Statistics

   Sverker fingrade nervöst på sin sista förfalskade valsedel. Pennan föll nervöst ur hans darrande hand, och svettmärkena på skjortan växte sig tydligare sekund för sekund. "Jag röstar av principskäl aldrig på nån annan än mig själv" förklarade han, "och då endast om jag tror det är i allmänhetens intresse att jag stiger i rang. Som nu!" tillade han, och med detta förseglade han röstkuvertet med vaselin och tryckte dit sigillet. Det var i sista momangen.

Krutröken steg lojt ur pistolmynningen och kroppen kallnade enligt termodynamikens regler på det blodstänkta köksgolvet. Med ett snett, tandlöst leende putsade pistolens ägare ut varje spår av fingeravtryck från kolven, men inte från brandyxan han slarvigt lämnat liggande under bordet eller från tusenkronorssedlarna han strött varstans i kokainhögarna som likt små kokainhögar låg och högade överallt. Det bultade plötsligt på ett obehagligt vis på dörren och sedan sprängde någon den rakt ut från karm och vägg. Den sopade till gärningsmannan likt en vägskrapa vintertid längs Pajalas grusvägar med den oundvikliga påföljden att såväl mannen som golvet gav vika för totalt tokmos och föll till föga rakt ut genom östra tegelväggen.
-"Aj hundan!" hojtade den anonyme inkräktaren. Sedan halade han fram en inhalator, halsade dess innehåll med bravur, och hyfsade till frisyren hjälpligt. "Sådärja," fnös han och klev in i grannrummet genom därför avsedd dörr. Vem som slagit i honom att det vore slugt att på det viset lämna rum obevakade kunde man gissa ganska lätt: det var den allra mest uppenbare av alla, herr och aspirerande hedersdoktor magnificus, den ofelbare filuren vid namn (för- och efter-) och välförtjänt titel av högsta grad och värsta sort på samma gång: (pass upp nu!) stån i bänkarne med flitig applåd -- här kommer han!

Mer därom senare.

NU kommer han! Oj, vilken stilig karl, denne herr, hedersknyffel och toppengrabb!

Låt oss återkomma. Sverker är viktigare, ska det visa sig. Hans valsedel låg snart i helt fel valurna och eftersom den var på väg till räkningscentralen var det alltför sent att alls förhindra den kommande katastrofen. Han försökte ändå. Det var dumt. Inte bara innebar det förslösade resurser, det fick konsekvenser av oanade mått i det att Sverkers misslyckande omfattade avancerat spekulerande i högst tveksamma detektivfirman "Hej och Ha". Sämre kunde det nog inte bli.

Men sämre blev det, och det raskt. Blott två veckor tidigare hade man aldrig hört talas om varken Sverker eller hans livsgärning, men dessa ting voro vardagliga företeelser numera. Sålunda visste medeljönsson nu att det var hårda tider att vänta och hamstrade dricksvatten och terpentin lite till mans. Sverker beryktades nämligen ha långtskridna planer på att ta makten i byn, kommunalrådets tillstånd förutan. Fog för misstankarna hade man ganska gott om, bland annat Sverkers handskrivna promemoria som cirkulerade runt Torsbys grundskola.

"Kära grundskoleelever!
Jag har långtskridna planer på att inom kort ta makten så blodigt som möjligt, och det borde ni vara glada över. Torsbys framtid ser allt ljusare ut!

--Sverker

ps Säg inget till Sunne kommunstyrelse!"

Än mer misstänkliggörande var dock de silos Sverker avslöjats sikta in mot luftrummet precis ovanför Sunne medelst olagliga och högst stulna ryska radartradare. Nu stod de parkerade mellan Molkom och Sutterhöjden i en dittills aldrig nyttjad bowlinghall. Den hade man byggt i hopp om att aldrig behöva nyttja den, och firandet uteblev fullständigt. Lika frånvarande var sålunda polisen, hemvärnet, samt alla andra som kunde ha ordnat någon sorts vederbörlig bowlingbana därinne. Man ansåg helt enkelt att det borde ha löst sig i sinom tid och att bowlandet var fundamentalt nödvändigt för det mesta, eller med andra grundförutsättningar borde ha varit det. Alltså lade man föga vikt vid att tycka nåt om den saken tills något viktigt hände. Det tycktes dröja.

Kvart över tre blev klockan småningom. Det var fint.

"Nästa steg torde vara avfyrandet av gratulationsbössan," tyckte Sverker och mös mysigt. Mycket riktigt ljöd den resolut över trakterna inom kort. Sen gjorde han processen kort med en hope pensionärer, lastade in liken i en buss med destination Hagfors. Och satte punkt.

En sval onsdagsmorgon ett par veckor senare damp ett svettigt kuvert ner i kommunala postfacket, postmärkt i Svalbard och försett med ett gammalmodigt vaxsigill, vars stämpling tycktes oundviklig men ändock nitiskt utförd och detaljerad långt utöver det lämpliga. Exempelvis var svettdropparna i pannan på den lille kommunpolitikern häpnadsväckande volumninösa och tycktes dansa likt turkiska magdansöser i en febrig dervishsvängom av helvetisk hetta och hast. Med tanke på hur lite dessa detaljer betydde är det intressant att någon hade lite nog att göra för att nedteckna dem, typ. Att därtill tillverka påkostade reklamfilmer och marknadsjippon om dessa hade varit värre. Bara så ni begriper.

Sverker hade inget att göra med sådan irrelevantia.

I Sunne var det kommunfullmäktige, och då var det fullsatt i stora salen på Statt. Vid klubban satt en präktig man med väloljade mustascher. Honom kände inte många vid hans rätta namn.
"Ordning och reda!" bölade Agaton Silversnusk med kejserlig pondus för tredje gången. "Lägg undan de där bingorutorna nu. Vi har några saker att auktionera bort. Exempelvis den här klubban," ponerade han och viftade med sitt skabrösa ektillhygge så dess huvud for tvärs över rummet och studsade på biträdande administratörsassistent och tillika nämndeman Torstensvik. Kommunalborgarråd Flinckman mötte studsen med en vitglödgad blängning och fick glasögat polerat av bara farten, innan hammarhuvudet tryckte in emaljgloben halvvägs till örat. Med ett slafsigt "Jodå!" följde Silversnusk en parabolkurva mot samma mål och drack därefter girigt ur en gammal gral som lämnats kvar efter förra korståget mot Torsby. Den innehöll en jämntjock sörja av flytande stryknin och radioaktivt kvicksilver. Silversnusk rapade ljudligt och föll till föga likt en strålande imitation av gamle Tjernobyl Kärnkraftverksson, och applåderna ville aldrig riktigt ta sig.
Om Sverker hade varit där hade han kunnat lägga ett och annat ord för Torsbys fromma, men nu hade han annat att stå i.

Minns ni den gången Sverker stod ensam mot fyra höns och fick storstryk i andra perioden i en trettonrondsmatch? Det var patetiskt i överkant. Men än sämre skulle det bli.