Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Hals över huvud i Närke

Statistics


Blue = Gustav Lind
Green = Mårten Lind

   En kvalmig majmorgon när vinden låg i lä, brummade Gösta Kalopskvist upp för den lilla grusvägen till herrgården. Dammet yrde likt en vit plym upp bakom den lilla motorcykeln. Utanför herrgårdens blyinfattade matsalsfönster parkerade han och klev med hastiga steg uppför stentrappan. "Var fan är jag?" hojtade han förvirrat. Endast en susning i ekarna kunde höras till svar och Gösta vände tillbaka ut på gårdsplanen utan att lägga märke till skylten på ytterdörren. Han begrundade för ett ögonblick sin situation. Herrgården var bevisligen öde, och ingen ledtråd hade lämnats till var ägarna kunde ha tagit vägen. Han bestämde sig för att hojta ånyo: "Vem fan bor här!?" skrek han smått förgrymmat. Något rörde sig plötsligt bakom det lilla skjulet tvärs över gården. Gösta satte handen på den metershöga trådgårdstomte som ställts intill honom utan att han märkt det, och drog en Bellmanvits. "Bellman, norsken och..." "...Gösta Kalopskvist?" inflikade någon. Gösta tittade förvånat ner. Tomten plirade upp och bad irriterat Gösta att flytta motorcykeln som han parkerat. "Den skymmer utsikten från vår berså," menade tomten bestämt. "Ööööööööhhhh va?" framlade Gösta konversant. "Flytta den jävla motorcykeln, göbbe!" röt tomten, nu direkt upprörd, och vibrerade än ivrigare på sitt lilla porslinsfundament. Gösta lade konfunderat ner tomten i sin för ändamålet medhavda sjömanssäck. Där fick den samsas med en trädgårdsjockey, två rådjur i sten och en ohemul mängd östtyska miniatyrväderkvarnar, kompletta med det erfurtska stadsvapnet. "Släpp ut mig!" hördes genom det tunna jutevävstyget. Gösta slängde upp sjömanssäcken på axeln och stegade bestämt tillbaka till motorcykeln, när han fick syn på något borta vid plåtskjulet. Femton meter bort, knappt synligt i det höga gräset, stack ett halvdussin röda porslinsluvor upp. De blåa luvorna strax bakom tycktes röra sig närmare med vaggande oviga rörelser. Gösta ökade takten över gruset. De alltmer ivrigt vajande
blå luvorna småskuttade närmare genom gräset. Gösta började springa. "På honom gobbar!" pep en gäll stämma i det gröna och så oväntat hotande gräset. Sedan kastade sig en tomte ur detsamma, blåluvad och med fradgan hängande i skägget, och satte tänderna i en rödluvad artfrände. Strax var slaget i full gång; porslinsskäggen och tomteluvorna klirrade klart i morgonbrisen. Gösta stod fastfrusen i steget och bara gapade. Hans utsträckta hand befann sig mitt i en hätsk slagväxling där en fetlagd blåluving utgjorde den till synes chanslöse antagonisten. Knogarna utgjorde ett utmärkt porslinskrossarverktyg, vilket tomtejäveln snabbt blev plågsamt varse när luvan förvandlades till ett kantigt gapande hål i ett moln av blåmålade flisor. Göstas hand var på väg tillbaka när ytterligare en tomte lösgjorde sig ur massan och kastade sig framför motståndarnissarnas framrusande stridssläde. Det främre renparet tog föga notis om den saken och strax var de efterföljande paren även de infångade i samma nonchalanta tomtepulveriserande sinnesstämning. Så kunde det gå. Och så gick det. Med kras och porslinsdamm som bakgrundsfond forcerade ekipaget blåluving efter annan i det höga gräset. På bara några sekunder utplånades merparten av tomteskaran, oaktat luvkulör, och snart stod Gösta ensam och såg ut över ett veritabelt gehenna av kulörta tomterester. "Jaahapp," mumlade han och tog ett försiktigt steg mot motorcykeln. Tystnaden var närmast öronbedövande. Tomtesläden försvann nerför grusvägen och vidare ut på den intilliggande havreåkern. Gösta grenslade motorcykelsadeln, med sjömanssäcken allt jämt balanserad på axeln och den gamla hjälmen på det något omtumlade fordonets styre. Han tittade sig nervöst över axeln mot skjulet, men där härskade lugnet alltfort. "Va faan....?" hördes en grötig röst ljuda inifrån sjömanssäcken. Gösta greps av en underlig lust att slänga säcken i herrgårdens lilla näckrosbevuxna swimmingpool, och snart låg jutevävspåsen som en komet på färd genom luftrummet, studsade mot poolkanten, och lade sig ovanpå bladen. Två av väderkvarnarna ramlade under luftfärden ut och slogs om att komma närmast den tyska rekordnoteringen, dvs först, men även sjua är en sorts rekord i sammanhanget, eftersom bara två jordbruksrelaterade byggnader tillåts ramla ur säck medan andra trädgårdsprydnader fortsätter i horisontalplanet, när vi talar kast med porslinsprylsäck. Ett tomtehuvud tittade med förfäran i blicken ut ur säckens öppning lagom för att träffas under hakan av ett periskop. Blåluvorna hade en marinbas som sedan årtionden hållit poolen bevakad, inväntande den rödluvade markoffensiven, och periskopet gjorde sin dagliga vända runt gummiankorna på spaning efter den rödluvska armadan. Då kommunikationen blåluvorna emellan dock led grava brister hade undervattensfarkosten alldeles missat den apokalyptiska uppgörelse som nyss timat Göstas omotiverade stöldförsök till trots. Alltså var besättningen ännu av uppfattningen att varenda rödmålad attiralj i sikte utgjorde en lämplig måltavla och hade därför omedelbart laddat torpederna när grannens lada målades om här förleden. Dess rykande ruiner hade sedermera slutat ryka, men röda var de sannerligen inte längre! När de nu inte längre skymde den karmosinröda Ford som... KABAM! Ubåten gjorde processen kort med åbäket genom att spränga bort det med mörsaren som utvecklats för ytlägesbombardemang av strandmål. Gösta kände sig utsatt, bärandes röd mössa och halsduk som han var. Han förbannade sin förkärlek för kläder. Men nu var läget ändå som det var, och här kom missilerna, likt en flock metallmorötter visslande genom morgonluften. Gösta kastade sig huvudstupa i den intilliggande tujahäcken samtidigt som mopeden misslyckades med att hålla ihop under den luftfärd som följde på krevaderna.

Tjugo minuter senare
stack han fram mellan grenarna, förödelsen till trots, typ. Då varken ubåt eller ens herrgård längre fanns att beskåda kravlade han fram från sitt gömsle och borstade bort de värsta porslinsflisorna från byxorna. Han letade igenom bråtet han stod i efter någon form av liv. Var gång han varit med om dylika trädgårdsbataljer hade det överlevt någon liten gnom, men den här gången var slagfältet fullkomligt öde. Vid dammen var det endast rykande ruiner kvar av den en gång så bastanta tomteborgen. Gösta kliade sig betänksamt i bakhuvudet. Han hade precis fullbordat den längsta trädgårdsprydnadsstöldturnén i socknens historia (vilket inte ville säga lite med tanke på dess minst sagt kleptokratiskt präglade byalag), och var inte främmande för att bege sig ner i grannens berså på jakt efter regnmätare i allehanda barocka utföranden eller grönmelerade keramikklot på konkava betongfundament. Ändå var detta   

  

Diskutera
Hals över huvud i Närke




Administrator: Anders Bylund