Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Huset där vägen tar slut

Statistics


Blue = Tobias Ekendahl
Green = Måns Svensson

   Hur som helst, det kan kvitta. Vad som verkligen sades kan man naturligtvis aldrig riktigt föreställa sig. Vi hade gått mycket länge och var mycket trötta. Marken under våra fötter påminde en del om jord, men också om det betydligt mer artificiella i tanken bakom hela det här vi hört vid resans början. Jobbigt och svettigt hade det varit mest hela tiden men nu när vi nästan var framme, började vi alla tvivla på vad fan vi höll i våra händer. Var fanns instruktionerna eller åtminstone den kartong med gamla tidningsurklipp som förut synts oss som ovetydiga bevis för det verkliga i den parapsykologiska tankegång som förföljt oss ända sedan uppdraget först initierades. Det hela började med samtalet från Y. Han ringde aldrig utan brukade som vanligt kontakta oss med en undermåligt förseglad flaskpost. Flera av oss ville inte se vad vad den innehöll, eftersom lukten som kom ur flaskan kunde ha fått en dålig inverkan på vår känsliga telepatiska förmåga, men till slut hade vi kompromissat och insett sanningen: För att nå fram till det Högre Medvetandet måste man vara beredd att ta risker. Vi krossade flaskan mot strandklipporna och likt en sky av unken dy sprutade innehållet ut i havet. Vad vi lärde av detta har vi grälat om sedan någon sade att det var självklart att vi läste det som stod ur ett postmodernistiskt perspektiv. Hursomhelst, vem som helst kunde i denna situation ha tappat humöret. Y's sätt att kommunicera var på pricken likt det som krukmakarna i det antika kretensiska bondesamhället brukade tillämpa när de ville förmedla sina känslor. Vad han ville var dock inte helt klart.
Hade tidningsurklippen gjort
oss upphetsade, så hade Y's budskap varit det som verkligen fick oss att förstå det helt fantastiska i vårt sökande efter det gåtfulla huset där vägen tar slut. För varje steg vi tog kände vi hur vi utvecklades i tanken: Det som sades i Y:s meddelande kunde alltså vara sant - vägen har ett slut och där den tar slut finns ett hus som är dolt för de med dålig förmåga att tänka i kosmiska banor.
Med ett holistiskt tänkande som grund för
all vår verksamhet redan från början, strävade vi mot att bli ett med naturen och den mark vi vandrade. Och nu vandrade vi som sagt, eller snarare pulsade, fram genom det halvmetertjocka förnalager som åratal senare skulle utbildas till den dyiga massa som Robert Wells dränktes i till mängdens jubel och "hands in the air"-fenomenet nådde en hittills osedd magnitud i överdådighet. Just Robert Wells skulle vi inte få höra talas om än på många år men jag vill bara nämna det här eftersom hans musik är så prominent. Jag vet inte vart detta egentligen leder i förlängningen men parapsykologiska tankegångar brukar alltid få mig att tappa greppet över det viktigaste man kan överhuvudtaget...nåja, alltså tillbaka till det som verkligen sades.

Vi brukade
aldrig sticka under stol med att vi tillsammans utgjorde norra Vingåkers kanske allra sämsta innebandylag, men detta gjorde ju inget. Våra ambitioner rörde helt andra sfärer. Innebandyn var för oss som sandpappret är för den som hyvlar - något liknande "verktyg" fungerar för uppgiften men är ändå ett undermåligt substitut. Dribblandet med plastbollarna fram till målet kunde liknas vid neuronernas aktivitet i våra orättmätigt omyndigförklarade hjärnor, springandet över fuskparketten med det typiska gnisslande ljudet påminde osökt om vårt förutsättningslösa sökande efter Y's dolda budskap. Jag menar: Vem annars än det gemensamma Jaget i våra sammanflätade öden skulle kunna ge upphov till en så fantastisk upplevelse som detta? Nej, just det.
Om det finns
en jag-upplevelse så intensiv att man kan leva utan mat fast man springer baklänges genom en öken fylld med hägrande korvkiosker som oundvikligen får ens saliv att rinna likt en trasig vattenslang med en liten vattenspridare i ena änden så kan man ge sig fan på att denna känsla motvilligt infinner sig helt oombedd då man som bäst håller på att förbereda något viktigt. Som vid detta tillfälle. Utan tvekan var förväntningarna uppskruvade till bristningsgränsen. Alla skrapade med fötterna i takt tills crescendot infann sig, lika väntat som muggskåpets placering i en synnerligen välmöblerad dryckeskärlsaffär. Våra näsvingar vibrerade bombastiskt när vi med frasande vingar fullkomligt tog andan ur alla de som trodde på budskapet. Tänk er en synnerligen invecklad modell över Alingsås. Man försöker på alla tänkbara sätt sätta sig in i hur gatusystemet egentligen är organiserat; vad som är tanken bakom lekparkernas placeringen och hur på det hela taget någon kunnat drista en dylik tanke om något som vederbörande tydligtvis inte alls hade upptäckt var ett kompetensområde som i mångt och mycket genom åren totalt fallit i glömska hos nämnde klientel. Alingsåsmodellen kan för enkelhetens skull förklaras med en metafor: Tre rävar skulle gå över en frusen sjö. Då de inte medtagit några rejäla garnnystan att successivt rulla ut, kunde de heller inte utan problem markera hur de hade gått. Snart var de mitt ute på sjön och de kunde knappt se någonting annat än yrsnö.
Denna klassiska metafor klargör tydligt innebörden
utan att den behöver vidareutvecklas. Det viktiga i detta är naturligtvis inte gatusystemet som sådant, utan själva tanken bakom modellen. Humanfilosofiskt sett är alla människor greker, asteker eller apor. För det stora flertalet må detta vara en petitess som är lika löjlig som den sämsta vits som dryftades runt det beryktade "ölstånkarbordet" å Sandvikens mest beryktade arbetarfik en måndag i maj. Och det är inte att förringa. Rent objektivt sett kan man naturligtvis krafsa sönder hela sin hårbotten i förtvivlan då man gång efter annan tvingas uthärda dylika svårartade tumörer i det sammelsurium av...men jag går händelserna i förväg! Här krävs en djupare analys och förklaring av de yttersta orsaker som drev oss in i tankegångarna huruvida - HURUVIDA??! Precis det ordet måste skrivas ner på en gul papperslapp och med smutsig häftmassa applicera å sin vänstra arms undersida. Ja, just det. Det går inte att göra avsteg från detta om vi ska förmå oss att genomföra hela det där som de flesta människor bara känner som en svag vibration i samband med en ännu svagare vibration som har en viss koppling till en Yttre Verklighet. Låt oss förklara:
Den Inre
Medvetenheten finns som potentiell möjlighet till allt som vi fysiskt kan uppfatta. Det kan gälla stolar, olika sorters grus, tennisbollar, räkningar från diverse myndigheter eller stora oljefat fyllda med rester från dåligt planerade och riktigt illa genomförda gallstensoperationer. Lika trögflytande och klibbigt som Göta Kanal skulle vara om hela vattendraget flygbesprutades med potatismjöl oavbrutet under 38 timmar, just så meningslöst och onödigt skulle det kännas för oss om vi inte kunde, ens med de enklaste medel, genomföra något på det fysiska planet utan att också revidera våra uppfattningar om de omfattande efterverkningar som detta kan få även för den som genom åratal av passivt accepterande av en monoton norm försummar sina, i det närmaste, oändliga möjligheter inom begreppsområdet PSI. Inom dig finns ett frö av kunskap som du med ditt andliga vatten kan frammana närhelst du finner lämplig själslig mylla att grodda detta och se det spira upp till ett vidomens äppelträd. Ta till vara på det bästa i livet - precis som vi andra gör eller helt enkelt som de små fåglarna utanför i den stränga känslokylan. Ja, för dessa små spröda livsgnistor känns nog livet oftast som en parentes till evighetens opulenta och mångfacetterade kartbild. Varje sekund av tystnad är ett ögonblick av gränslös nåd. Potatismos fyller ut stora delar av detta tomrum, bara så att ni vet.

Som så många gånger
förr tar det slut.   

  

Diskutera
Huset där vägen tar slut

Måns Svensson
2005-11-10, 04:31:55
Om du inte lär dig tygla din vrede når du aldrig ett Högre Medvetande, Tobias. Så är det bara.

Anders Bylund
2005-11-09, 14:50:18
Som begriplig berättelse kanske den här är bortom all räddning, men jag måste säga att jag garvar häcken av mig när jag läser om Den Inre Medvetenheten.

Tobias Ekendahl
2005-11-09, 14:40:03
Va i helvete är detta för en skit? Jag blir arg när jag läser detta!

Administrator: Anders Bylund