fram av brist på annat meningsfullt i hennes tillvaro och lyft i förgrunden utan att egentligen anstränga sig för att senare byta inställning till något mer socialt smidigt, som till exempel medmänsklighet eller vurmande för insekter. Vilt famlande inom sig sjönk Göransson ner på knä och började snyfta, men Einarssons avklarnade, som det som bekant pläga kallas, stämma trängde igenom hennes märg och fick henne att höja huvudet, bara för att få Einarssons doja
rakt i
fontanellen. Företagsamt följde fjärilsnörden upp detta med en mängd våldsamma utspel och drev slutligen Göransson in i ett trasigt kylskåp  - trasigt såtillvida att själva kylfunktionen var avsevärt förstärkt, men vad gäller dörrens existens var skåpet intakt och rentav riktigt robust. Taket däremot var kraftigt tillbucklat och dessutom avplockat i väntan på att någon skulle ta beslut om det skulle repareras eller bara kasseras. Egentligen var det Einarsson själv som bestämde sånt, Just nu var han dock för uppbragt för att bemöda sig om saken och på grund av detta kunde Göransson relativt enkelt bli kvar i skåpet
. Jag åsåg detta
, kära lyssnare, med en känsla av att nåd här behövde gå före rätt och skred därför till handling. Med slängkappan imposant fladdrande om vaderna kastade jag mig handlöst längs marmorgolvet och slog huvudet i detsamma med inspirerad vurv. Senare, när jag gjorde om det, lyckades jag även slå i knäna, men nog om de blessyrer jag ådrog mig vid den  repeterade entré jag sökte hänföra min omgivning med. Hela den här historien har egentligen ingenting med det huvudsakliga skälet att jag blev kallad hit till studion för att föreläsa att göra, ånej. Jag ville bara ta bladet från munnen för ett slag och helt oförblommerat teckna för er en liten ögonblicksbild ur en rätt ynklig anekdot. Nå. Idag blåser det i vilket fall andra vindar. Folk tar det lugnare. Man låter inte småsaker som krossade livsverk gå ut över en i  onödan. Herregud, om man aldrig fått sin fjärilsamling mosad har man ju ingen anledning att leva. Lite hårddraget kanske, men det finns fog för det uttalandet och det bevisades med all önskvärd tydlighet en februariafton sistlidna skottår, då vem som helst kunde begripa vad resultatet skulle bli av den fjärilsamlingsbrännartävling som man med stor iver hade iscensatt inne i den gistna lada av oljeindränkt balsaträ , med tak av fnöske och gamla bortglömda dieseltunnor fyllda med eld och napalm som stänkte överallt på det kruttäckta och snustorra golvet av sprängdeg. Jag förbigår nu bland annat den fyrverkerimässa som ägde rum på taket, liksom den valborgsmässoeld som rasade i en överbelamrad gasolbehållardepå vägg i vägg med ladan. Ej heller nämner jag den zeppelinarparkering som i enlighet med förskrifterna anlagts i en cirkel runt ladan, fackelupplyst tjugofyra timmar om dygnet av redlösa och kringsnubblande rullskridskoåkare på rullgrus, iklädda luftiga celluloiddräkter med fjärdingsvägslånga stubintrådsappendix och helt undermåliga bambukäppar med ständigt gnistbildande flintsegment i spetsen i sina parkinson-ansatta grepp. Däremot poängterar jag med viss emfas att personalen på vårdhemmet i grannkvarteret är något av det bästa som finns och att de inte borde ha så dåligt omdöme att de, som en granskningskommission avslöjade härförleden, arrangerar bågskytte på allmän väg och går på vilken dålig walraffmurvel som helst. Man blir inte bara harmsen utan även indignerad.

Hur det än
är ställt med detta visar det ändå tydligt något av samtidens allra mest påfallande problemområden, nämligen behovet av offenliga mötesplatser för utbyte av erfarenheter människor emellan. Tankar och idéer måste få vara fria! Vi, och då avser jag mig, måste få pengar! Därför bör irriterande hinder uppresas för alla som på något som helst vis söker inskränka mina möjligheter. Vitesförelägganden, fängelse - jag är flexibel av naturen. Det är det många som sagt mig och även skrivit några böcker om. Jag vill särskilt rekommendera följande lilla sammanställning, av herr Gunnar Efraim Hansson. Dess kläde av fuskläderimitationsplagiat förlänar verket en lika billig som passande aura av verkligt ogenuin värdighet och dito auktoritet. På sida femton finns en svartvit illustration, ursprungligen ett kopparstick från Olaus Magnus berömda skildring av  sin egen avlusning vid Hjälmarens strand en tidig vårmorgon år 1518. Nu tittar vi istället på sidan 123 och sidan 75 samtidigt. Ja, det står olika saker där och dessutom går det inte att utföra handlingen utan ett missklädsamt fladdrande. Jag betackar mig för sådant ryggradslöst prov på värsta ynkedom. Eller ja, jag drar mig visserligen inte för att trycka upp små informationspamfletter detaljerat beskrivande beteendet och inte heller för att författa manus med små pedagogiska faktarutor förtydligande komplicerade aspekter av sådant förfarande, men frånsett denna lapsus i principen är jag fullständigt skoningslös när det blir skarpt läge och folk förväntar sig något slags allvarlig ton och barsk tillämpning av de rigorösa principer jag gjort gällande. En ordentlig passus, det där!

Oaktat det
predikament som ovan skisserats kan jag nöjt
konstatera att
åtminstone dentalvården numera förefaller fungera någorlunda. Annat var det på åttiotalet. Då tvingades man vänta i åratal på en möjlighet att få enklare rotfyllningar och dessutom hände det att amalgamet av åtstramningsskäl var utblandat med annat, som gips, murbruk, masonit eller wellpapp. En kusin till min häst fick exempelvis hela garnityret sönderfrätt av en saltsyreplomb, medan min granne skrattande åsåg hela förloppet, trygg i förvissningen om att hans egna plutoniumbryggor hade en halveringstid på vad han förmodade var en tidsrymd komfortabelt överstigande exempelvis en normallång livslängd hos en supernova i flytande kväve. Här kan det vara lämpligt att inflika något jag fått mig itutat av min salig morfarsmor, senast i eftermiddags. "Det är bättre att hojta åt eländet i lovart än att stå där med skägget i byxorna och glo som en stucken bäver med hela käften full med grejer!" Jag tycker att det är något vi alla samfällt borde fördöma som nutidsmänniskor.

Avslutningsvis vill jag

verkligen rekommendera det kanske
fyndigaste toalettklotter jag nånsin sett. Jag åsåg häpet denna inskrift en förstamaj-morgon i Vansbro för närmare fyrtio år sedan. Vädret var uselt med snett småspiksregn piskandes in genom fönstret och prognosen för de kommande veckorna var eskalerande uselt hela månaden ut. Jag hade en frimurare till svåger och denne brukade envetet försöka värva mig till denna lugubra samling tokar, men hade hittills fått kängan i skrevet i princip varje gång ärendet dryftats. Samma morgon som jag besökte Vansbro hade han återigen plågat mig med sina enträgna böner, denna gång via SMS som ju på 1970-talet stod för "Samtal Med Semafor". Han hade klättrat upp på vägskylten vid korsningen strax väster om Vansbro och viftade förtvivlat med sina färgglada flaggor närhelst en röd bil passerade förbi, i hopp om att föraren skulle vara jag. För det mesta var det faktiskt så att förhoppningen infriades, för tyvärr var min lokalkännedom i södra dalarna närmast obefintlig och frustrerat nödgades jag åka fram och tillbaka över stadsgränsen för att förvissa mig om att jag inte läst fel på skylten och inte befann mig i Vagnhärad eller Vasastan. Varje gång konstaterade jag att Holger, för så hette jag, kommit rätt. Hursomhelst bar det sig inte sämre än att jag slutligen lyckades hitta det jag kommit för: den lokala friidrottsföreningens omklädningsrum. Jag smög försiktigt runt till baksidan och hittade en lös planka som jag spikade fast. Snart hade jag orsakat så mycket renovering att omklädningsrummet tedde sig nästan användbart som allt från lastbilsgarage till majbrasa. Dessutom hade jag vållat antändning av densamma och grillade snart några varmkorvar jag påpassligt snott i en avlägsen bruksort. Plötsligt såg jag bruksortens charkuterist komma sättande runt det ännu stående nordvästra hörnet med ovänlig uppsyn.
"Tjuv!"
, skrek han hest och tog en lång och andfådd paus med kinderna fladdrande för att sedan vagga vidare mot mig med en halväten leverpastej i ena handen och en maserpistol i den oätna han bar i fickan. Hela hans uppenbarelse var faktiskt så erotiskt laddad att jag slet av mig kläderna och tog på dem igen. Sedan åkte de av på nytt då jag råkat vända byxorna ut och in, varefter jag råkade trassla in mig själv i mina faktiskt ovanligt långa mening och kom av mig. Charkuteristen hade stannat upp och mumsat i sig pastejerna. Det var i denna veva jag blev fullständigt säker på var mina tofflor var. Jag hade länge tyckt att det kändes konstigt att min städerska plötsligt blivit så välbeställd. Hon hade exempelvis nya tofflor, identiska med de som Gud Fader givit mig och som jag alltid värnat och märkt med tuschpenna tre gånger i rask följd. Denna märkning syntes inte på städerskans  - jo förresten! Där på ankelns baksida skönjdes både min märkning och den gamla som Gud, eller möjligen Larssons Toffelverkstads toffelmärkningsansvarige, plitat dit. Jag
lät nåd gå före rätt
och slet skorna av kärringen. Att städerskan överhuvudtaget befann sig här bakom detta gudsförgätna ruckeln bekymrade mig för jävulen inte! Tvärtom, här befann sig en toffeltjuv och hennes offer, en korvtjuv och dennes vedersakare samt, allt ovanstående obetaget, en växande skara åskådare som muntert tog del av den alltmer oöverskådliga situationen. Själv var jag kanske mest förvånad över styrkan i gummans råsopar. En annan sak som slog mig i ambulansen var vad det toalettklotter jag lagt ögonen på när väggen till dasset rämnade hade föreställt. Det vill jag nu utförligt redogöra för, men samtidigt bara i förbigående framhålla att varken jag eller någon annan kan förklara varför det skulle vara av intresse för någon annat än som exempel på nåt. Nåväl, klottret föreställde en småländsk jordkällare i gryningsljus en oktoberafton. Ett dignande päronträd växte alldeles ovanför källaringången och fuktdroppar från nattens regn glittrande från lövverk och mogen, gröngulglänsande frukt. En hind väntade skyggt i skogsbrynet intill, endast skymtande mellan enbuskar och björkstammar. En mönstrad sjal låg slängd eller tappad i det röda porfyrgruset framför ingången till källaren. Att döma av det alglager som delvis täckte en trebent trädgårdsstol och ett litet bord till höger om jordkällaren var det torsdag. Låt mig förklara varför den där hinden väckte en sådan känsla vemod hos... känsla av vemod menar jag. Eller...? Hursomhelst, fjäderpinnharven, eller hinden som jag kallade den, hade följt mig genom livet och smög från skogsbryn till skogsbryn. Andra jordbruksredskap som förföljt mig var aldrig så subtila; burdust kraschande genom undervegetationen plägade tallriksredskapet förebåda sin ankomst
, medan självbindarens envetna gnisslande kunde höras på kilometers håll. Rundbalspressen varslade om sitt förestående anländande genom att sjunga Bellman. Jag har aldrig sett fyndigare klotter!   

  

Diskutera
Tal till nationen

Mårten Lind
2012-05-08, 17:47:46
Drygt fyra år, tretusen ord. Men så blev det i vissa partier bra också!

Måns Svensson
2009-06-23, 07:53:36
Riktigt, men det som gör det hela riktigt underligt är att någon tänks berätta om detta i ett tal till hela nationen.

Mårten Lind
2009-06-23, 02:01:09
Inte för att jag vet vad indignansinstitutet ägnar sig åt, men skulle jag gissa skulle det väl kunna vara nåt i stil med detta. Och indignerad tycks han ju ha blivit, Einarsson.

Administrator: Anders Bylund