Statistics

   Vilka var de, de purpurfärgade små figurerna som i nordkoreanskt diciplinär ordning marscherade in i den av arkitekten Hr Karl von Kesselschläger-Atrapp und Berlineroper designade museibyggnaden på Straßstraße 45. Museiintendenten lutade sig ut och försökte utan stöd av händerna lyfta fötterna från kakelgolvet och samtidigt vända sig om. Resultatet blev oundgängligen att han handlöst föll ut och landade i den myllrande hopen av marscherande museumbesökare. Som brukligt är vid lunchtid, sprintade den inställsamme Eugene Löjtnantsson fram för att skaffa sig en överblick över situationen.
"Cirkulera!" hojtade han och snurrade runt för att föregå sin egen uppmaning. De rödklädda individer som tidigare varit i god ordning formade en cirkel. En av dem, den självutnämnde ledaren Esau Nikodemus Pärson, fann för gott att kommendera halt. Museiintendenten försökte kravla fram under myllret av ben och röda särkar, men tog åt vänster strax efter Haraldssons Bibelbokhandel & Bordell och hamnade i soprummet.
-"Tusan vad mörkt de har inne." konstaterade han. "Och inte har de städat heller". Bakom en illaluktande plastpåse blänkte någonting till. Nyfiket lyfte intendenten på påsen. En rund, silverskimrande pryl med märkliga tecken låg invid väggen i soprummet.
-"Vad kan nu detta vara?" tänkte han och sparkade till den så att den splittrades i tusen bitar. Ur spillrorna steg en väst utdanad av renaste bävernylon och en slips i spunnet socker. Nyfiket iklädde han sig plaggen. Ett mörker sänkte sig över honom.

Esau inspekterade myndigt sina mannar. Han rättade till plösen på sin enorma livvakt Hildegard och tog till orda.
"Gott folk! Vet att er konung, Sir Asta Dubbelbanjo, stöder vår expedition och har utfäst en belöning till den som finner Den Gyllene Sviden. Den sågs sist i Muséet för Självförhärligande, i en oansenlig monter på femte etagen. Begynn edert letande!

Som en man satte sig kung Dubbelbanjo på sin dubbelbanjo, som till tonerna av "Knakelibraklåten" brakade ihop till ved. Hans hovmarskalk darrade, ty han visste vad som timade och skyndade sig in bakom en undanställd tron.
-"Min konung!" började han och duckade för den framsusande spiran. "Kanske hovinstrumentmakare Plektrum i plektrummet kan...", han slängde sig in bakom en tunna insaltade ekorrar när guldäpplet spräckte den kungliga hallspegeln och sände glassplitter som en hagelskur vida omkring. "...reparera den?"
Kungen tog interntelefonen och ringde på Plektrum, som satt och arrade hyllningshymner om kungens resa till sin svåger i hertigdömet Svegs kommun.
"Hum-hum-hummmm... Stolta Sveg! Hum-hum-hummmm... Jag nu feg
försvinner till Grums, och det omedelbums! "
Kungens raspiga röst knastrade i kommunikationssystemet.
-"Adam Bertil, Adam Bertil!" sporde kungen.
-"Bertil här. Adam kom," genmälde Plektrum.
-"'Ers Majestät' om jag får be! " snäste kungen och började om. "Adam Bertil, Adam Bertil!" Plektrum suckade.
-"Bertil här, ers Majestätliga höghet. Adam kom. "
-"Min älskade dubbelbanjo har blivit.. öhm... en... enkelbanjo. Liksom. En enkel pannkaksbanjo."
-"Igen? Vad i all världen gör Ers Majestät under det att edra instrument förpassas till pappersmassa under eder majestätliga bak? Jag börjar få ont om baobabträ."
-"Baoabträ? "
-"Nej, baobabträ, ers dyslektiska höghet. Det var väl fan att det sista man skulle säga till träimportör Enar Dunge skulle vara 'inget baobabträ, tack, jag räknar inte med fler fadäser från fläskröven till