Statistics

   Varje dansk vitterhetsakademi av substans torde för länge sedan ha upphört med barnsliga dumheter som att inbjuda nordtyska gästföreläsare som sedan för sitt eget höga nöjes skull envisas med att framföra episka kärleksdikter på halvtaskig hexameter, ackompanjerat av fingerplockad luta och improviserad dans med träskor. Men icke Kjellerups Stiftelse, nej icke! Trots flera varningar och minst tre välplanerade försök att omintetgöra de onämnbaraste av akademiens ogärningar, stod nu Holger Erschenmüller och hans butler Jean-Etienne redo att inför en lika passiv som passé publik framföra "Ode till damen bakom tredje elstolpen till vänster, med förhoppning om snar säckbäddning." Sämre kunde man väl rent teoretiskt tänka sig att det kunde gå, men i praktiken torde det vara ogörligt.

På andra sidan vägen brukade man stänga fönsterluckorna närhelst stiftelsen planerade någon begivenhet. Tyvärr hade ingen underrättat scoutledare Herman Schmitt om att det var fara på taket igen och därför hade han planerat ett ovanligt stort partaj just denna dag. Det skulle innefatta både dartpilkastning, säcklöpning och tre sorters fika, och därtill en tipspromenad med fina tröstpriser till de som inte kunde skilja sig från smörgåsbordet länge nog. Ett lastbilsflak dignade med popcornssäckar och avslagen julmust, och bakom utedasset låg travar med undangömda godiskartonger. Nu var det alltså dags att fira årets upplaga av Trekvartssommarfesten, halvvägs mellan Midsommar och åttonde Trefaldighet. Här skulle Rejlandshoppen hoppas som gräshoppor, klackar klackas som vore det kackerlackor som krossades och som vore det dans bort i var hage som kunde tänkas kallas "vägen," och Rekryten Pistol skulle som hastigast hyssja på svartvit filmduk flickor i skyn. En hejdundrande fest skulle alltså braka loss.

Annorstädes. Bortom. Inunder och bortöver.

Danskarna hade inte mycket till övers för tyskar i allmänhet, men speciellt inte sydsachser. Detta gick att skönja i de korthuggna notiser som publicerades i danska veckotidningar, nyhetsblad och pamfletter veckorna innan Erschenmüllers män gick över gränsen mot sin vilja men med sina spindelkänslor på helspänn. To-og-tyvenotisen exempelvis, beskrev Kjellerups Stiftelses engagemang i utrikespolitiken med allsköns underförstådda oförskämdheter och framhöll särskilt de hastigt hopslängda stadgarnas brister, både formmässigt och innehållsligen. Illustreret Dansk Familie-Journal påpekade blygt att Kjellerup voro undantagslöst lymlar hela bunten, samt dessutom fullständigt inkompetenta inom snart sagt varje område. Veckan därpå togs saken upp i rikskringkastingen på beste sändningstid; i en rörig paneldebatt kastade Mogen Ebenholts vatten i bakgrunden medan Vagn Rødebækk tog kort på sina armbågar och Glistrup-Mads rasande framförde en improviserad sonett om vådorna av sydsachsiska grannar. Stor sak gjordes av denna, och många blev sviterna för programmets gäster, värdar och i några fall tittare.

Nog skulle detta gå vägen, tänkte Gusten högt.

Hela Danmark hatade varandra, innerligt men inte offentligt. Sålunda bar man alltid ett leende på utsidan och hälsade stelt på grannjævelen. Men när det verkligen gællde blev det andra fasøner. Fasaner? Varför i hela friden skulle det spela någon roll vad för grannland föredragshållaren ogillade, när temat var så väsensskilt från själva presentationen? Så resonerade akademikerna om inte alltid, så ganska ofta efter en väl tilltagen runda absint och holländska örter. Vidare brukade de lika ofta påstå att östpolska kulstöterskor vore i de närmaste idealiska livspartners åt dagens medeldansk, och den enda förklaringen till det missförståndet vore möjligen att trendsettern Tage Erlandsson vid tillfället ådragit sig ryggbesvär som endast kulstötande massöser förstod något om. Annars då? Ja, man kan väl hoppas på bättre, som Herman Schmitt sannerligen gjorde vareviga morgon, middag, och kvällning. Om det inte vore alldeles lönlöst att ägna timme efter timme åt ältande och gnatande om obetydliga detaljer så skulle han ha gjort precis detta.

Konrad Karsk var just en sådan filur som folk kunde ha tagit för Loket Olsson i civilkläder om det inte gällde att snabbt skaka hand och låtsas som om ingenting var fel. I dylika situationer var han snarare en sådan filur som Loket Olsson kunde tänkas rygga tillbaka ifrån mitt på blanka dagen, för att inte sätta alltför mycket av sin egen talang på spel. En sammansatt personlighet kunde man kalla honom, och det utan att ljuga aldrig så litet. Vänstra pannloben visste sällan vad höger knäskål sysslade med, vilket oftast gav upphov till muntra reaktioner från Konrads inte alltför gemytliga grannar.
-"Konrad! " Herman Schmitt närmade sig varsamt men ändå karskt. "Gamle gosse, hur står det till?" Konrad slickade sig om läpparna och antog en fånigt inställsam posé.
-"Jodu, det känns bra idag! Tackar som frågar, goa herrn! Det är en tjusig torsdagsmorgon, inte sant? Som jag brukar..."
-"Visst", avbröt Herman lagom otrevligt. "Men det blåser lite obehagligt. Hursomhelst, jag söker tilfredsställa ett begär utan att för den skull kompromisera mina högt ställda krav på det mesta. " Det där lät lite för högtravande, insåg Herman. "Jag vill ha en liten överenskommelse", försökte han vekt, men övergick snart i ett starkare "Hit men inte längre!", vilket dock inte heller lät rätt. "Halt!" Konrad såg förvirrad ut. Herman harklade sig harmset. "Äh, kan du inte svenska, eller?" Konrad skrapade med foten. "Alltså går det så här långt," fortsatte Herman ofokuserat, "så måste jag otvetydligen lägga fingrarna emellan och erbjuda dig ett välbetalt jobb i kommunens kanske mest välrenommerade scoutkår. Vad säger publikfavoriten?"
En pinsam tystnad lade sig som en våt filt över rummet. Till slut harklade sig Konrad.
-"Jo, scouterna..."
-"Du rapporterar tisdag eftermidag före Bolibompa. Glöm inte en detaljerad bataljrapport nästa torsdag!"
-"Men ska tre karbonkopior av rapporten verkligen behöva lämnas in?" protesterade Konrad lamt och kliade sig föga diskret mellan sina buskiga ögonbryn. Hans smolktäckta ögonlock fladdrade blygsamt medan Herman med bestämda steg avlägsnade sig.

Holger Erschenmüller packade desperat sin lilla resväska ful, trots att skönhet krävts vid sådana tillfällen. Gränsvakterna kunde ju tänkas vara instruerade att saklöst avvisa osköna visumapplikanter, trodde han inte utan viss rätt. Men det var dags. Tiden var inne.

Samtidigt, i Kristinehamn, lade sig ett visset lönnlöv jämte en sovande soldats vänstra näsborre och kom därvid att skriva in sig i historieböckerna, åtminstone i de som kvittade. Soldaten rynkade näsan och fnös spastiskt, vilket ledde till tre veckors ryktesspridning i den ytterst skvallerbenägna pluton nämnde soldat råkade tillhöra. Först viskade man att han hade grönländsk malaria, vilken påstods ha ryckningar som den där och dessutom orsakade en galopperande variant av redan tidigare helt ostoppbar skrumpnjure. När detta rykte börjat falna tyckte något geni att detta var sant: ryckningen var en hemlig signal till norska frimurarlegionen att genast invadera Vorpommern och hade inte undgått sedvanlig avhandlingsprocess. Traditionsenliga och dessutom hårdnackade så in i Norden fortsatte nu plutonens ryktesdetalj att uppfinna några helt ur tomma luften plockade fabler, som den uppseendeväckande tanken att alla löv rymde sitt eget universum med varsin kung och en hel bordtennisklubb per galax, räknat i runda tal. Det talades också om en avsiktlig skymf på fornspanskt manér, en veritabel katastrof ur vissa oviktiga synvinklar som fordrade såväl orimligt mycket uppmärksamhet som sanslösa åtgärder.  Soldatstackarn var vid sina sinnens fulla bruk initialt, men hans mentala status försämrades expotentiellt i dyngstormen han lyckats fastna i och det dröjde inte länge förrän han reducerats till en darrande hög nedbruten gelé som fraktades runt i en skottkärra mellan barackerna, matsalen och skjutbanan ända tills skottkärran gick sönder vid ett farthinder och spillde ut själve mannen på gruset, där sedermera ett ömkligt öde stämde möte med honom. Kvar i logementet låg hans vissna lönnlöv som en påminnelse om alltings förgänglighet. Spruckna drömmar uti monarkin ekade mellan barackernas korrugerade tennplåtstak medan vemodet vällde in från Vänerstranden i en enda svallande våg av kargt nordisk melankoli. Åååhhh, så bitterljuvt! Precis då råkade Erschenmüller passera lille Adrian Strängspelsolifant, som inte för inte var känd i hela bygden för en sällsynt rik krokbenstalang. Sålunda kom det sig att borgmästare Göransson redan samma dag som hans tyske vän Klaus von Eulitz bänkade fyrahundra skålpund brunmögelost vid Fromageföreningens Årstämma, kom att spräcka fontanellen mot en oresonligt hård stenbumling. De nordtyska gästföreläsarna jublade över hela denna oöverskådliga händelseutveckling. Sedan bröt ett rent helvete lös på Stora Torget när scoutkåren marscherade in från fel väderstreck medan balettakademins juniorballerinor utan föregående varning dansade fram över Mindre Kungsgatan. Konrad Karsk hade varnat för att även han skulle braka igenom stadens centrum inom kort och mycket riktigt råkade ett par scouter illa ut när Konrad kom farande som ett jehu med tunnelseende och total brist på koordination eller omtanke om någon annan tänkande varelse.
"Tänt vare här!" Ropet ekade mellan husraderna, men ingen lystrade speciellt mycket eftersom den brinnande tågvagnen var på väg att välta rakt på den med fyrverkeripjäser överlastade plattformen bakom det ytterst eldfängda krutmagasinet vid dynamitfabriken bredvid stadens populäraste dagis
. De sönderrostade krutdurkarna tjänade inte längre sitt syfte men hade ändå nog mycket krutrester för att kunna antända de närstående sprängmedlen likt förvuxna tändhattar och snart hade hela torget blåsts bort och förvandlats till en liten krater, en stor krater, och en gigantisk grop, i högvis med tegelsplitter, betongfragment och olika obestämbara slaggprodukter.
"Det var jävlar vilken smäll det där! " hette det åratal senare. "Du vet, nere vid hamnen blev det fan ännu värre samma kväll." Här bör vi ägna ett ögonblick av stilla reflektion över hur lätt det är att spränga alla berättartekniska gränser och bara spåna planlöst runt ett spännande men också tämligen tandlöst tema såsom vi gjort här. Man tappar ofta tråden vid långa uppehåll och det är inte mer med den saken. Nu börjar vi om bara.