Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
På lösa boliner i Gästrikland

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind
Red = Anders Bylund

   Den skickelsedigra afton då gångjärnen till Bozanuf Pettersson-Gnöööls herrgårdsport slutligen rostade samman skulle länge leva i var mans minne i bygden. Mer därom senare.

Tre meter under markytan låg
bakom en tjock ståldörr en ännu tjockare kung och jäste i en gul pöskudde. Över hans huvud hängde en skylt. På den kunde man läsa "Kung Abdomen I. Audienstider: Måndag-Onsdag 09-11" men det gjorde sällan någon skillnad. Kungen gjorde ju i allmänhet inget speciellt oavsett tid eller veckodag, så skylten kunde närmast betraktas som en förhoppning från hans sida om att inte ha kidnappats vid dessa tidpunkter. Nu hade han förvisso inte blivit bortrövad nån gång, men är man en man man minns måste många omständigheter tagas för om inte direkt givna så fastmer sannolika eller åtminstone möjliga.
Kungen var en nervös pygmé
som en gång råkat förväxlas med en kalebass och närapå gröpts ut. Detta förklarade de försiktighetsåtgärder han alltsedan dess omgärdat sig med, som periskopet han brukade hålla nedfällt och parasollet han aldrig fällt upp alls. Men röken från skorstenen och den stora högen pistaschskal runt dörren till hissen varslade den uppmärksamme om att någon ändå dvaldes i trakten. Då hade han alltså lyckats, kungen, för totalt ignorerad ville han inte bli. Men en pinsam tystnad kunde han uthärda då och då. Alltså föll en dylik över hans lilla revir varje onsdag, då man plägade ställa sig ovanför gömslet i skabrösa skaror och absolut moltyst blänga på kungens föga diskreta bunkers putning under grässvålen. Sådana tjänster överbetalade han gärna, medan han däremot var måttlöst närig i förhandlingar med sin arméstab, kock och hemliga älskarinna, och därför oftast oskyddad, hungrig samt sexuellt frustrerad. Som lindring, om man kunde kalla det dyikt, var han snar att ombesörja en ogin och obefogad lagomskrivning -- för extremskrivningar gillades icke -- där snart sagt samtliga missgrepp mot Kung Abdomen beskrevs som "hädelser" och förövaren betecknades som "styv i korken" och bestraffades med "däng i stjärten" tills han "tappat målföret". Efter detta placerade han sin brylling i husarrest för sista gången, fast det visste ingen. Pöskudden frasade gemytligt under trycket tills det var snarast övertydligt att någon behagade nyttja den till sittdon, och så fick det bli.

Att
länge stapla kantiga och plana ytor förutan föremål uppå leder oftare till ett poänglöst famlande än vad många av oss i regel förleds att tro vid en första inspektion. Med andra ord har utvöare av denna konstart försatt sig själva i pant, utan tillstymmelse till ansvarstagande eller ens något vettigt att göra generellt.
Å andra sidan har
man givna syndabockar till hands om det skulle behövas, och erfarenheten säger med kristallklar tydlighet att vi kan förvänta oss att ovannämnda kategori av idioter kommer att infria samtliga högt ställda förväntningar som kan ha tänkts formulerats redan på ett initialt stadium av bindgalna sopor lite varstans i kommunen. Med andra ord bryter nog helvetet loss strax. Det förhåller sig ju gudbevars så att Kung Abdomen nyligen proklamerat att underjordskungar icke åtnjuter diplomatisk immunitet, ens inom sitt eget rike. Att Abdomen själv råkar vara polis, domare, bödel men också just underjordskung, är en komplikation han tafatt försökt sidsteppa med tillägg som undersköterska, plutonsbefäl, samt hovmagiker. Det hjälpte dock endast i så måtto att han kunde hota sig själv med såväl abdikation som ursurpering, vilket dock inte blev av. "Mycket att stå i," hette det oftast. Som nu, när kungen fikade morgonkaffet behagfullt bakåtlutad i sin silkeshammock med påtåren redan puttrande borta vid bryggaren och dagens tidning, doftande av tryckpressarna, låg och jäste i hans knä. Lättjefullt bläddrande konstaterade kungen att räntan gått upp igen, vad det nu kunde tänkas innebära, att nån mellanösternkonflikt skördat en bunte liv och, bland andra trevliga nyheter visade sig Carl -Jan Granqvist med ett småtrevligt recept på blomkålsfett i gulash.
-"Det måste man prova!" bölade
kung Abdomen och drog i klocksträngen. Strax stod en liten kammartjänare i nött livré och bugade förmätt till tonerna av Rachmaninovs 2:a pianokonsert (c-moll), första satsen.
-"Ni ringde?" sporde tjänaren snäsigt
. Jag tvekade lite för länge, tänkte han nervöst. Abdomen var emellertid inte imponerad.
-"Det
gjorde jag. Här! Det här vill jag äta nu. Marsch ut i köket och se till att det går undan!"
Tjänarens
sturska attityd smälte bort som tår för solen och med den bildliga svansen mellan benen skyndade han snart ut i matsalen. Där sladdade han omkull, halkade ut genom salfönstret, samt for huvudstupa i den underjordiska vallgraven, där han kilades fast mellan en medeltida turk och hans sönderrostade belägringsvapen. Han försökte förtvivlat nå mobiltelefonen men hittade bara avfyrningsmekanismen till den nitroglycerinfyllda vallgraven.
-"Aj jävlar!"
, skrek han panikslaget och drämde till sig själv i ett desperat försök att väcka upp sig, om han skulle ha råkat somna under kungens arge blick. Det var inte helt missvisande att, som brukligt fordom var, nackskinnet hans hade rest sig likt en överraskad gammelmansdoftande pingstfiskal med förflutet i Åtvidabergs kommunstyrelse, enär nästkusin Tunguskander, som författat en partsinlaga rörande vådan av att bete, i denna publikation liknat just vid gröna klöverängar och slikt, lagra i okylda utrymmen sommartid, märkligt nog även hade åsikter om saker så långt ifrån hans kompetensområde som atomkraft, kolonisering av Jupiters tredje måne (räknat från höger) och fjärde kvartalets inflytande över läsårets sammanlagda karmapott.

Kung Abdomen frustade liknöjt och fortsatte
rakt utför ett stup i full karriär.
-"Mot Sherwoodskogen!" ylade han förnöjt
. Tre gånger varannan dag övade han bungy-jump från kanten på sin toastol och varje gång studsade därefter en fet kung med högljudda daskanden mot badrumsgolvets polerade kakelplattor upp igen, till fötterna stapplandes likt en dyngrak älgkalv på totalt okontrollerad marsch över en såpad glassluttning i absolut kolmörker. Det var inte vackert, men kungen ville absolut ha det så. Tack vare dessa kungliga ovanor missade han så gott som vartenda av honom själv utlyst dekret, sjuttio procent av landets invigningar (vilka förvisso numer så gott som alltid ändå inte bevistades av någon annan än affärsägaren och hans mor), och hälften av de onödigt omsorgsfullt uttrumpetade tillfällen då de lokala skolungdomarna skulle frambära officiell tribut iförda enbart socciplast av banlon.
Abdomen hade väldigt lite hum
om sådana grundläggande saker som hur man beter sig bland vanligt folk eller varför man ska låta bli att göra det, och det var en sällsam syn de fåtaliga gånger han vågade sig in i en helt vanlig middagsdiskussion.
"Hur mår du, Abdomen?" undrade hans
mamma en gång över en portion nystekt blodpudding. Det kan tyckas vara en naturlig fråga i många sammanhang, men den blivande kungamodern borde ha vetat bättre. Hennes avkomma stirrade katatoniskt mot en missfärgning i kökstapeten och utfor sedermera i ogenomtänkta eskapader som vi kan lämna därhän. En annan gång hände exakt samma sak, frånsett att missfärgningen var grön och brun snarare än gredelin. Troligen ändrades färgen med tiden tillbaka till grönt igen. Med andra ord hade hon ett ett säreget fenomen på lut hemma vid diskbänken, men jämfört med det mer angelägna problemet med hennes hutlösa sons hutlösa fasoner borde moderns bemödanden ha blivit något annat än de skräckinjagande vandringssägner som hon lätt hysteriskt började recitera. Den första av dessa var en tankeväckande variant av Imse Vimse Spindel, där spindeln fastnar i nätet han själv vävt åt en hackspett. Emellertid mindes ingen den fjärde och sista skräcksagan, vilket faktiskt var ett med sanningen överensstämmande epos som spände över fyra kontinenter och minst lika många individer; från den korpulente men välmenande Mjölnar-Hans och bror hans till Ludwig II av Bayern och den ondskefulle budoinstruktören prost Adolf Pärsson.  Mer därom senare, om jag orkar. Hursomhelst så klarade de tu inte av varandra efter flera dylika episoder. Abdomen flyttade hemifrån som elvaåring och bosatte sig i Bozanufs bakgård, under livliga protester från den senare. Förutom Abdomen fanns där även sedan tidigare en kompost, sex getter, två ton plutoniumsylt, samt ett mindre redskapsskjul som lutade betänkligt. I bersån sjöng älgarna kanon med koltrastarna, fast på en uråldrig västfinsk dialekt som var obegriplig för alla utom västfinska tolvtaggare. Bakom skjulet låg alltsomoftast en stupfull handklaverare från Eslöv och busringde brandkåren, bara för att imitera Karl Gerhard vid Kålrotsrevyn i Brömsebro 1972. Sämre kunde man ha det som uteliggare och faktum var att han rönt så gott renommé att Karl Gerhard själv skickade pizza varje dag, vilket avsevärt påverkat rondören och försatte hans hela uteliggarstatus i ett konceptuellt limbo. Dessutom uppbar han tydligen någon form av statligt apanage för sitt beklämmande tillstånd, vilket torde upplösas därmed. Abdomen och handklaveraren hade från allra första stund kommit på kant, eftersom Abdomen ansåg sig själv vara den rättmätige ägaren till trädgården och varje dragspel däri. Bozanuf, som ju i själva verket hade lagfästa papper på att hans släkt ägt hela kvarteret i fjorton sekel, tålde icke slik skymf och begav sig omedelbart till herrgårdens rustkammare för att hämta släktens största och grövsta anfallsvapen: den legendariska Storklubban från Gnarp. Ut genom altandörren ven han som en sinnesförvirrad kastvind över en soptipp och Storklubban höll han i farligt tvåhandsgrepp ovan sin nyrakade skalp. Bozanuf var inte att förväxla med någon mildsinnad syo-konsulent eller Cherokee-helare; en ursinnig frustande och svärjande barbarhövding med onda dåd i sinnet och grova don i nävarna var en liknelse som skulle ha vunnit Årets liknelse-utmärkelsen vid Stora Jämförelsegalan i Oxelösund, men även Månadens Mest Passande Beskrivning Av Ett Råskinn vid Illvilliga Svin-skildrarfestivalen i Geneve. Över huvud taget var Bozanufs vrede något av det mest yviga denna trädgård någonsin upplevt, och den fick dessutom bevittna en slakt av omänskliga proportioner, åtminstone om man råkar vurma för bevarandet av handklaverare och blåblodiga. Blått visade sig vara färgen på uteliggarblod utspätt med några överblivna burkar med målarfärg som förvarats i närheten, men rakt inte på Abdomens villkor. Hur det kom sig att vätskorna ställts in i skjulet utan föregående notering på anslagstavlan i Bozanufs kök, det kunde man gott fråga sig och det var det också många som gjorde, däribland Bozanuf.

Samtidigt, strax utanför Hofors, dånade
ett ånglok in på den överfulla perrong som fantasifullt av kommunen döpts till "perrong 2, destination Säffle, Åmål, Mellerud, Trollhättan, Liseberg." Knappt hade tåget stannat förrän det satte av mot Norge. Det skulle ha varit mycket enklare för alla inblandade om det funnits ett spår mot Norge, men såna enkelriktade tankebanor hade inte lokförare Ernst Karlsson eller någon av hans tågklarerare mycket till övers för.
Så kom det sig
att uttrycket "Fara fram som en skenande lokomotiv över vidderna" fick en konkret om än något missvisande och grammatiskt förkastlig första duvning med verkligheten.

Samtidigt, tre kvarter från Gevaliaskrapan, stod tre
män och lyssnade på nyhetsrapporten, sedvanligt uppläst från uppochner-vänd banankartong på skrapans näst översta trappsteg av en liten skrikande nästäppt man i gyllene frack och gummistövlar. Han hette troligen Johan Filip Godda-Yxskaft, men viss oklarhet rådde beträffande stavningen. Med klar sammetsstämma häcklades han av en i detta sammanhang lika känd gestalt, hans halvbror Jaruslav Godda, men därom tvista de hjärnskadade. Om Bozanuf hade haft en något mer kompetent representant vid förhandlingarna med Gävle kommuns byggnadsnämnd hade han kunnat bygga sin egen kaffeskrapa och hoppat jämfota av förtjusning. Nu var dock inte kompetens det som
krävdes i denna stund. Nej,
här hade ren framfusighet och allmän destruktiv personlighet varit nog så framgångsrik. Sådant stod dock icke på menyn. Godda-Yxskaft kom av sig, flackade med blicken och harklade sig tafatt innan stundens allvar sänkte sig över hans förvirrade hjärna.
"Lyss!
Allt om tågskandalen! När kommer rälsen?"
En pinsam tystnad
är ett vanligt inslag i Gävle när någon gör bort sig. Alltså var det ingen som gjort bort sig här.
"Jag
har hört om den! " utbrast med klar stämma en kortväxt dam med förvånansvärt lång haka. "Tegelbollens Astrid, till er tjänst!"
Det var då som
förgjort, borde samtliga närvarande därvidlag ha utbrustit suckande. Tyvärr var det inte allmänt känt att denna paranta gumma hade ett hiskeligt humör när hon ännu intagit sitt morgonkaffe (vilket avvek från morgonkaffe i gemen, vilket ju mest liknade diskvatten och terpentin jämfört med den brunglänsande gudadryck som rutinmässigt stod på Astrids frukostbord), och som de säger i djupaste Mårgården så vore det fåfängt att söka i stormig hatt. Alltså var Astrid rejält i gasen redan klockan åtta, och sedan blev hon än mer oberäknelig och allmänt jobbig att ha att göra med allteftersom dagen gick. Hennes även i vanliga fall vassa cynismer blev nu outsägligt elaka, och de stackars oskyldiga människor som kom ivägen föll till föga likt sköra små flarn som föses undan på skoj.

Men nog om
Astrid: hon kan egentligen kvitta. Vi kommer aldrig att komma någon vart om vi envisas med att låta sånt folk påverka hur vi målar våra båtar, så låt oss nu fortskrida. Som bekant rostade Bozanufs portgångjärn ihop och vi befinner oss nu tillbaka på startrutan. På vägen hit har vi frossat i ovidkommande detaljer, staplat orimligheter på varandra i en salig kökkenmödding av ljuv irrelevantia. Nu ska vi få höra vad som sammanför dessa gångjärns oblida öde med vad som nyss dryftats.

Gångjärnen hade
en sällsamt lång historia. Redan år 1999 f. Kr. lät farao Mentuhotep tillverka dem, den gången i vass, och de bronsades sedermera av kung
Erik Väderhatt, mest
som en kul grej. Till Gästrikland hade de kommit 1832 eller möjligen kvart över fem i torsdags, men Bozanuf inhandlade sina för det facila priset av 14 riksdaler vid ett helt annat och bortglömt tillfälle. Bronset ärgade bort inom tre veckor och snart återstod endast rutten vass, vars strukturella styrka alls icke var ämnad för att bära herrgårdsportar. Sålunda hällde Bozanuf järnslagg på dem i ett djärvt försök att återskapa forna dagars imposanta entré, den vitt omtalade Djävulsporten av Grov Imponans vid Kejsar Ånejdus lantliga residens utanför den sedermera till suverän huvudstad upphöjda hålan Ockelbo. Men eländet rostade sönder hela tiden, inte minst beroende på att porten stod nedsänkt i en stor pöl kolsyrat saltvatten under elektrisk påverkan. Bozanuf kunde dock inte tänka sig någon annan lösning på entréfrågan och fann sig helt enkelt i grindens alltmer hastiga förfall. "Om någon kommer hit och bråkar så kan ni hälsa vederbörande att farfarssläggan sitter bra i vänstra tinningen!" stod det på en liten diskret utformad skylt. Tyvärr var skylten helt oläslig eftersom den vänts mot morgonljuset, där ingen kunde förväntas hantera det därav uppkomna solblänket. Följden blev naturligen att ingen kände till dess existens, än mindre andemeningen av meddelandet som återfanns på den. Nu kunde man förstås tänka sig att det efter hand spelade mindre roll precis vad skylten betydde, eftersom hela orsaken till dess aparta placering var att Bozanuf tyckte att den var dyngful. Att han inte bara slängt skräpet hade sin grund i en djupt rotad övertygelse att skyltar, hur frånstötande de än var, skulle bevaras för eftervärlden, till dess någon museikurator slutligen torde skicka eländet till okänd adressat i pur ångest. Sålunda satt vedervärdiga små plakat varstans runt hela fastigheten och Gud nåde den som gav sig på att försöka plocka ned dem. Då frustade Bozanuf som en sjöelefant och satte sig ned i en liten länsfåtölj han för ändamålet installerat i källaren. Ogärningsfiluren sträcktes upp, sändes åstad att skyndsammast resa åtskilliga tempel till Bozanufs lov och pris, samt avkrävdes slutligen en skriftlig botgöring om fyra sidor, innefattande de korrekta svaren till matteläxan Bozanuf tidigare försökt pådyvla folk via telegraf och depesch, samt förra veckans horoskop för stenbockens tecken enligt Allers Familjejournals f.d. orakel herr Nostradamusson. Den senare hade rykte om sig att vara förvånansvärt konkret i sina förutsägelser. Exempelvis kunde han vid förfrågan om kvällens väder avslöja att borgmästare Gnurfstrand skulle få åtnjuta fotmassage i solskenet och champagnemiddag i de spridda regnskurar som senare under dagen skulle nå bersån. Att Gnurfstrand avsatts vid pass klockan 13 samma eftermiddag var närmast ovidkommande eftersom hans fotmassage ändå torde av de flesta anses en lyx denne livsnjutare knappast skulle avstå ifrån bara för att det bekostades av skattetyngda änkor och kortlivade länsvakter.Det hade de flesta helt och hållet accepterat som något som man kunde acceptera utan vidare omsvep, fast en ambitiös minoritet försökte omskriva hela företeelsen som representation  och därigenom befria Gnurfstrand från massornas diktatur. De gjorde sig stort besvär för att påkalla att fotmassage tillsammans med presumtiva affärspartners kunde leda till oönskad utökning av familjeträdet, varpå såväl en rejält framträdande folkrättshaverist och en lågtysk sockerbagare oförskämt lade in ett av samtliga andra parter intill mordiskhet hatat förslag. Det borde han inte ha gjort. Sockerbagaren alltså, rättshaveristen var redan så spektakulärt illa omtycket att snart sagt otänkbart att det kunde bli grövre. Man kan i all ödmjukhet här åtänka rättshaveristens framtida öden, om vilka ingen just då visste något. Dock skulle han småningom inse sitt misstag då hans egen kanske allra bästa vän i ett lika plötsligt som oöverlagt utspel gjorde bort sig till övermåtta: utan att först berätta för någon vad han tänkte göra gjorde han det! Skammen lyste snart röd på bägge hans kinder."Detta kan inte sluta väl och vore det inte så förbannat festligt med dåliga slut hade jag ingripit!"
Bozanufs gångjärn är nog den skarpaste kritiken
av hela vårt moderna samhälle med alla sina finesser man kan tänka bort sig om: SKF-kullager, högglanspolerad lack, roterande soffor i trädgården, märkligt nog. Men rostskyddet hade å andra sidan inte ens då kommit för att stanna. Istället kläggade Bozanuf jordnötssmör och Gagnefsk grönfärg i snart sagt varenda liten korroderad kvadratcentimeter av metallen men missade ändå just precis den punkt som var värst.

Samtidigt, i
nordöstra Jädraås, var hoppet ute. Helt ute. Asfaltens skrovliga mönster liksom skrek till omvärlden att ta sig i häcken; Bakom Pressbyråns avfallscontainer låg stanken tung och dessutom herr Adolf "Herreje" Sverkersdotters guldbroderade kaftan. Adolf hade känt Abdomen sedan barnsben och hade inte mycket gott att säga om sin forne granne. "Bra på Ludo" var det grövsta han kunde åstadkomma, sju ölbägare och två timmar av tjat senare. Intervjuaren, Abel "Päronet" Apelkvist, var utsänd av Nya Testamentet, eller åtminstone hävdade han så när han tillfrågades om vad som gällde, och sen dog han.   

  

Diskutera
På lösa boliner i Gästrikland

Mårten Lind
2012-05-10, 05:59:26
Ibland när man försöker reda ut vissa meningar, och främst då klippa bort alla bisarra bisatser, visar det sig att själva huvudmeningen var rätt intressant. Som i det här fallet, där betjänten, på väg till köket för att laga blomkålsfett i gulasch, halkar ur slottet och på skallen ner i vallgraven av nitroglycerin, där han kilas fast och tycks sedan omkomma på flera sätt samtidigt, bland annat genom att vallgraven exploderar. Av någon anledning väljer vi här att berätta att hans nackskinn i samband med detta rest sig: Det var inte helt missvisande att […] nackskinnet hans hade rest sig […], enär nästkusin Tunguskander, […], märkligt nog även hade åsikter om saker så långt ifrån hans kompetensområde som atomkraft, kolonisering av Jupiters tredje måne (räknat från höger) och fjärde kvartalets inflytande över läsårets sammanlagda karmapott. Eftersom nästkusinen har åsikter om saker är det alltså rätt naturligt att nackskinnet reste sig.

Måns Svensson
2012-05-09, 15:56:31
"Att länge stapla kantiga och plana ytor förutan föremål uppå leder oftare till ett poänglöst famlande än vad många av oss i regel förleds att tro vid en första inspektion. Med andra ord har utvöare av denna konstart försatt sig själva i pant, utan tillstymmelse till ansvarstagande eller ens något vettigt att göra generellt."

Måns Svensson
2012-05-07, 15:49:32
Den har gått på tomgång länge, men det finns flera bra partier i den.

Administrator: Anders Bylund