Statistics

   Sol, pudersnö, rimfrost, ni vet fan i mig ingenting om sol, pudersnö och rimfrost, era försoffade, förtappade, försenade, försikommna avokadoätande idioter! Som tapir kräver jag att vindrutetorkarna slås på max imalt. Vi tapirer blir lätt förkylda och så fan om den där AC:n ska stå och blåsa hela jävla tiden! Sväng höger! Glöm inte färdriktningsvisaren! HÖGER DITT SVIIIN! NEEJ! Det var väl själva fan, ska man behöva bli arg? VÄND! Vadå enkelriktat?! JAG ÄR TAPIR! Jag har inte körkort, av naturliga skäl, men nog fan måste man väl få vända om man kört fel. Okej, jag fattar. Ni skiter i mig. Trevligt. Jävligt trevligt hörni. Okej, då tänker inte jag vara den som är den. Då gör vi såhär att ni kör till banken där och...inte lördagsöppet?! Jag ger väl fan i om bankhelvetet är öppet eller tillkommit eller va fan som helst! Se till att ta mig till en toalett illa kvickt. Jag behöver spy för fan! Nu! Sådär, det var bättre. Ja, bakfulla tapirer är inte att leka med. Apropå det, har ni hört den om tapiren som hade ett löskokt ägg i en liten vrängd och slängd säng? Inte? Jo, det var en gång en försupen och alltigenom förtappad lampskärmsdesigner från Surahammar som råkade pricka in sin påsksemester i tapirernas  brunstperiod. Han hade ställt sin solstol på sin flodbåts fördäck och satte sig bekvämt tillrätta med dagens första grogg. Det myggnät han använt för att dra över kroppen visade sig vara en aning otätt, och därför drog han på sig ett annat överdrag av tätvävd vadmal som satt hårt och närmast gjorde sittandet till en plåga. Men lite lidelse får man ändå känna, tänkte den kvinnotokige designern ovidkommande och drog av sig både slips och hatt. Bäst han satt där så bryts vattenytan och ett stort lastfartyg lastat med lådvis med sedan länge sönderruttnade korgstolar steg upp ur djupet. En död tumlare flankerade fartyget på dess multnade babordssida och slemmiga undervattensväxter hängde från tackel och tåg. Detta bekymrade dock inte resenären  förrän han fick syn på den drunknade sjökaptenen längst fram på vraket. Då tog han häpet av sig sina solglasögon och utbrast "men det där är ju min gamla svåger" och föll i förvåningen överbord. Ja, den går alltid hem! Åter till tapiren som hade  ägget: den åsåg hela förloppet med mild indignans och kliade sin loppbesudlade päls, skrattade hånfullt och tänkte inte alls rädda den nödställde resenären. Istället skodde han sin lilla häst och red nonchalant rätt in i solnedgången på ett effektfullt vis. Dock, att på en båt framhärda i för platsen icke optimerade fortskaffningsmedel får sina konsekvenser. Vår tapir flög över relingen och sopade med sig det mesta av densamma, plaskade ovärdigt en stund innan den samlade sig, for ut med en hätskt polemiskt framtonad ledarstil och simmade mot land. Tapirer simmar rätt dåligt och detta exemplar sjönk som en sten till botten. Tur då att en med nöje offrar sig för två, och snart plaskade en till tapir, men ärmpuffar och livboj användes i detta fall.


TLS (Tapirernas Livräddningssällskap) grundades 1777 och var från början bara en ren skrivbordsprodukt. 1812 hävdade Raul Salvatierra vid Manaus Vildmarksförvaltning att tapirer egentligen aldrig kommer varandra till undsättning och att utrymme finns för grundläggande fortbildning inom ämnet "Tapirers empatiska förmåga". Gensvaret lät vänta på sig ända till senhösten 1815, då en etolog vid namn Hans-Georg Gnitschen i ett underskattat pionjärarbete kartlägger åtskilliga av tapirsamhällets sociala samspel med andra djur, såsom olika trädapor eller stora spindlar. Han vet där att berätta hur tapirerna troget, år efter år vakar över både varandra och, i synnerhet, sina ägodelar. Tapirer är mycket förtjusta i läderremmar, berättar Gnitschen, och om en sådan kommer inom synhåll börjar dom vifta på svansstumparna och göra små prövande utfall på ett gulligt men ynkligt och nästan skrattretande vis. Det går i samband med detta att observera hur de med nosen utstöter grymtande i syfte att interagera med omgivningen, särskilt i samband med översvämningar eller kraftiga flöden i närliggande vattendrag. Härmed, argumenterar Gnitschen, står det klart att tapirerna inte bara är tapirer i biologisk bemärkning utan även förtjänar att erkännas epitetet rent mänskligt. Detta förvirrade en hel foskarvärld då påståendet gick stick i stäv med själva definitionen av ordet mänsklig, och reaktionerna lät inte vänta på sig. Våren 1816 utkom"Öppet brev till H-G Gnitschen angående tapirernas etologi". Med starkt patos gick den anonyme brevskrivaren till angrepp på snart alla tänkbara vis: hot, insinuationer, förvanskningar, sarkastiska retoriska frågor, vädjanden och lejandet av en torped, samt avslutningsvis en uppmanan att fara åt helvete annars jävlar. Sån är forskningen. Hursomhelst var Gnitschen inte sämre än att han omedelbart utmanade brevförfattaren på duell. Att denne varit anonym utgjorde egentligen inget hinder då de rådande duellreglerna enligt Gnitschen var att den "moraliske förloraren" skulle förintas med alla medel. Då ingen dök upp vid den tidpunkt Gnitschen i sitt brev angett uppstod ett vakuum som han valde att uppfatta som att han själv var allenarådande härskare över aktuell tapirforskning. Han skildrade sin triumf i Weekly Tapir och Journal of South American ethology. Dock fanns det allt fler som insisterade på att Gnitschen faktiskt förlorat förståndet helt och hållet. Anledningen till att debatten trots detta behöll om inte styrfart så åtminstone en liten glöd, berodde på två saker. För det första hade Gnitschen något av en karismatisk aura omkring sig och åtnjöt något slags oproportionerlig och strängt taget alldeles oförklarlig respekt, för det andra fanns det ekonomiska intressen av att låta potatisen förbli het. Det var nämligen så att Gnitschen och den dåvarande redaktören för Weekly Tapir,


gemensamt hade investerat en del pengar i tidskriftens aktier och under pseudonym och iförda slokhattar försökt haussa aktien genom våldsamma och provokativa brandtal som de med sällsport bristfällig retorik utbrölade varhelst de befann sig. Bara detta hade knappast räckt för att påverka aktiekurserna nämnvärt, men med hjälp av falska dokument som vid lägligt tillfälle "glömdes" på en parkbänk utanför journalist lägenhet i centrala Caracas. När de senare offentliggjordes under mycket tjo och tjim, då minsann hade Gnitschen för länge sedan slagit mynt av marknadens felaktiga krumsprång och gjort sig en rejäl hacka som han satte på att Jim "Puncher" Williams i fjärde loppet på Jägersro när Elitloppet gick av stapeln. Gnitschen kommenterade händelseförloppet i sin bandspelare:


"På bortre långsidan kommer Brolines "Champagne-Spray" upp jämsides med"Number One", medan "Crystal Crown" tycks ha fått snuva och hälta samtidigt, inte bra. Där ser vi i kröken hur, från andra hållet, semifinalen i galna travhästnamn får sin upplösning och vinnaren slits i småbitar på ett rätt festligt sätt!


Den internationella tapirforskningen tog åter fart först i och med uppståndelsen då hertig Rodriguez av Tocopilla helt sonika hävdade att tapirer bara var ett påhitt. Som bevis för detta framlade han en dissikerad myrslok, som han påstod hade sagt detta "i förtroende" på en rätt blöt barrunda härom kvällen. Hertigen hade redan tidigare utmärkt renommé som förtrolig med djurlik bla kunde han prata med folk om sådant i evigheter och detaljerat beskriva skillnaden på lymfkörteln hos den asiatiska tapiren och den hos den felaktigt prisbelönte travhästen Figge Fikon på Axvalla. Naturligtvis orkade få höra på dylika utläggningar, men å andra sida fick de som faktiskt tog sig tid en sådan upplevelse att de i efterhand kunde höras uppmana vänner att ta chansen om de fick möjlighet. "En ytterst lömsk konspiration ligger bakom denna tapirhausse som råder i omvärlden" var en av hertigens käpphästar. Med denna slogan lyckades han få med sig flera likasinnade i bildandet av ett sällskap, en "orden" för att använda tapirerna som syndabockar för all dårskap som drabbat samhälle och och folk. Kongliga Tapirsmiskar-Orden spred effektivt sitt budskap över bakgården till hertigens allt annat än sjangdobla boning (hyresrätt i centrala Arica med utsikt över några omkringliggande, lindrigt underhållna husväggar) där den höll sina sammankomster nattetid i skydd av inhyrda men inte särskilt engagerade lokala riddare i skinande rustningar. Nå! Hertigens galna utspel kring tapirer kan ses som ett tidstypiskt inslag i den yrvakna samhälldebatt där precis allt och alla, inklusive de som inte ens hört frågan, ska uttala sig. Känner ni igen fenomenet? Just det. Vi lever fortfarande med detta.




Detta sagt om tapirforskning.