Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Drängen som tröttnade.

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Anders Bylund

   En arla morgon i den västra delen av herr Erik af Vrängenfjärds lilla härmästardöme kom det sig med hänsyn till omständigheterna alltför hastigt an att Znökaburg Hygglohupp tvingades ut på sin mycket egendomliga och ohejdat underskattade pilgrimsfärd.

Samtidigt, i
sanning, var det likaledes arla morgonstund runt en liten ful skål gröt. Denna fula skål var omgärdad av tretton likbleka och panikslagna män i alltför långa rockar och mycket små sidenkalsonger. De hade varsin enorm slev i näven, vilken gång på gång obevekligen håvade upp allsköns ting ur såväl den fula skålens grötmassa som smörpölarna ovanpå. Dessa lades prydligt i rad strax bredvid varandra.

Inte långt
därifrån var det också morgon.

Ytterligare
en bit längre bort stod fyrahundra stadiga tomtar och gav varandra julklappar. Vissa fick en fullständigt ofantlig gul marsipanstång, späckad med flörtkulor. Andra mottog oemotståndliga blomsterarrangemang. Åter några fick ingenting, men önskade sig muttrande bättre kompisar. Tomtefar fick en smäll på käften och en slev.
-"Aj och tack!"
tackade han sårat och harklade sig ljudligt. Sleven var åtta meter lång, elva tum tjock och fylld med smält mjölkchoklad. Detta tog tomtefar fasta på och bjöd sig själv på dans. Tomtarna såg honom virvla bort mot horisonten, vilt steppandes.

Znökaburg, som
normalt sett inte bar scarf, hade ett färggrant alster runt magen och inget att göra med tomteintermezzot.

Runt
grötskålen började situationen spåra ur. Högen av till synes obetydliga mojänger hade vuxit till proportioner ingen hört talas om dessförinnan, men nu blivit smärtsamt prålig och närapå bisarrt dekorativ i sin osannolikt vidunderliga prakt. En av de panikslagna männen greps av panik av gammal vana och rev högen. Med ett dån kollapsade den. Hans-Kwazfux Hörpenflax, den gamle spelevinken, fick den ljusa idén att börja sortera beståndsdelarna i storleksordning, och tröttnade nästan genast. Hans ansträngningar hade inte lett nånstans. Emellertid voro de ock ohejdat futila. Tolv bleka ansikten vändes mot honom. I denna stressfyllda situation fanns blott en sak att göra. Hans-Kwazfux kväste sina nervösa kumpaner med en liten bandsåg han hittade i den allmäna röran och sprang en bit bort. Gröten var nu tom på överraskningar och ganska avslagen. Hans-Kwazfux kastade en övergiven blick efter skålen, fnös och slutade tramsa.

-"Stopp!
I härmästarens namn!" befallde den mest timide av tre små slottsvakter på excersis ute i den friska luften och pekade på en träningsdocka med ett litet träsvärd. Dockan avstod från att svara varför vakten raskt upprepade en liten hejaramsa och försökte igen. Denna gång svarade dockan inte heller. Träsvärdet klöv dess bröstkorg likt ett gammaldags koleldat lokomotiv genom de pittoreska Habsburgska högländerna en kylig morgon i pre-renässansens Über-Schleswig kunde ha gjort om Über-Schleswig legat där. Dockans reaktion uteblev. Vakten började gråta. Detta utspel gav oväntat resultat.
-"Bäste
dräng," skalderade vakten snett bakom grinhalsen. "Alltmedan dina vapenfärdigheter vida överträffar allt annat du kan stava till är ditt självförtroende kört rätt ner i nedersta botten! Vi hatar dig, ditt kassa kräk, så nu djävlar!" skrek den tredje vakten och avlossade alla tiders värsta skottsalva i sitt huvud.
-"Hoppsan!" anhöll Znökaburg
från sin position inuti träningsdockan och försökte desperat krångla sig ut därifrån, under det att tre små slottsvakter, varav en huvudlös, sprang runt och förolämpade varandra.
-"Det
kan inte alls vara meningen att herr Eriks vakter ska ta livet av sig mitt på blanka morgonkvisten!" fortsatte han alltmedan han stod på ett ben och viftade med det andra ungefär norrut, trodde han. "SKÄÄÄÄÄÄÄRPNIIIIIING!" lät det då ur slottets högsta torn, och ned på borggården brakade ett stycke adelsman i violett kjol. Från tornfönstret kikade en skum figur ut, iförd såväl ansiktsmask som svart sidenkavaj. Borggårdens aktiviteter upphörde med ett brak och en stor blöt fläck i violett kjol utsmetad i gruset.
-"Såja," myste den
mystiske filuren och gnuggade förnöjt händerna i en liten handduk. "Bättre hyfs får man leta ihop senare. Jag har jobb att dela ut!" Därmed ropte han ner på gården för full hals. "HÖRNI!!!! KOM HIT OCH LYSSNA!" Znökaburg och de två mest välbevarade vakterna tittade bestämt på varandra och drog sina egna slutsatser. Själve vakthavande befälet, gamle Znökaburg och Olof Mablahurghörgflörg den Genomsympatiske hade inte mycket i huvet. De tre brukade sitta och medvetet tänka ut riktigt dåliga lösningar på enkla problem, bara för att det var tisdag. Unge dräng Glörghane, som skjutit sig av bara farten, hade ännu inte förstått varför, men ångrade sig sällan över det. Alla fyra stegade ofta fram genom livet i ovetskap om vad som var rätt och riktigt, stadigt och självsäkert, ständigt förgätandes vad deras mödrar försökt tuta i dem, nämligen hur man rimligen uppför sig under allsköns betingelser. Med andra ord hade de skrupler som en blind get, och intelligens som två. Under dessa förutsättningar samlades de nu strax bredvid ett mosat adelsmannalik och en violett kjol, tittandes uppåt.
-"Era
gärningar icke blott äcklar och avskräcker fint folk; förvisso bringar de ock en tår till ögat hos sådana som annars icke gråta!" bölade Znökaburg bestämt och drog sin kolossala lans. Det skulle han få ångra.

Tomtefar
tog sig minsann fram hyggligt fort, trots sin enorma korpulens. Snart såg hans trehundranittionio undersåtar komma tillbaka från Schleswig, veckans film med gemen begynnelsebokstav, för Tomtefar själv hade ju försvunnit. Något måste man roa sig med. Det hade ju varit roligt att växla presenter och så, men nu var det tid för annat. Filmen fyllde ett antal tomtars meningslösa tillvaro men ett par av dem, Gulbert Överbett och Sippert "Lill-Tysken" von den Schnauserstrudel den yngre, hade högre ställda mål än de flesta.
-"Gulbert!" kvad
Lill-Tysken snärtigt. "Varför förslösar vi våra dagar framför en bioduk!?" fortsatte han något mera avslappnat och axlade sin nya, fina marsipanstång, snöt sig i luvan och ställde upp i en skönhetstävling där han kom sist. "Nu är jag visst allmänt erkänd som ganska ful, men detta var ändå värt mödan!" ropte han och stegade fram på det egendomligaste sätt Gulbert alls sett mot bioduken med marsipanstången på halv stång. De andra tomtarna hejade ivrigt, ty föga anade de vad Lill-Tysken hade för djävulsk plan.

Hans-Kwazfux torkade av
bandsågen på rockärmen och slängde bort sina skuldkänslor.
-"Ingen
av er skall tro ni var särskilt hårt motstånd för en man som bekämpat såväl pappersdrakar som Holger Nilsson med enastående bravur och måttlig framgång! Javäl, framför er, era itusågade stackars krakar, ser ni grötskålens överherre och mästare; gröt på er!" avslutade han med en obegriplig nordpolsk dialekt och en runda enmanscoronne. "Farväl, sopor!"
Med dessa ord
tågade han ut genom konfettiregnet, rakryggad och förvånandsvärt stolt. Bakom sig lämnade han sin ångest, bandsågen, tolv panikslagna och bandsågskvästa män, en enorm hög bisarra prylar och tre skålpund havregrynsgröt.

Friherre Klabbe Kalasgnurk
såg inte frisk ut alls. Hans violetta kjol var smutsig och ostruken, och dessutom blodig. Det sista han tänkte på var emellertid högtidsklädselns beskaffenhet. Hans mjälte och högerarm hade tvinnats ihop till en oerhört ful råbandsknop, pannbenet var bakom hans främre korsband, och hans lymfvätska hade kokat över. Herr Erik hade uppenbarligen tröttnat på honom, och raskeligen låtit honom gå rakt igenom närmsta tornfönster.
-"Lyssna nu
till vad jag - AAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRGGGGGHHHHHHH!" galltjöt plötsligt vakthavande befälet alltmedan Znökaburg ströp honom. Hans lans följde honom med blicken. Från tornets bredaste fönster åsåg Erik af Vrängenfjärd morgonens egendomligaste händelse, närsom Tomtefar i högform jitterbuggade in på snedden, passerade Glörghane i boogie-woogie-takt, halade sig uppför tornväggen, sparkade ut Erik af Vrängenfjärds syster, näst finaste möbelgrupp parkerade han taktfast sin röv i, och sedan var han trött.
-"Nu
är det eftermiddag," flåsade han. Erik korrigerade den gamle skäggapan.
-"Nej. Det
torde alltjämt vara morgonkvist. Har du inga don med dig?" viskade han bekymrat med en blick över axeln. Nere på borggården pågick hysteriska ting. Znökaburg och träningsdockan var inbegripna i ojämn obeväpnad strid. Znökaburgs ofattbara lans tittade nyfiket på medan Olof Mablahurghörgflörg försökte skaka liv den luftdepraverade vakthavande officeren numera desperat reciterandes sin allra sista episka dikt.
-"Oh, överjästa parallax!
Bak troliga vidder fnittrar du - visserligen dubbelt grynig - men i halvdan hink hivas halvätna - Aj! Adalbert antastas! I helvete!" dog han ynkligt men pompöst. Glörghane och Friherre Kalasgnurks blodiga kvarlevor hade nog roligast kläder på sig, trots Znökaburgs färggranna magscarf. Lansen log.
-"Don har jag
," framlade tomtefar. "Men skålen kan du glömma. HAN var där igen, så vi gömde oss och firade jul. Nördigt va?" erkände han beklämt. Herr af Vrängenfjärd lade en kvick patiens och funderade. Kunde det vara så obeskrivligt osannolikt lyckosamt? Med ruter knekt i Ryskt Bakhåll och en Dubbelknut om Spader Hästklafs pekade allt mot fullständigt sammanbrott. Han kacklade förnöjt bakom sin kompletta Klöverbukett. Det var dags att sätta planen i verket.
-"TURKTRUMF!
" ylade han och tryckte korten i sin famn.

Znökaburg
var långt ifrån imponerad av träningsdockans färdighetsnivå inom området "Besegra Znökaburg", men avstod artigt från att smäda den. I retur gav träningsdockan honom en trött blick. Znökaburg kände en hand som visste mer på sin axel. Stadigt greppade den om hans skjortkrage, och med ett lustigt ryck slet den åt sig vad Znökaburg bar runt sin hals, vilket fick obehagliga minnen att välla upp i honom.
-"Nej! Släpp!" tjöt
han fånigt där i tornets skugga, dinglandes i den osedvanligt visa handens grepp om löpsnaran han alltid bar om halsen likt en dum fan med huvet fullt av morbida fantasier och inte mycket bättre att hitta på än att försöka minnas vad han tyckte om gammelfarbror Maffamoo. Honom hatade han, förresten. Att kväsa drycker hade han ingen som helst lust med just nu. Eller någonsin. Förbannade nykterist! tänkte han och tog av sig snaran. Med en duns som hade han fallit ned från en måttligt hög stol och landat i en liten papplåda fylld med gamla partyhattar föll han pladask i en liten papplåda.
-"Vad
heter en dylik fjant?" sporde handens långe ägare, tydligt panikslagen.
-"Jag är
Znökaburg Hygglohupp, den Oförvägne härskaren av mitt eget lilla helvete. Men vem annars kan göra detsamma. Vem är jag innerst inne? En jävla sopa!"
-"Berätta mera!"
-"Javisst!
Hela mitt-" Znökaburg stoltnade "-liv har -" En gigantisk explosion uteblev "-jag varit - HUuuUUURrrrrRRGGHHH!" kräktes han "-lite sjuk. Ursäkta -"
-"I HELVETE HELLER!"

-"Va? Jo, som
-" Käftsmällen träffade Znökaburg likt ett par överljudshastighetsgodståg brakar huvudstupa uppför Matterhorn för sjuttonde gången, rätt av toppen, och in i månen.
-"Aj!" bråkade Znökaburg
stryktåligt och fick sista ordet. "Så!" avslutade han.

Gulbert
hade sett Lill-Tysken och hans legendariska Käftsmäll lyckas, fast det var längesedan och långt mellan gångerna. Med spänd förväntan åsåg Gulbert nu skådespelet.
-"Era
beklagansvärda försök till vettigt tidsfördriv slår inte direkt några rejäla män som vettigt applikerad möda," inledde han traditionsenligt. Som vanligt åtföljdes harangen av en halvliter gräddfil rakt ner i stekpannan, fyra kilo trattkantareller ner i vasken och en stråkkvartett utan instrument lite på snedden bakom honom. Förstecellisten hette Tore Trampolinpanna, i fjärde giftet släkt med sig själv, och bar brun toga och grönprickiga glasögon i frigolit. Förra gången hade han burit brandgul doktorshatt också, men av förklarliga skäl uteblev denna klart underskattade mundering idag. Klarinettisten och bandledaren var siamesiska trillingar med Bengt Alsterlind, en liten ful trio minsann. Som piccolokontrabasist figurerade Ewert Glurmenflax inte speciellt skickligt, och hade förlorat flera fingrar, halva huvet och ena benet i en liten dispyt över, ironiskt nog, hur många fingrar man kan förlora i en liten dispyt. Trots sitt omfattande handikapp var Ewert ganska glad, om än urkass, ledbruten, och oftast helt akterseglad socialt. De fyra tog ett gemensamt strypgrepp om stekpannans stadiga, extremt varma gjutjärnskropp och hällde resolut sina byxor fulla med gräddfil, svamp och lite härsket ister bara för att jävlas. Sippert von den Schnauserstrudel blängde surt på kvartetten. Tore staplade fyrtionio torskblock i en liten pyramid óch log fånigt.
-"Din tur, Ewert
!" gapfnittrade han. Ewert slog sin sedvanliga lov i grannskapet med osedvanlig vurv och föredömlig gamman, vilt viftande sina fyra fingrar och kacklande gamla ryska modala hjälpverb, av ren illvilja proppandes i sig stulen fotogendränkt torskwurst, och sånt är onyttigt.
-"Så ska det
vara!" tjoade han hest och slängde sig till marken. En gigantisk explosion, kataklysmisk till omfånget, vacker att skåda i gulvioletta spektra, och allmänt imponerande, ägde icke rum. Med punktlighet lik ingen ann slungade bandledaren klarinettisten över Bengt Alsterlind, med underskruv kraftig nog att vrida honom rätt igen. Gulbert log imponerad. Ett par gånger hade Käftsmällen varit så grov att klarinettisten landat på huvet och studsat bort till en närbelägen tjärn, där han, när vintern kom, byggt snögubbar tills han studsat tillbaka av egen kraft. Skulle denna gång visa sig vara lika formidabel? Lill-Tysken hade ju klämt tummen i bildörren denna ödestyngda morgon och greppet om situationen berodde helt på hans grepp och handledssnärt; det skulle avgöra allt. Oj, vad spännande!

Tomtefar öppnade sin
slev och grävde i innerfickan.
-"Här
ska du få don, herr härmästarjävel! Kvint i klöverdam!" muttrade han och slängde korten på elden i kakelugnen. Herr Erik blinkade.
-"Nu är tiden
mogen för allehanda lömska ting!" kvad den gamle julklappsutdelaren och höll fram sin chokladfyllda slev, i vilken en liten gnom satt med en bomb, ett par armékängor och en stålhjälm. Gnomen såg trött ut. Hans namn visste bara hans lilla grekiska nästfarfar, och även han satt i sleven. Härmästaren blinkade ånyo, denna gång befogat, och skakade hand med gnomerna.
-"Små
vänner är också värdelösa kräk. Likafullt torde ni möta er dramatiska framtid likt Friherre Klabbe nere i gruset. " Med dessa ord greppade han bryskt de små liven. Emellertid var nu den anonyme gnomen inte vem som helst; nej, han var en våldsam liten jävel med radioaktivt bälte i Tae Kwon Gnom och dessutom ambassadör för Yttre Gnomia.
-"Släpp mig," rekommenderade
han och följde upp kommentaren med en redig Albansk Tillrättavisning rätt upp i vänstra näsborren på Erik, som stod tillrättavisad och skämdes. Gnomen hoppade ut genom fönstret med nästfarfar i högsta hugg, fallskärmen pompöst utvecklad och bomben kvar på sleven, stubinmässigt utbrunnen.

Hans-Kwazfux stannade till
. Explosionens hutlöst barocka baslinje och dess titaniska ljusomfång i gulvioletta spektra saknades i hans tidigare erfarenhet, och inte nu längre! Ety där minsann kom ett halvt slottstorn brakande genom talltopparna, i vilket en arg härmästare och en generad tomte satt och såg Hans-Kwazfux passera undertill. Hans-Kwazfux jublade lite mystiskt och skyndade framåt. Det såg plötsligt oväntat fint ut där framme.

Olof Mablahurghörgflörg hostade
generat. Den vakthavande slutkvadne officeren låg utbredd vid Olofs fötter, begravd under fjorton kubikmeter betong. Lansen stack upp likt en övergiven gammal skitful liten tandpetare, sönderbränd och avbruten på tjugotre punkter, men ändå obehagligt leende. Den kunde inte annat, då munnen var skulpterad i form av en grinande, tandlös gris med ett förflutet i grekisk-romersk gyttjebrottning. Detta var väl värst! Utan omsvep grep Olof om lansens ägares kallnande hand (Znökaburg frös nämligen) , skakade den varmt och utbrast lakoniskt ungefär så här: "Fanken vad kall!" Inte för att Znökaburg brydde sig särskilt mycket över sin kroppstemperatur. Han var såväl kallblodig som i trångomål.
-"Smaka på den
här, för fan!" tjoade han glatt och kopplade ett tredubbelt nackgrepp om den beläste handens lille husbonde.
-"Nej
! Upphör!" dånade plötsligt en mäktig stämma sprungen ur en alltjämt mäktigare och vida känd mans breda bringa. Under trumpetfanfarer och pukors samt vanliga kors lättjefyllda brölanden, ackompanjerade av världens sämsta grävmaskinist och hans ännu sämre lilla kvartsandalusiska kvasikusin Xinthlöör-Hässleholm Jonsson, den gamle patetiske lurken, och genom mångfärgade rökridåer av dödsgiftig gas från de många medförda mobila toxiska partyflärpar de entusiastiska översteprästerna vildsint blåste en lugnande fandango i toktakt uti föll femtitre sammansvetsade män i ljusgröna ämbetskaftaner ned från den giraff de försökt brotta till sig (och lyckats) efter en hård ritt genom härmästardömet i syfte att komma fram till herr Eriks borg. Femtio av dem visste inte bättre än att bryta formationen och bilda en stor hög mitt i stråkkvartettens gamla barrack. De tre mindre ovettiga giraffryttarna, Perikles Sfinxsson, Herr Smörgåsprov, och Blekfete Doktor Gonatthärke, drog sina blanka sablar och högg sig fram genom den raserade slottstornsgrunden. Granit eller fältspat eller vad bygget nu kunde ha tillverkats av för material flög i lustiga formationer runt den lilla hären vars rostfria stål gjorde flis av tornets ruiner. Handen, och därmed armen, axeln och resten av hela karln, inbegripen i brottning som han var med Znökaburg, kravlade bredbent genom ruinerna med herr Hygglohupp stadigt ansluten till sin runda midja.
-"Nu kan du
släppa!" bad karln, men Znökaburg tyckte annat. Med ett namn som Znökaburg aldrig hört förut men avskydde rent principiellt och instinktivt och ett par andra namn som nästan lät lika vedervärdigt, följt av tre vackra ord och ytterligare fyra stavelser utan nämnvärt nämnvärd nämnvärdhet, avslutat med ett redigt fyrverkeri av tokfula svordomar på gammaldags vis, var mannens benämning, en förstulen viskning i frostkarg vinterskymning efter en hård dags tärande tövande i djupa kolgruvor på avlägsen ort, utan kvällsvard och morgonbön, men väl nöjd med dagens ur ergonomisk synvinkel framgångsrika strävanden, egentligen en översättning av en bakfull domprosts avskedstal från hans sista meningfulla befattning i livet från det ursprungliga språket (hybrishebreiska) till rekonstituerad nyklassisk Switzerdütch och uttalades såhär: "ACH-du-lee-ber-mein-SCHNAU-ser-STRO-del", men stavades med fjorton zetan samt diverse ryska hemliga superbokstäver ingen annan kunde rita och ännu färre tordes lära sig till följande bokstavskombination: Sippert "Lill-Tysken" von den Schnauserstrudel Senior. "Stor-Tysken," kort sagt. Znökaburg släpades efter denne ökände spjuvers målmedvetna krälande in i de kvarvarande resterna av borgen. Tomtefar och herr af Vrängenfjärd hade inte lämnat mycket åt slumpen. Slottets grunder var byggda helt i krita och blålera, varför potentiella inbrottstjuvar med mycket begränsade verktyg med lätthet kunde gräva sig rakt ner i det innersta och mest livsfarliga avgrundshål slottet inhyste och sopa igen spåren efter sig i sömnen, om de somnade. Det gjorde de inte så ofta. Efter tre minuters mödosamt klösande med oförutsägbara resultat kunde Stor-Tysken emellertid konstatera att han inte somnat, och somnade. Det hjälpte lite att Znökaburg slog världsrekord i ansträngd överviktig eftersläpande idiot, men Stor-Tysken hade dessutom akut kritallergi, varför han sedermera sökte professionell hjälp för avancerad kritmjälte, och just idag fick hans sonson en chockscharlakansröd get uppfödd på farfars gård i närheten. Znökaburg drog nytta av Stor-Tyskens kollaps och intog en goblinbas i slottskällaren.

-"Det borde duga,"
höll Gulbert med mycken möda an. De församlade tomtarna lystrade ivrigt. "Minsann, och-" avbröts han då fem förgrymmade tomtar som velat ha hans autograf men förvägrats densamma stämde upp i en mycket lång men ganska enkel travesti på "Över Min Döda Kropp" av Överstemuffin Tok-Helge Dunderbas, vilket inte var något plus direkt. Gulbert sniffade föraktfullt och stängde av sin elektriska filmprojektor som rullat ut en gulnad gammal film tomtarna tröttnade på förra veckan men ändå ville se om och om igen, gärna med popcorn i skorna. "Nu räcker det!" Konsekvenserna av det skarpa upfallet kunde inte förutses av någon. Bengt Alsterlind försökte, men misslyckades fruktansvärt och föll till marken, dragandes med sig Znökaburg och åttiofyra upprörda goblinsoldater vars framtidsdrömmar hade brutalt spolierats av åttiofyra olycksbådande lyckokakor som alla förutspådde följande blodisande händelseförlopp: Klockan kvart i arton blir det styrdans till Knut-Huberts Reggaesextett, men efter damernas fjärde tjuv på sniskan skall kompsektionen ur sina djupaste sinushålor framsnyta en goblinmassmördarmanick av renaste maräng och smutsigaste nougat, vilken sort som helst, och med denna delikata apparat tillfoga varenda goblin i närheten vådliga kroppsskador och riva deras hus bara för skojs skull. Av detta drog de slutsatsen att anfall var ungefär näst sämsta alternativ efter femsnåret, men aldrig, vad nån mindes, hade den strategin misslyckats så kapitalt som idag: genom Stor-Tyskens försorg hade etthundrasexttioåtta goblintofflor klistrats fast i Znökaburg Hygglohupps långkalsonger, men detta hade inte haft önskad effekt i annat än att Znökaburg bytt kalsonger (visserligen lovvärt) och hyrt sig en liten ful dräng som hette Onojus.

Nu måste
situationen överblickas en smula ty viss oro över nulägets överblickbarhet är förståelig om än överdriven: Genom trädkronorna nånstans strax bortom Hans-Kwazfux, den leende löparen, seglar ett halvt slottstorn bort, inhysandes en indignerad länsherre och en skamsen gammal tomte samt, mot alla odds, fjorton ton maräng av märket Herr Äggpannas Näst Finaste. Samtidigt rådde på borggården festligare stämning och oorganiserat kaos. Ett femtiotal mellerstepräster låg och skräpade ovanpå ett litet golv i en gammal stråkkvartettsbarrack, alltmedan världens sämsta grävmaskinist och släkten hans försökte gräva en vallgrav i D#-moll runt barracken, men lyckades enbart uppröra varandra. Vid det här laget finns dessutom på borggården en liten dröse övrigt folk. Exempelvis stod Olof Mablahurghörgflörg vid tornruinerna intill ett avlidet vakthavande befäl samt en bruten men överdrivet utsmyckad lans. In i torngrunden högg sig samtidigt tre hyfsat vettiga giraffryttare, och djupt därinne låg Stor-Tysken och sov, strax utanför Znökaburgs nyhuggna ingång, eller utgång snarare, eller ja... gång ur vilken han lett en goblinhär som satt fast beslutna att spela allan fast i B-dur. Den hären satt fast med dåliga stolar, och tofflorna i Znökaburgs kalsonger innehöll inga dåliga fötter minsann; Dubbel-Gunnar, faster Fjällbryn och alla de små goblinerna från slottskällarens hemliga goblinbas i härmästar Eriks... slottskällare. Deras fötter, vrister, vader, höfter; ja hela goblinhärket dinglade fridsamt från Znökaburgs underbyxor likt en klase gröna, ganska små och helt klart onjutbara män. Sedan Znökaburg bytt kalsonger hängde de dessutom i morgonljuset från tvättlinan som löpte tvärs över självaste borggården. I samma stund sitter en tomteskara, en liten stråkkvartett mitt ibland dem, och, skumt nog, bakom piccolokontrabasistens piccolokontrabas sagda piccolokontrabasist, på fyra språk benämnd såväl tvetungad svartfot som dubbelmynt mörktass av värsta sort, sitter minsann även en välkänd figur av yppersta klass: den alltigenom överberömde och sedermera underskattade, ja rent av hejdlöst ohyfsat felrepresenterade och undermåligt citerade namne till Kejsar släktingen i sjuttonde led på moderns minst intressanta sida efter 38% omsättningsskatt och fet moms av grövsta sort för skojs skull men dock lagligen i sin ordning till femton decimalers exakthet omsorgsfullt bestämt, och dessutom etiskt helt uppåt väggarna korrekt och dessutom så illa som så här, minsann: fy för hundan! och skrubbade sina små emaljerade namnskyltar.
-"Men vad i
jösse namn heter tomtarnas oväntade gäst?" utbrast något oväntat den fjärde trevligaste giraffryttaren inifrån barracken, varpå de övriga suckade nedlåtande och slog ner honom tjugosex gånger i hastig följd.
-"Men
Hwadi-Jösse Nhaamn, heter inte den mannen du nyss åsyftade något i stil med... öhm..." glömde han raskt. "Kanske Sune?" avslutade han vekt och föll av giraffen igen. Fel hade han dock, och Hwadi-Jösse Nhaamn straffade honom mycket milt med en slapp sparris innanför västen.

Slottstornet
gjorde en mjuklandning utanför en liten stövel bakom det största träd någon färgblind muralmålare kunnat föreställa sig. Herr Erik stapplade ut och trampade i klaveret omedelbart. Tomtefar åsåg förundrat hur länsherren försvann ner i stöveln med ett F-dim och ett fånigt tjut. Samtidigt började maränglagret sina, vilket tomtefar tog som ett tecken på att det var dags att uppsöka Herr Gurka och dansa en rivig polka. Nere i stöveln tog herr Erik mark med en duns. Hans ögon voro blå, men ovana vid dunklet och dessutom ganska fyrkantiga. I mörkret glänste hans glasögon och hans svettiga spandexkalsonger. Borta vid hålfotens välvning rörde sig en skugga hotfullt, och ett otippat förslag från Erik var att omedelbart ansöka om asyl nere i lilltån, men fick avslag. Skuggan morrade. Erik lossade slipsen och ansökte istället om nåd.
-"Icke
blir det så!" väste skuggan. "Vädjan upprör oss och kallar fram osedvanliga tankar i oss. Även utan dessa hatar vi emellertid eder och eder, och eder dessutom. Alla tre."
Förvirrad
såg sig Erik omkring. Vid hans fötter satt två av hans avlägsnaste bekanta: Wögk Blujhk och Nolo Contendere, som han träffat kanske sammanlagt tre sekunder, inberäknat dagens oplanerade sammankomst. Wögh darrande av skräck. Nolo bakade pepparkakor. Skuggan rörde sig inte.
-"Hörrö!" beföll
Erik korkat och försökte sig på en hotfull attityd. Numera liknande en påtagligt farlig företeelse intog skuggan en dittills okänd och alldeles oväntat effektiv dödsmördarpose. Erik skrek.

-"Lyss! En skrikande
potentiell ungmö i kläm!" Med dessa chevalereska kraftuttryck drog sig dess uttalare våldsamt i svansen och svängde österut på två hjul och sex ben, varpå han kolliderade protoner med toppkvarkar helt utan sakkompetens eller lämplig utrustning och brakade rakt igenom en spektakulär slottstornsrest som landat mitt på landsvägen, och slogs ihjäl. Hans tappra följe hade mer i åtanke än bara hög fart i dåligt planerade riktningar; de intresserade sig mer för nygamla fordon utan broms såsom exempelvis den buss de satt och beundrade medan den förflyttade dem väldigt lite.
-"Kör
extremt mycket fortare!" hoppades lönlöst den kortsiktigaste betraktaren att han inte sagt. Kort därefter besannades hans värsta mardrömmar när han insåg hur han såg ut. Han skrek.

Herr Erik hörde
, samtidigt som Wögh sprang iväg, ingenting. Skuggan gjorde ett grovt misstag och fick Wögh rakt i fontanellen. Efter kom Nolo med en bunke pepparkaksdeg, och alla tre for rätt in i stortåutrymmet. Erik visste ju inte till sig av lättnad; karlstackarn hade plötsligt vägen fri, så efter en lång tvekan smög han hem till Nolo, som bodde tvärs över klacken i en skurhink. Hemma var inte Nolo förstås, så Erik stal hans hink och flydde. Bakom honom sinade slagsmålet i ljudstyrka alltmedan pepparkaksdoften tilltog. Skuggans hjärtskärande skrik ekade genom dalen när Erik äntligen insåg hur enfaldigt och förgängligt allt han just gjort var, och skuttade glatt vidare, frejdig, upp ur stöveln. Han hann inte mer än landa innan sagda fotbeklädnad mystiskt imploderade och besprutade såväl härmästare som slottstorn med ingefärsfärgade och kardemummadoftande julgranar och smågrisar, icke fullt genombakta. Tomtefar tittade ut från Herr Gurkas Dansskola bakom tornet, Can-Can-sparkade sig bort mot Erik och bjöd upp honom i en fartfylld tango med inslag av squaredance och vissa dragningar från höger till vänster.
-"Vad gjorde du
i dojan?" undrade helgdagsidolen stillsamt, viskande och yvigt gestikulerande trots sina korta fötter. Erik höll beslutsamt takten medelst en liten husbehovsmetronom och svarade omsider ohövligt på frågan. Tomtefar begrundade tankfullt repliken och rynkade fryntligt kinderna.
-"Det
låter det!" utbrast danslärar Gurka. "Åsså snurra Tomtefar, sådär ja! Vem dansar dystra drömmars distanshambo? Din partner vet sannolikt!" sjöng gurkan i falsett. Tomtefar stämde in i andra versen:
-"Herr
gamle Erik den trofaste vännen, efter lufttur och slikt något omtumlad, kan svara, javäl!" bölade han i sex-åttondelstakt och gick ner lite i vikt. Och i spagat.
-"Aj satan!" lät
Erik höra när den ärbare gamle tomten tvingade länsherren att överträffa det arkrobatiska konsttycke han själv nyss utfört, vilket fick ljumskarna att vända sig mot varandra och be tomten om råd, vilket de sedermera fick ångra när gubbfan med oväntad vurv öste loss i den nedre delen av vad kan kallas Erik af Vrängenfjärds nedre del, eller med andra ord (tre andra, faktiskt) själve härmästarens egentliga och allra innersta favoritdel av kroppen: hans allra vänstraste, varmaste och mjukaste. Den delen var nu trasig.
-"Jaha
jävlar", kvad tomten nådlöst.
-"Åsså andra
versen! I gamla stilen med dubbla fäblesser för fläsk! " påmanade den cucumiske dansvirtuosen och virvlade iväg genom närmsta öppning i rymdtid-väven, varpå hela danslokalen brann ner. Erik och hans mössprydda danspartner såg genom erfarna ögon på öppningen och hur snabbt som helst fattade de beslutet.
-"Han ville ju
inte särskilt väl gentemot annat folk", muttrade tomtefar stokastiskt. Med dessa ord kastade han sig baklänges och greppade sig i skägget med ett grepp om sagda skägg. Erik häpnade till sin förtjusning och ohöljda entusiasm; aldrig tidigare hade han sett maken till bisarr sak att ha för sig. Något i hinken gjorde väsen av sig. Erik tömde den raskt över sig och fick en hel klase prylar i huvet. Tomtefar drabbades av en svår sjukdom av värsta sorten i världshistorien. Erik, nu lite ledsnare, undersökte vad som hänt. Vad han insåg var att i hinken bodde, förutom Nolo, ingen annan än en viss Bosse Hörpenflax, licensprydd smittspridare av grövsta sort samt en elak jävel på andra sätt än Nolo. Till detta kan läggas det enkla faktum Bosse även var en jävel på att vara farfar åt bandsågsmästare extraordinaire deluxe - Hans-Kwazfux. Endast detta borde ha fått Erik att tveka inför vad han ämnade göra härnäst, men är man ohämmad så kan konsekvenserna bli extrema. Sålunda stack härmästaren ner en mindre skylt i hinkens innersta, vilken bar texten, i stora bokstäver, tydligt läsbar. Bosse grep tag om sin lilla parlör.
-"Smaka på den
lilla pistagekorven," felöversatte han osakligt. "Varför bär Lundgren halmkalsong men inga stålullsvantar, nu när fjolårsångesten passerat så stillsamt, i ömsint moll?"

Znökaburg såg sig
andfådd omkring. Han hade gjort sig av med de förbannade goblinerna medelst skyndsam flykt samt nya, rena underkläder. Hans nyanställde dräng var en redig påg som kunde häffla en kvast och springa likt en gasell mellan borgen och platsen där de ofrälste tu befann sig. Tillika visste han åtskilligt om släkten af Vrängenfjärds finanser och Hörpenflax prententioner till länsherresätet sedan långt tillbaka. I gamla tider uppgjordes disputer av slik natur väldigt sällan, men nu gällde andra seder; herrefolk hivade utan omsvep smält bly över de uppstudsige, alternativt uppfostrade, eller ohemult frustande slängde ut grova penningsummor på att från slottstornen, bröstvärnen och koksalsfönstren släppa sina fiender och deras släktingar rakt ner i förebådande men dyrbara formationer i marken. Ädelstenar och förgyllda lerkrus formade utsirade dödsfällor vid borgarnas fundament, vari herremannens värsta ovänner småningom brutalt utsmetades. Exempelvis låg kvarlevorna efter en kjolklädd friherre och besmyckade herr Eriks borggård på gott och ont, men mest ont. Drängen var både liten och stor i orden, fast samtidigt smärtsamt påtagligt överkvalificerad för jobbet han anställts för: underbetald, menig dräng. Utan egen dynggrep förväntades han ofta utföra extremt komplicerade dyngmanövrer till förnöjelse för få och ointresserade VIP-gäster vid diverse representationsmiddagar och liknande, och detta med sina bara fötter. Inte undra på att karln hade större planer för sin framtid. Sin småväxta fulhet till trots besatt han en inre kraft och glöd som någon dag, någonstans, skulle blomma ut till en kompetens och företagsamhet obestridd i sin suveränitet och strålglans. Men för tillfället var den unge drängen under Znökaburg Hygglohupps lynniga befäl, vilket inte torde gjort honom glad. Byta underkläder kunde väl översittaren göra själv, till exempel, och hans idéer om fikaraster och 22-timmars arbetsdagar gav ärrade eskimåer gåshud. För tillfället hade dock drängen inget att göra utöver sina dagliga uppgifter samt ett egendomligt starkt begär efter en mycket speciell sorts estländsk bratwurst och magisk keramik som kan användas för rekvirering av bland annat sagda charkprodukt, men även för grövre don, som allsköns ting.
-"Hörrö chefen," föreslog
Onojus lite övertydligt, "kan vi gå och leta rätt på den där ofattbart intressanta skålen nu?"
Znökaburg kliade
honom i näsan. Det brukade hjälpa.

Över stock och
sten, under berg och sjö, genom skog och makadam rusade samtidigt Hans-Kwazfux Hörpenflax likt en tordön. Han höll på att svimma av kombinerad förväntan och utmattning, men bibehöll likväl ett lämpligt grepp om skålen han tryckte mot sin magra bröstkorg. Solen stod och glänste rakt av och svedde Hans-Kwazfuxs blanka skalp. Hans-Kwazfux rundade en fallen gran bara för att själv falla till föga över en rund liten man, väpnad något rent hysteriskt. Utan att egentligen träffa marken dunsade man naturligtvis inte, men väl om kvällen dansar Herr Hnngf. Han log aldrig, den mannen. Däremot blängde han väldigt surt på den i gräset sprattlande och ånyo kullkastade mannen som var vanemässigt panikslagen. Hnngf petade med en liten tång på den skål Hasse-Kwazze olämpligen tappat vid kollisionen, och vid var petning genljöd en allt klarare och starkare klang ur dess fula inre.
-"Ur
denna fula skål, ja, ur denna groteska geometriska beskaffenhet av mångdimensionell blålera och vatten, formgiven av en blind, döv och död dromedarputsare från Mellersta Saint-Hrumpfköping någon gång efter nio en helt ovanlig torsdag och bränd i sjuttiosex ugnar samtidigt i tretton grader och sydvästlig vind under ett lager på Lilla Tvärgatan i Ardillas-De-Inebriado-By-The-Sea, Nepal, i herrens år aderton hundra trettio fyratusen komma nio och ett halvt; ur denna skål, som sagt, skall jag äta frukost!" deklamerade Hnngf stolt och drog fram en enorm slev samt en stol. Hans-Kwazfux kunde endast vagt ana hur det gick till, men hans frukosterfarenhet var obestridd vida kring och sade honom följande detaljer om vad Hnngf ämnade göra härnäst: sannolikt skulle skålen fyllas med ljummen mjölk och kall sågspånsgröt med kanel. Hnngf skulle sedan intonera en rysk morgonmålshymn på arton olika vitryska dialekter och sedan tjonga sleven mitt i huvet, och svimma. När han vaknade, planerade Hans-Kwazfux listigt, borde såväl skålen som Hörpenflax vara långt, långt borta! Han kikade försiktigt över vänstra axeln för att se hur det gick för Hnngf. Den manövern skulle han övat på mer. Mitt i hällandet av mjölk stannade den neslige mannen upp som förstenad närsom en dräng virvlade förbi med sin fjärilshåv i därför avsett fodral och dessutom i sovrumsgarderoben därhemma. Drängen var inte speciellt glad över det färgglada mönstret på Palettefjärilen han jagade, men om mäster nu beordrat just så så måste lille Klas lyda. I sin iver välte han ut såväl mjölken som gröten i knät på stackars Hnngf, trampade på Hans-Kwazfux och föll raklång i lingonriset. Fjärilen fladdrade lyckligt vidare bland trädstammarna. Hnngf, höljd i gröt från lår till navel, sprang iväg med skålen. Hasse-Kwazze, blek och mager och panikslagen, kravlade bort mot sin nyanlände gäst och svimmade.
-"Gött!" utropade
fjärilsjägaren uppeldat och greppade grötskålen.

-"Var
då? Svara!" gormade Lill-Tysken ömt och skakade välmenande goblinsoldaten till döds. "Attans! " påpekade han och grävde en redig grav åt döingen. Bättre morgnar hade han haft, goblinjäveln. Gulbert korsade sig med Sippert och hans gamle far och omvandlades mystiskt till en legend inom hela tomteskrået enär de två smälte samman med den tredje till självaste Gule Tysken. Konsekvenserna var omfattande värre. Hör bara: utan omsvep drogs fyra nationsgränser om varpå krig utbröt mellan tre av de inblandade rikena. Gule Tysken lät gälla att det fick gå för sig, så Yttre Gnomia annekterade Inre Gnomia och utropade nationsunisont "Tjoho!" samt sprängde Mellersta Gnomia och dess ambassader. Dessutom inföll Gulafton åtta dagar för sent och tre veckor för tidigt sex år i följd.

Dock var
icke alls en man som Gule Tysken påverkad av slikt. Istället högg han tag i näste goblinkrake och drog ur honom ett och annat. Det andra var åt vilket håll Znökaburg och hans dräng försvunnit. Det första kvittade.
-"Tack
!" var han vänlig nog att tänka för sig själv medan han långsamt vek ihop goblinfiluren och stoppade honom i en burk. Burken placerades sedan av nån anledning under sex meter på varandra staplade enorma slevar. Goblinen knackade på glaset varannan timme tills någon kom förbi och grävde ner sig under burken.

-"Hörrö Onojus," förolämpade
Znökaburg sin anställde dräng igen. "Ta och leta rätt på nånting. Schas!" Onojus svor en helig ed att låta den högfärdige saten lida något rent jävulskt inom kort och hoppade upp på en förbipasserande blond älgtjur för att rekognosera omgivningarna. Älgen hette något så grannt och sirligt som Kvidderhult, fast bättre: Keviddevidderhultsingen von den Hulthult-Kvitt, min själ! Inte för att någon döpt den eller att Onojus tänkte nämna den vid namn, men inom sig närde Kvidden en poets sårbara skaparsjäl och en fyrstjärnig generalfänriks destruktiva maktbegär. Kombinationen resulterade i att Kvidden nästan alltid vackert kastade av sin förare, stampade hans pannben genom underlaget och kvad hans minne en fjorton versers sonett i iambisk hexameter. Denna gång var dock passageraren av grov sort. Kvidden hoppade och sparkade och brölade älgskt men till ingen utomståendes förvåning satt drängen stadigt kvar tills älgkraken tröttnade. Ekipaget gav sig av i den ännu ganska arla förmiddagen. Kviddens nos pekade rakt mot himlen varför galoppen var något vinglig och understundom resulterade i att han kolliderade med andra älgar här och där. Exempelvis brakade han igenom ett pensionerat älgbefäl vid pass tiosnåret, och trampade ner en överstepräst i ljusgrön keps strax innan. Emellertid gick det på det hela taget rätt bra. Ett litet tag.

Herr Erik lystrade
till namnet Tok-Göransson på fritiden, för han hade ett slumrande begär efter att i byfånehamn vandra sitt rike, undersökandes levnadsbetingelserna för vanligare folk. Idag hade hittills inte tillfälle givits för slik maskerad, men nu var det fridfullare stunder. Tomtefar var upptagen med att hosta blod, och Bosse läste, efter sämsta förmåga, koreanska dikter om regnbågens förgänglighet kontra grannens fula barn. En gick såhär:
Pyongdang heek djonk

Kwam ang Yeyonk
Njing zhan, tamejfan!
Erik dammade beslutsamt
av sin gamla dumstrut, sina spruckna släggstövlar, sina tre decimeter för korta tumvantar och sin morotsnäsa i snöre. Det var hög tid för Tok-Göransson att göra ett nytt ofattbart framträdande.

Samtidigt, i Stora
Huset, satt självaste och mest finurlige Överceremoniståthållare Gottmar Glufs och fläskade sig över all förväntan. Det var inte ägnat åt överraskning. Ungefärligen nittiosju och inte fler underguvernanter ägnade all sin tid åt att beundra Gottmars glänsande huvudsvål samt att skriva ballader därom, och ytterligare fyra sorters heltidsbeundrare hade fullt upp med att tillfredsställa hans tre minsta behov: fjärrkontrollsrengörning, nagelfarande och förädling av snytbaggar. Idag hade dock allesammans studiedag på allmän begäran, så Gottmar var allena. Det tyckte han var hemskt.

Med
nästintill ingen respekt grävde en egendomlig filur med svarta handskar en djup men naggande god grav åt sig själv, bara för att se vad det skulle innebära för glasburksinvånaren strax ovanför. Sedan dog han och begrovs. Efterkommande släktled skulle minnas honom med avsmak, och goblinen tog händelsen som tecken på att det var tid att ta och dra ner på stan och röja. Om han bara kunde knacka sönder den förbannade burken. Han gav upp och somnade.

Bussen
stod stilla. Utan fungerande motor fanns inte annat att välja på. Dess passagerare satt och lyssnade till deras stora förnöjelse, men allt överröstades av en knepig man, notoriskt kortsiktig, som stod vid vägkanten och eldade sedlar av höga valörer för att värma sina mynt, sjungandes egenskrivna kväden om gångna tider till sin egen förtrytelse. Just när han klämde i med sjuttonde versen så startade plötsligt bussen. Mannen tystnade vördnadsfyllt och steg på.

Onojus och hans
springare stannade upp. Bortom nästa krök hördes upprörda utrop, och smala rökslingor steg mellan träden. Älgen hade visat diabilder från sin arméträning till bevis för nånting, och Onojus accepterade det. Hans tilltro till visuella presentationer angående sakkompetens hos älg anledde älgens anställning en mycket lukurativ post som Kejserlig Hovleverantör av Kejsare, Överstefänriks grad. Stridsälgar skulle följa honom, men ingen jämlike skulle han få. Onojus hade förresten ont i magen. Oöverlagda karriärbyten brukade han inte göra. Drängjobbet hade dock inte fått honom så upphetsad som vanligt, men nästan. Så han tröttnade inte på det. Den där kejsartiteln var inte intressant. Kvidden arbetade således åt någon annan, samt under falska eller inbillade förhoppningar om onödigt viktiga uppdrag som aldrig i verkligheten skulle behöva utföras men som ändå lät spännande. Hans hemlige arbetsgivare hade sett imposant ut i badrock och tofflor och presenterat sig på lämpligt vis. Det tilldelade uppdraget närmade sig sitt avgörande skede.

Rökslingorna
och deras eldar kunde urskiljas genom den skingrande morgondimman. Från älgryggen spejade Onojus ut över gläntan mellan träden och noterade att nio figurer i profil paraderade längs vad som verkade vara en lång motorväg, men i själva verket bara var en kort stig. De nio fick gå tätt omslingrade likt nio kompletta idioter för att kunna ta kurvorna med bibehållen formation och profilering gentemot samtliga synvinklar. Onojus kliade sig mellan öronen och blinkade förvirrat. Kvidden log brutalt. Plötsligt brast han ut i ett högljutt operatiskt alster med tydliga barbershopinfluenser och ett stänk traditionell voodookult.

-"Ta motorvägen
? Aldrig!" röt herr Erik "Tok-Göransson" Vrängenfjärd och slog in treans växel. Bussen svängde genast ut i en glänta full med tätt rykande eldar.
-"Påfarten
tar jag!" myste Erik och navigerade över stock och sten bort till sagda påfart i tron att den skulle finnas där, vilket den inte alls gjorde. "Hoppsan" utropade han medan fordonet skumpade fram, dundrade över stigen och bäddade in figurerna på densamma i bussens kofångare eller under hjulen, alltefter hur de var klädda. Scarfbärarna trasslades exempelvis oftast fast och släpades vilt sprattlande efter det motorlösa fordonet tills de slipats ned till små, släta kulor täckta med ett tunnt lager halvkoagulerat blod. De som bar hawaiiskjortor var lätträffade och smetades i drivor över bussens grill och vindruta tills vindrutetorkarna helt givit upp och ramlat av. Tok-Göransson, vars sikt nu inte ens dög till att hålla koll på enkla hinder i färdvägen såsom älgberidna drängar, skenade vidare genom bokskogen och överfölls efter nån fjärdingsväg av en på skogens konungs rygg uppflugen man med ett kolossalt stort ego och större karriärlystnad men störst skarpslipad gyllene högaffel, rödglödgad och dyngdoftande. Om bussen hade varit utrustad med motor hade Onojus nog inte tyckt bättre om den än vad nu var fallet; dock sade det nu mindre om bussen än om Onojus. Högaffeln genomborrade nu bussens vänsterflank och gjorde anspråk på sjutton säten samtidigt. Tok-Göransson insåg genast det påtagliga nödläget och slet av skyddsplasten till den lägligt placerade flyktluckan i taket. Med darrande underläpp ropade sedelbrännaren efter honom, men den förklädde härmästaren försvann vesselsnabbt mot horisonten med träskorna klapprande mot lymfvätskan och köttslamsorna från bussresenärer och stigvandrare, och Onojus lät högaffeln dansa varhelst han önskade, vilket oftast innebar någonstans i mjälttrakten och bukspottskörteln samtidigt. Högafflar var praktiska på det viset. Kvidden brölade dessutom på med sin tondöva lovsång till grovt övervåld vilket Onojus uppskattade så mycket att han fällde en sentimental bussresenär med en läcker backhand. Bakom den fallne fjanten stod Znökaburg Hygglohupp med bestämd min och bristande tålamod.
-"Vad i hela
fridens namn håller ni två på med?" brydde sig Znökaburg myndigt om sin anställde och hans fula husdjur. Chefen hans fortsatte sin svidande harang. Det handlade om missbrukat förtroende, svikna löften, bortslösad tid och ett allmänt förbrukat förråd av tillit och respekt. Då tröttnade Onojus.

Det pratades länge
och förvirrat om vad som timade denna arla morgon i den dimhöljda västra delen av härmästardömet, och i synnerhet om den glänta där Onojus drivit Znökaburg till sammanbrottets rand. Länge vandrade han därefter en underskattad pilgrimsfärd i knepiga nejder sökandes efter ett sätt att tämja sin oregerlige dräng, mestadels förgäves. Znökaburg, aldrig en man förgäten, bytte sedermera sysselsättning och omskolades av bara farten tre gånger om. Han kom att tycka bäst om rollen som trumsetsdesigner, vilket han blev riktigt bra på innan han bytte namn till Sixten, och sen tillbaka igen tre gånger, till Znökaburgznökaburgznökaburg vilket klingade illa, så illa.

Gule Tysken
kom för sent för att rädda Herr Erik från schizofrenianfallet. Kvar vid bussvraket satt endast Kvidden och bölade. Onojus fanns icke att åse. Vad Keviddevidderhultsingen hade sett var för ohyggligt även för stridstränade klövdjur, och därav led han inre kval av groteska proportioner. Gule Tysken tröstade honom fumligt medan han tankfullt riggade en galge på stigen bara för att se om det gick, vilket det gjorde. Med ängslan i hängslebyxorna sporde han sedan sålunda:
-"Bäste
älgjävel. Är det för mycket begärt att begära ett ögonblicks uppmärksamhet? Tackar. Min husbonde, tomtegubben, anser att din jävla sopa till ägare borde nyttja sitt förstånd, eller brist därpå. Detta har han inte gjort hittills, och hans julklappsranson är nu gruvligen hotad till omfång och kvalitet tills bättring, och då menar vi båda att det är rejäl orutin, det där. Dessutom undrar husbonden vad som egentligen hänt med den där märkliga grötskålen som senast sågs stjälas av en liten och utmärglad dräng på fjärilsjakt. Till yttermera visso torde det vara så att husbonn, den näsvise krabaten, ligger och dör. "
Kvidden begrundade tankfullt
vad den egendomlige mannen med tyska och gula inslag begärt av honom och beaktade samtidigt sin egen bristande mjälte, vilken smärtade. Han samlade sig och kvad glättigt på felfri pentameter följande egendomliga redogörelse.
-"Beundransvärt skälmslig, likväl
med ståndaktighet avundsvärd
Besteg Onojus förvånansvärt
kavat springaren
Sökandes
köksredskap utan like
Och utan gröt
, utan slev, utan möjlighet att uppfylla skålen
Voro hans
nöd stor som steroidpumpat troll?
Nej,
större, större än dylika don
Information

För fattighjon
Och
borgherrens tron
Kan
besittas till slut utan komplikation
Och
den Ofattbara Artefakten frambringade slutligen
Allsköns
Makt Åt En."
Gule Tysken ponerade
, mumsandes en persika, över vad han just oengagerat lyssnat till. Det förvånade honom att älgen trott att pentameter var ett längdmått från Persien, men i mindre utsträckning kunde man inte undgå att uppmärksamma själva budskapet i det versmåttsmässigt usla samt obeställda alstret: I grötskålen låg den kejserliga spiran, utbildningsplaner för fattiga drängar med framtidsplaner och tronens fotpall, troligen vackert presentförpackade och blott tillgängliga under begränsad tid samt användandes tomteslev till framtagandet. Självklart! Ett ofattbart maktbegär hade således kommit över Gule Tysken.
-"Onojusjävel!" bölade han
och satte av i riktning mot sin dödsrosslande husbonde i syfte att bestjäla honom på lämpliga slevdon. Kvar satt Kvidden och skrev ner sin spontanbasunerade monett på stupade busspassagerares skjortor, nyttjandes lymfa som bläck och handledsben som uselt läskpapper. Av bara farten lade han till ett par verser Gultysken inte hörde. Det var kanske lika bra.

Med
frid i sinnet och blodsmak i munnen satt det fint värre med en liten nubbe och en sillbuffé i skuggan, tyckte Tomtefar och Bosse Hörpenflax, och således var de sedan en kort tid inbegripna i gasque under mycken gamman. Tomtefar stämde upp till polka på bordet, för full hals gastande en egenskriven snapsvisa.
-"När
Tomtemor lagt de sillar i lagen
Som glider svalt
genom halsen
super vi glatt ungefär halva dagen
Och stupar sedan
, vid valsen
Och
allteftersom vi faller ihop
Vi höjer
de immiga glasen
Vi gräver oss
vallgravar fyllda med OP
Och dansar
och tjoar 'För fasen!'"
Med dessa
ord dråsade han av bordet och lämnade Bosse ensam med all disk. Emedan Bosse hade varit flitig med drickandet han också var utsikterna för rena glas inom en överskådlig framtid ganska ringa. Dåsig satte han sig på Tomtefar, sneglade omkring sig och förlorade medvetandet. Bakom hans pannben simmade visioner om dreglande och något oförutsägbara mellanstadielärarinnor och lika dräglande, fast förutsägbara, västnorska fjordsliperskor som, precis som förväntat, ställde upp på en liten rad och utförde en komplett misslyckad Salkow, en efter en, med huvudet före rakt in i en och samma sachsiska ölstånka så ölet stånkade vida omkring. Bosse drömde sällan så normalt. Tack vare sina extremt starka mediciner mot tungmjäll och grön tvärpest befann han sig ofta på säregna platser i sitt eget privata mentala fängelse. Just idag hade han varit i synnerhet förvånad då han på morgonkvisten snubblat över en undermedveten portal till Herr Gurkas Dansakademi och spenderat några timmar med att där anlägga mordbrand. Nu var dock hans mentala jag lika utslaget som hans kroppsliga du. Detta var uppenbart för inte minst Herr Gurka, som bakom ett träd stått och väntat på partyts urartande.
-"Du och dina
sillfrukostar," fräste han. "Tomtefar borde vetat annat." Rymdtidsväven slöt sig obarmhärtigt kring öppningen han klev över, för nu var han minsann på väg att utkräva blodig hämnd på pyroman-Bosse och den där fjanten Nolo. Tomtefar var även han inberäknad. Supa ihop med kreti och pleti kan vanliga tomtar hålla på med, men själve fadern? Aldrig! För fanken!
-"Dansa med döden
, fyllhögar!" väste han lågmält alltmedan hans sinnen fullkomligt missade poängen med att faktiskt åsamka skada vis-a-vis de sovande han åstundade bringa hastig olycka till, istället för att ömsint placera fem bilor intill deras mjuka, släta pulsådror och invänta plötsliga rörelser åt vänster och höger i takt med musiken, sprungen ur den långsmale dansmästarens innersta inre samt grammofon. Hans klara tenorstämma klingade ljuvt över Östen Bjarneskogs nymoderna improvisation på harpa efter ett tema på östgotisk och mellanvandalsk neurodiscostil. Det var den värsta sortens misstag, ty icke blott vaknade såväl Tomtefar som Bosse, utan därtill hade sången lockat till platsen en stor skara nyfikna anhängare av mellanvandalsk börd och östgotisk härkomst. Flera av dem svingade runt sig själva i nyvuxna lianer och hängde sig spontant. Detta lockade till ett mycket omfattande skådespel vilket inbegrep ett kollektivt självmord med tillhörande gravöl och solenn jordfästning. Gurkmannen kom av sig i sitt mordiska uppsåt och samlade ihop bilorna för att smida om dem till steppskoklackar. Tomtefar såg sig chans och simmade till Vitryssland, strax bakom dansskoleruinerna. Honom lär vi veta hut, tänkte Nolo Contendere högt och stal sleven innan julegubben dök ner i plurret och försvann. I virvlande dans stormade Señor Pepino rakt mot honom, med strumpor men inga skor på fötterna.
-"Ack!" häpnade Nolo
när halvdestruerade klingor begrovs djupt i såväl Nolo som vigd jord. Sleven, alltjämt i Nolos kallnande hand, hade av hugget skickats på en luftfärd högt ovan trädtopparna, virvlande likt en ful pryl med ambassadörgnomen fastklamrad, yrvaken, vid sin nästfarfar närmast skamligen nära släkt med honom tätt, tätt intill slottstornets raserade bas.
-"Så ska det
inte vara!" basunerade den siste östgoten på bruten ungerska och dog av ångest.

Sleven fortsatte
på sin subatmosfäriska utflykt högt ovan talltopparna tills den osannolikt nog damp rakt ned i skallen på den i vanliga fall hjälmförsedde Gule Tysken, som då tog på hjälmen för att se om hjälpte i efterhand. Huvudvärken lättade kanske av retroaktiv framförhållning? Till Tyskens besvikelse närmast tilltog smärtan istället eftersom hjälmen, en klassisk tysk M1918 med dubbla järnspikar, hade sagda spikar på insidan (ett resultat av en hink tequila för mycket vid en hjälmsmidarkonferens) och var dessutom fylld med betong. Nedslagen som han blev tyckte han inte att det där med magiska härskarskålar dög. Slevar däremot skulle man ha! Muntert visslande satte han sin nya verklighetsuppfattning i drift och spatserade iväg med sleven på axeln likt en käck soldat med okonventionella vapen. Det skulle senare sägas att detta ögonblick var den stund då rikets storhetstid för alltid kom av sig.

-"Kejsar
vem?!" utbrast en ovanligt rödnäst tomte några år senare. Hans dryckesbroder höjde rösten och fortsatte skaldera Vrängenfjordens uppgång och kompletta kollaps på haltande Swahili, samt de fjorton tillhörande gultyska verserna och avslutningsvis Kejsarkröningen och dess ståtliga, nästan väl svulstiga, trestämmiga kanon med dubbla manskörer och improviserad basunfanfar mot betongvägg i rosa. Utmattad föll han sedan ihop.
-"Kejsar
vem?!" upprepade tomten och petade på den fallne skalden med en vass men bräcklig liten istapp. Skalden rosslade fram härskarens namn: "Han heter... *host* utan tvivel... Kejsar... äh, jag minns i min ungdoms folkskola en myndig man, en man vars namn var klart som vatten och oerhört långt. Så långt var inte kejsarens namn. Jag trodde att det var det, därav sången nyss, men icke. Hursomhelst har jag tröttnat. Sleven och skålen tillföll unge junker Klas sedan Gule Tysken drabbats av Klas klåfingrighet. Gurkan låg skivad på stranden intill Nolos sista pepparkakor; ingen ville ha skräpet. Tok-Göransson flyttade till grannkommunen och blev cisterciensermunk, precis som gamle Gottmar Glufs, fastän Gottmar mest stoppade i sig klostermat och letade efter nedgrävda skatter i örtagården tills han fann tre. Låt se... Keviddevidderhultsingen von den Hulthult-Kvitt utgav sig för att vara ordförande i SMHI, vilket han hade utbildning i att göra, om än inte vidare väl. Därför avslöjades snart bluffen, en stor skandal rullades upp och vädertjänsten gick i konkurs för evigt. Stråkkvartetten åkte på turné tillsammans med Hans-Kwazfux, men det slutade lite illa. Hasse-Kwazze kunde inte ett enda ackord på sin tilldelade instrument, en dubbel klaviola, men trodde känsla i framförandet kunde ersätta talang och hård träning. Däri hade han i det närmaste helt rätt. Kvartetten övade och slet men lät i alla fall rent vidrigt illa, särskilt när Ewert försökte blåsa i fel pipa på sitt hemgjorda instrument. Hans-Kwazfux däremot gav blanka checkar till publikmedlemmar, missade varenda ton och blev publikfavorit, groupieförföljd och utfattig. Han dog ensam i en gammal kylskåpskartong under Bartelsbron, hatad av halva bygden men älskad av fyra granar och en blind gammal dovhjort som tyckte han luktade sparris. Bandets övriga medlemmar försökte stämma honom post mortem."
-"Berätta mera!"
-"Ja,
de vann målet, fick en hundring var och köpte vad de kunde av Manhattan. Det blev sisådär en kvarts gatsten och lite grus." Här tystnade skalden för att dricka lite prinskorvsjuice. "Herr Smörgåsprov och hans kumpaner Perikles och doktorn grävde sig slutligen genom hela slottsruinen. På andra sidan fick de samtliga syn på en liten glasburk i sanden, där en ännu mindre goblin låg och sov med blodiga knogar. De tyckte alla tre hemskt synd om det lilla livet och beslöt enhälligt att genast gräva ner burken lite djupare så de slapp se eländet. Gropen de hängav sig åt blev alltför djup, och en död goblin blev icke kvaden i ofast mark, utan följdes av flera."
-"Öh...
Vadan denna okyskhet? " frågade en åhörare på fel språk.
-"Nå!" fortsatte skalden.
"Lyss nu, ety nu fortsätter jag. Goblinen hade sina knackningar till trots alls icke lyckats med ett dugg. Hans tid var kommen, och spadens makt självklar. De tre kraftfullt skyfflandes giraffryttarna begrovs även i den allmäna yran. Därmed var tingens natur sådan att de dog. Samtidigt satt Xinthlöör och vallade kor i en grävmaskin. Olof Mablahurghörgflörg sörjde i sju dagar och sju nätter och gifte sig med lansen. Deras vedervärdiga dendro-köttsliga avkomma kom att behärska ett halvt språk var, men ingen visste vilket det kunde vara, och ännu färre orkade lyssna länge nog för att bilda någon klar uppfattning. De flesta gissade inte ens. Å andra sidan var de ganska sympatiska och blev späntved utan att krångla en vacker dag då far ville grilla korv. Gnomambassadören byggde ny ambassad på ruinerna av den Vrängenfjärdska borgen och enade Gnomia bara för att senare utså split mellan sina närmaste och bli lönnmördad av sin nästfarfars nästsonson fyra gånger grymmare än han hade hoppats på. " Skalden drack ännu en halvliter juice och gin, torkade sina blöta kläder i en tumlare, dammsög sin lägenhet, lagade fiskpinnar till några kompletta främlingar, och gav sig iväg till affären för att handla två liter mjölk. Vid hans återkomst återupptog han berättandet.
-"
Trehundranittiosex tomtar satt alltfort kvar vid en nersläckt bioduk inne på borggården långt efter att "komma tillbaka till Bayern," uppföljaren till filmen de sett den ödesdigra morgonen, ja samma morgon som början till slutet för gamle Znökaburgs dränghållande dagar och hela sörven. De väntade tålmodigt länge och väl i hopp om deras andlige ledare skulle återvända med buller och bång och nästa film skulle vara bättre enligt recensionerna. Emellertid, och detta förvånade i efterhand många (även erkänt initierade) tomtehistoriker, trodde de innerst inne att Schleswig torde vara den sämsta skitfilm som någonsin kommit att allvarligt irritera den sofistikerade tomtepubliken i stort och smått. Tomtefar skulle förhoppningsvis ha förnuft och resurser nog för att stänga av projektorn i ett underhållande vredesmod. Men Tomtefar var nu inte på G, så där bet de sig i näven. Timmarna rann långsamt undan och tomtarna blev sugna på små lingonkransar i marmeladsås med extra mycket strössel, chokladläsk, trippeldoppad honungsnougat i sirapsmousse och andra godsaker som gammal pölsa i sparrisomslag eller blodpuddingsslungade vedklabbar i rät vinkel. Tomtekocken, en obegripligt företagsam liten gubbe, tog en förtvivlad titt i skafferiet och hängde sig däruti då enbart grusmalar där dvaldes dessförinnan. En pinsam tystnad sänkte sig därinne. "
En pinsam tystnad
sänkte sig runt vår skald. Endast en jublande järv, firande sin egen galopperande oförmåga till att bry sig om sin mentala hälsa, hjulade frimodigt runt och störde den noga planerade konstpausen, vilket fick efterföljder av ett oväntat och ett väntat slag: sexton bibliotekarieutbildade dalahästar med feldiagnoserade fall av träsmak anföll samlat men lite stelt och fullkomligt stillastående i syfte att väcka så lite uppståndelse som möjligt men ändå orsaka minimala skador på ett orepbart stålklot; det var det väntade resultatet av järvens utfall. Dessutom, vilket förvånade och gladde samtliga inblandade hjulade mårddjuret rätt ut genom dörren, nedför en brant sluttning, och rakt in i en passerande lastbil, destination Stor-Närke via Gamla Viken, där hans faster en gång jordfästs efter en skojig incident involverande tre små dynamitgubbar och en sprängdegsgumma. Jubelropen dog långsamt bort i fjärran, och en ny tystnad lägrade sig över lokalen. Skalden hämtade sina barn och radade upp dem för förhör. Sedan sköt han ett antal misstänkta snorvalpar ifrån sig för att jävlas. Jävlades gjorde han dock inte ostraffat. De bortskjuvade små stal hans bil och fräste iväg. Skalden fortsatte emellertid att knuffa småpoeter ifrån sig tills alla hans fordon, inklusive den lilla sparkstöttingen och trehjulingen på två hjul, var på väg åstad med god fart mot Stor-Närke, men sämre fart var det på berättandet varför han harklade sig indignerat och återupptog detsamma. En förväntansfull tystnad uteblev.
"Herr Hnngf
minns ni kanske? Den gamle fan kunde laga mat och redogöra för tomteskaran vad som hänt med skålen de aldrig vetat om och inte heller brydde sig om annat än att Tomtefar tydligen hyst begärelse efter sagda artifakt. Detta gjorde han dock till ingen nytta eftersom ingen av tomtarna gillade leversoppa och alla hatade objudet främmande nattetid, som Hnngf exempelvis. Tomtars vrede kan icke nog överskattas. Istället för att med kraftfullt våld kväsa sina fiender går de och ger bort sina surt förvärvade ägodelar med förväntningar om att recipienten skäms ihjäl sig. Ädelt? Nej, men fegt. Dessutom fungerar denna metod pinsamt dåligt mot folk som Hnngf, vilka saknar såväl vanligt, hederligt samvete som ovanligt, själlöst ovett, och istället för skam enbart har en liten grön cykel som han oftast, som nu, begagnar sig åt vid pressade situationer. Med denna utrustning kan han med lätthet göra processen kort med sina antagonister. Tomtelemmar och tomtelymfvätska mosades ihop under myckna klagorop och cykelns smala sommardäck tills sista bjällerklangen klingat ut och mamma kysst sin tomtejävel för sista gången. Både nöjd och glad hojade han sedan ut i världen för att sprida nyheterna; slut på julklappshysterin, och härskarskålen befinner sig alltfort hos junker Klas! Hören! Klas, er predestinerade härskare, heter nu inte bara Klas utan även Klas! Hell Dubbel-Klas den ohejdat kejserlige! Med slev! Med skål! Med fjärilshåv! Dessa rikets oundgängliga riksregalier skall i all framtid förknippas med Kejsar Dubbel-Klas!"
Skalden
tittade menande på den rödnäste tomte som inte hängt sig i sorg, och heller inte riktigt begripit vad som sagts.
-"Kejsar
vem?!" sluddrade han och dog.

SLUT!
  

  

Diskutera
Drängen som tröttnade.

Anders Bylund
2012-05-22, 10:51:51
Och det gör de visst inte. Hmm.

Anders Bylund
2012-05-22, 10:47:03
Dock var det på den tiden vi hade ljudliga alarm när turen vandrade. Vet inte ens om de funkar nu...

Mårten Lind
2012-05-22, 10:35:23
Dessa 9506 ord skrevs under fem månader och 21 dagar, men vad som är i ljuset av nuvarande aktivitesgrad än mer remarkabelt är att min genomsnittliga tid mellan två inlägg genom hela berättelsen var 90 minuter, och Anders 34. Trots sommarlov, helger, nätter och annat.

Administrator: Anders Bylund