Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Till bords med Archibald Lindquist.

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Måns Svensson
Red = Mårten Lind

   Det är minsann icke varje dag som vi får anledning att såhär utan vidare sätta oss ned och verkligen, utan hämningar, hugga oss i pannan med gaffeln. Men idag är en sådan dag och som grädde på tårtan ska vi dessutom inbegripa oss i de mest raffinerade kulinariska äventyr man sett.

På dagens skabrösa meny står
inte bara utfläkta ostron i motljus utan också tvärkokt spädälg i strumpeband och skamlös ögonskugga, kärleksfullt ljustrad och dito tillredd i strid med konstens alla fusk. Därtill dricker vi inget, utan blöter blott fingrarna i okryddad Linie Akvavit, medan mellanförrätterna bärs in. Toast Frigolit med generös saffranssaft vore onödigt i beaktande av det kulinariska lågvattenmärke vi redan genomlidit, men det är lätt glömt ställd inför fullbordat faktum i form av frigoliträtternas okrönte konung som naturligtvis iordningsställts för ett vad man kan kalla ohjälpligt naivt.

När
min salig mormor för sjunde gången ropte "hjärtattack, Archibald!", visste jag att det var dags för grova don när kampen om arvet drog igång. Jag blev besviken på hennes grytskåp men hittade trevliga små sedelbuntar under gjutjärnsgafflarna, så redan där låg jag steget före kusin Kurt och svåger S'dugu från Sydkenya. "Jag godtar inte, nej jag låter det icke passera, ej heller tycker jag att det kan kallas hyfs, sans eller liknande!" utbrast plötsligt någon oinbjuden galning från den advokatbyrå min mormor av dunkla skäl anställt att skifta arvet. Att dess blotta namn, Inthe, Duu & Archibald, tycktes antyda någon typ av affinitet med inkompetens var inget salig mormor förstod.

Det var nämligen
så att ingen visste vad mormor suttit på under alla dessa år, bortsett från jag och min syssling (som råkade vara pyssling) Ebenezer. I ett Schweiziskt bankfack, lika hermetiskt tillslutet som någonsin en sån där lurig liten sak kan bli och lika hemligt som det också kan. Och jag hade glömt. Hursomhelst, mormors tillgångar kan, och har, sammanfattats som så här ungefär: en enorm vinkällare, helt tom. Slut. Ingenting här; ingenting där. Så att iståndsätta hennes egendom krävde med andra ord ingen större insats, kunde tyckas. In med trädgårdsmöbler, ett antal mindre reparationer, ner med tapeterna i kylskåpen, ut med alla inflyttade ompa-lompier och upp med ett hejans flipperspel, så bleve det minsann någon ordning i kåken. Dessvärre visade det sig att tapeterna var upplimmade med en blandning av vatten och hermelinlymfa -- en alltför dyr mixtur för att mormor skulle ha haft råd med den, tyckte jag, och därmed var det knappast troligt att jag förstod värdet av någonting alls. Just där har vi kanske nåt.

Nu satt vi alltså
ansikte mot ansikte, Archibald och Ebenezer. Det ryckte lätt i ljumsken på var man vid bordet, men stålansikten kräver sin tribut och undertryckta muskelkramper har ingen någonsin fått något extra för att släppa. Ja, nu när det ändå visade sig att han fanns i verkligheten och icke blott var ännu ett av mina hjärnspöken, tyckte jag nog han var ganska mysig om än lite lös i skinnet. Nå, en kort stund efter att det traditionsenliga utbytet av små lökringar i curry urartat i nordnorsk lutfiskceremoni, vek jag sålunda sakta upp pappersarket som placerats under min nos. Med sirlig skrift stod där att läsa min egen dödsruna och istället för kors bestod utsmyckningen i korslagda fonduegafflar på Muenstergrund, dessutom helt anakronistiskt omslingrade med en slinga popcorn-på-fiskelina i guld och som om icke detta vore illa nog ställd mellan tvenne scharlakansröda älgar med bedagad uppsyn och brysselkål i näsan till dess bristningsgräns. Kläm på den, herr härold! Själv betackar jag mig för den typen av uppmärksamhetsuktande utsvävningar och siktar hellre på bondförnuftiga och av de breda folklagren mer allmänt accepterade åthävor såsom den baltiska hejaklacken jag lurat ner i min säng i lördags natt, eller den finskt-ugriskt gutturala bordtennisturnering vi hängav oss åt morgonen efter. Sådan är jag av slarv och fullständigt jävla obstinat ovilja att förändras; otrogen men renraked -- knipslug men burdust rättfram i fel situationer.

Det hjälpte ju
i och för sig inte i grundskolan, där mina egenheter snarast drev mig in i en alltmer isolerad social frånvaro. Vid pass 14 år var jag fullfjädrad eremit och bodde lämpligtvis ensam i en rostig oljetunna bakom gympahallen. Emellertid tyckte jag väldigt mycket om sockervadd, ja man kan nästan kalla mitt förhållande till spunnet rörsocker "årtusendets kärlekshistoria" om man var lagd åt sådant. Men det var jag inte. Alltnog, min kvartsbror var.

Precis så långt kom
jag i mina osökta utsvävningar när helt utan förvarning en låghalt hallänning med utstuderad min och instuderad attityd sprang förbi utanför fönstret. Oartikulerad men väl ormartsintresserad som jag var, brölade jag vid åsynen av honom och hans väl valda sydsyrianska klothasselsnok. "UUUUFFFÖÖÖÖÖÖÖÄÄÄHHH??!", dånade jag nyfiket när jag tröttnade på brölandet. Hallänningen stannade upp, höjde avmätt högerhandens långfinger i en snäsig gest, och presenterade sig med en hånfull min.
"Mitt namn är
inte viktigt," antydde han, "men ni kan kalla mig Jörgen. Det gör åtminstone mor min." Vi plirade förvirrat mot honom, Ebenzer och jag, och vände ut och in på hans hastigt överkastade väska med tryckta turistmärken på, för att ge intryck av att bry oss om hans känslor. Medan han ömkligt snyftade sin livshistoria i något slags patetiskt gnälligt tonläge alla instinktivt avskydde så sprang vi andra hem till honom och gjorde bort oss så hejdlöst att våra föräldrar fick ångest. Det var tider, Greger! Ja, jävlar! Jag minns förresten hur mor hängde sig till allmänt gagn samt avskräckande exempel, hut går hem och det har jag fått lära mig den hårda vägen. Ungarna idag vet inte vad det innebär att på allvar behöva kämpa sig igenom trotsåldern utan en endaste spänn i fickan när glassbilen kommer tutande runt grannkåken. Vi visste jävlar i mig vad det innebar, vi, de unga, starka gossarna med spänst i våra äppelknäckarbyxbeklädda ben, vi med vinden i håret och elgitarren i näven, vi som utan att blinka bemannade barrikaderna och smiskade ryssen varje vecka, vi som grät när bowlingslandslaget fick stryk och curlinglandaslaget vann. Vi hade aldrig någonsin någon som snöt oss i slipsen. Ingen lagade hemgjord pitepalt åt oss, ingen diskade våra usla träskor i plommonstop eller luckrade upp täppta näskanaler vid behov. Vi fick minsann lära oss att gräva flott och hala bark natten lång, oavsett väderlek eller medicinskt allmäntillstånd. Exempelvis halade vi fyra ton björknäver genom en endast helt nödtorftigt utgrävd tunnel under Kalmar sund en fager tisdagsnatt då skrattmåsarna sov sin törnrosasömn under meterdjupa lager av kokt kål. Sådant sysslade vi med, även om ingen tror mig.

En som jag aldrig
orkade ta itu med var en grannpojk som odlade helt ofattbart små päron i sin lilla, lilla trädgård. Han påstod i alla fall att det var päron, med jag kunde endast med yttersta svårighet upptäcka dem i fars elektronmikroskop.  Små var de och liten var ett bra sätt att undgå ovälkomna frågor om allt som hur den än vreds och vändes ändå alltid på något sätt blev grammatiskt usel. Reale och neutrum hade spelat ut sin roll, tyckte man generellt.

Detta
är min svansång. På piedestal i solnedgången skall stå i bergfast eldskrift och sextusen-punkters Helvetica-typsnitt:

"Här ligger
en man som grep varje tillfälle att ta för sig utan åthävor. Glöm inte honom, era satans jävla jävlar."

Bara i solnedgången,
efter en sjuttifemma Renat och med brinnande hår.   

  

Diskutera
Till bords med Archibald Lindquist.




Administrator: Anders Bylund