Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Brevet jag hittade i lönnfacket på den gamla kommoden

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson
Red = Anders Bylund

   Det låg i ett vaxdukspaket bakom en nästan trehundra år gammal ost i komodens översta bjälklager. Någon hade med flit sett till att kamouflera osten, så det såg ut som en burk sardiner i tryffelolja, vilket också förklarade varför den försetts med en varningslapp med de ödesdigra orden "Varning! Ej senap!" samt ett litet receptförslag under pseudonymen "Torgil Torsk." Samma recept förekom även i julupplagan av "Härliga Helger i Haparanda 1937." Det var skrivet på tämligen skaplig Switzerdütch, i grönbeige bläck, på ett brandskadat stycke pergament, vilket i sin tur hade tejpats fast på ett stycke lätt mossbelupen cement och slängts i Umeälven fem gånger, Ångermanälven tre, samt Norsälven sjuttiosex gånger, varav femtiofyra tillsammans med en halvgammal utter vid namn Kjell. Cementstycket hade fått en redig törn vid det laget och skulle väl knappast ha vunnit "Årets Bästa Cementblock" vid en tillställning där en sådan utmärkelse delats ut i forna tider. 1907-1912 vanns förstapris i den divisionen av fjärde grundstenen till ett mindre slott i mellersta Halland, 1913 skrällvann en överbliven del av kungens vedstuga, ett gnejsblock som snett vinklat stödde spiselhällen i subcommendante Marcos hemliga taggtrådsomgärdade skrivarlya i Saint-Tropez, samt nordöstra hörnet av Notre Dames utlokaliserade annex i Svalbard. Så snofsig var den att ingen ens förväntade sig att den skulle ställa upp. Fredspriset kanske, men längre än så vågade knappast någon sträcka sina förväntningar.

Alltnog. När
jag efter någon minuts filosoferande i stil med "kanske dags att rota rätt på ett dekret av ikonoklastisk importans" tappade takten så till den milda grad att man instiftade statliga helgdagar till åminnelse av denna grandiosa förolämpning av rimligt nog helt osannolika skäl. Då hände minsann nåt. Kommodens baksida började vibrera i ungefär 440 hertz och orsakade en dov smärta i ljumsktrakten strax bakom mitt vänstra höftben, och rätt som det var stod man enbent och grov med näven i en gåtfull möbel och huvet på skaft, när man alldeles oförhappandes råkade lägga märke till att ingenting annat än en fullständigt negligerbar och oimposant bit papper stod att bortrycka från den ruttnande kommoden.
"Hmm
," spånade jag utförligt. "Ahhh", tillade jag sedan beskrivligt. "Åhhh!" fyllde någon i. Jag vände mig nyfiket om. Det var i sista sommarveckan; löven nyss fallna från björk och rhododendron, solen ännu brandgul över talltopparna och fågelstrecken på väg mot söder. Luften låg vanskligt lavendertung och sorkarnas evinnerliga ut-och-in-kilande i gräset irriterade mina gnagarallergier, men jag har lärt mig att ta mina medikamenter månatligen och kan dessutom skryta med en ojämförlig samling halvätna grötfrukostar vars like ingen sett, vilket glatt dem. "Dem" syftar här till åkersorkarna i gemen och verkligen inte till sorkfamiljen som råkade husera i Arvid Frisenwall-Nilssons  fallfärdiga gamla lada ett par kilometer bort. Jag nämner detta eftersom jag förlorat vänner över mindre missförstånd än så. Jag vände aldrig andra kinden till när jag vände ryggen till min nästkusin i sjätte klass och inte heller denna dag: mig besviker man blott understundom ostraffat! Nå, bakom mig stod det såhär på väggen: Denna komod tillfaler uphitaren bums kvidevift! Framför mig stod kommoden. Jag stod bakom den. Rösten hördes nu igen, fast kanske blott värre. "ÅÅÅÅH!"
"ÄÄÄHH!?" svarade
en tunn men tydligt urskiljbar röst inne i kommoden. Vad i hela Amsterdam stod på lut? Ånyo vände jag mig om, denna gång hastigare och roterade därför runt min egen axel tills jag uppnådde en hastighet av minst arton varv per halvtimme och högst tre kullerbyttor per kapitel i förskolepsaltaren.
När
jag till slut lyckats återfå fokus var det alldeles svart, och kommoden syntes inte. Trevande likt en nyfödd spädgris på jakt efter spenvarm frukost, fast med händerna, försökte jag åter hitta det där träbelätet, men förgäves. Med allt vidare ögon i mörkret ramlade jag plötsligt över ett par muskedunder och en bälg av något radioaktivt material.
"Hallå?"
ropte någon i mörkret. "Vafalls?" svarade en annan  mycket djupare röst. "Nämen!" genmälde den första rösten näpet häpet. Plötsligt brann
ett skott av från ett av hörnen, eller kanske från båda samtidigt, det var svårt att avgöra, och eldsflammor lyste upp mörkret igen.
Där satt
, på en dödskalletron,
ingen mindre än
den allmänt erkände och minst lika avskydde representanten för en lika allmän, erkänd, och avskydd hemlig liten orden; Gunnar Efraim Hansson. Vad han gjorde där och framförallt vad han visste om den saken var emellertid helt ointressanta frågor ur min synvinkel. Jag bestämde mig för att låtsas som om det regnade.
"Vem fan är
du?" drog jag till med. Tystnad.
Jag visslade "Gånglåt
från Skinnskatteberg" i några sekunder, men fick då en sträng uppmaning att omedelbart sluta vrålad åt mig från tronen, varpå en till bristningsgränsen fylld metaforisk tystnad slog mig, och jag vacklade till där.
"Vet du vem
jag är?" väste jag uppstudsigt.
En
stunds overksamhet vidtog. Därefter hände ingenting. En pinsam tystnad hade varit bättre, faktiskt. Istället hördes ett dovt mullrande från någonstans utanför, och sedan skrek någon någonting någonstans, varpå hela vindsvåningen långsamt vek sig i origami-stil tills det kunde räcka. Gunnar Efraim Hansson drog sitt sista skämt.
"Det var
en tysk, en ryss och Bellman som skulle paddla kajak.  Tyskens paddel var tillverkad av natrium och så fort han doppade eländet i Torneälven kokade halva forsen och tysken sprängdes i bitar. Ryssens paddel var tillverkad av osmium och sänkte hela kanoten så fort han lade den på durken. Då var det bara Bellman kvar, som sa: "Nu är det bara jag kvar! " och sen tog han det säkra före det osäkra och drog upp kanoten på stranden. Men skratta då!"   

  

Diskutera
Brevet jag hittade i lönnfacket på den gamla kommoden

Tobias Ekendahl
2009-10-14, 14:10:19
Konstant asgarv vid genomläsning för min del. Succéberättelse!

Anders Bylund
2009-10-09, 03:59:32
Jag håller hjärtligen med om både summeringens förträfflighet och avslutsteorin. Låter som den här kunde bli fejkspex i stil med Mannen i de stora hattarna...

Måns Svensson
2009-10-09, 02:15:25
Jag skrattar högt av din summering! Jag tror att Anders inte uppfattade att det var kommodhistorien som han just avslutat, eftersom sista halvan är så flummig och själva kommoden helt bortglömd.

Administrator: Anders Bylund