Statistics

   Vid Patagoniens saltsjöar kan man ibland, om man står där tillräckligt länge, plötsligt skönja en värmedallrande hägring över ytan. Enligt lokalbefolkningen kunde man under intensivt stirrande på vattenytan även lyckas med konststycket att se ett kvinnoansikte nere i det azurblå vattnet. Flertalet turister som försökt utföra detta utan att innan göra sig av med sitt sunda förnuft blev snart fullständigt besvikna och krävde en vetenskaplig förklaring samt pengarna tillbaka. Detta var naturligtvis inte så värst smidigt gjort. Lokalbefolkningen brukade alltid hänvisa till det sunda förnuftet, vilket skapade ständiga konflikter mellan tanke, kropp och den heliga skriften. Den sistnämnda ansågs för övrigt vara inristad i en stor stenhäll i tryggt förvar bakom lås och bom. För att ytterligare försvåra studier av den hade man låtit begrava stenhällen under sjutusen ton spelkulor av olika storlek och kulör.

Vi hade fått i uppgift av kungen att hämta hans glasögon, vilka inte var av denna världen utan mycket riktigt utomjordiskt konstruerade. Exakt hur detta hade gått till ville ingen berätta. Vi lämnar inte gärna vår historia liggande så nu tar vi nya tag och och försöker att återvända till saken. Glasögonen fanns alltså på hemlig ort, men jag misstänkte redan vid början av grusgången mot det lilla slottet att det var någonting lurt med hela upplägget. Varför då kanske ni undrar? Jo, jag kommer till det. Först måste jag reda ut en annan liten detalj, egentligen inte speciellt viktig för den grå massan men nog så bestickande för de hugade. Jag syftar förstås på det som stod i kvällstidningarna härom dagen och som redan har skapat en våg av förakt riktad mot vårt uppdrag, åtminstone indirekt kan tyckas. Det är verkligen inte enkelt att berätta men om man tänker på något annat medan man sakta sakta börjar gunga i takt med varje ord man tänker på i alfabetisk ordning och dessutom håller räkningen på antalet gungningar kan man omöjligen misslyckas. Mina misstankar om att allt var lurt med kungens glasögon redan på det metafysiska stadiet besannades såtillvida att jag knappast ens om jag ansträngt mig till det yttersta skulle kunna frammana en bild av hur dessa, så att säga konceptuellt oantastliga, hjälpmedel över huvud taget skulle kunna vara en del av lösningen på detta delikata problem. Vilket problem, undrar ni nu kanske. Och vad har detta att göra med Patagoniens saltsjöar och dess hägringsfenomen, som berördes inledningsvis? Låt mig förklara. År 1803 grävde i pricip ingen efter guld i Alaska. Men bara 90 år senare fullständigt exploderade antalet guldgrävare i samband med järnvägsnätet byggdes och sedan blev det bara värre och värre och slutligen helt katastrofalt på många sätt. Exploateringen av dessa guldgrävare var skoningslös och de fick slita dygnet runt med att vaska, gräva och skyffla. Inte bara de fåtaliga djur som då och då förskrämt tittade fram insåg med tiden att det skulle gå vägen. Ryggar blev starkare, armar svällde men landskapet påverkades inte nämnvärt. Detta var en katastrof på andra kontinenter. Låt mig nu inflika att Alaska och Patagonien på den tiden låg något närmare en naturahushållningsekonomi än vad många i förstone skulle tro. Detta faktum har i och för sig ingen större inverkan på dessa världsändar och deras betydelse för varandra men utgör ändå ett tecken på att där finns flera olika saker som trots allt man kunde förmoda inte innebär en direkt vederläggning av dessa egenartiga men ändå smått konventionella otrevligheter som till diskussionsämne föga duger. Trots alltså åratal av harvande fram och tillbaka över så här diffusa marker blev ändå resultatet förvånansvärt såväl grundligt utfört som ogrammatiskt. Glasögonen, ja. Nu har vi kanske försatt möjligheten att förklara hur något av detta ovannämnda har någon som helst bäring på dessa. Men för all del, det finns inget som nödvändigtvis säger att det heller var värt det.