Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Mannen med de stora hattarna.

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Anders Bylund

   Det var en mörk och stormig natt. Vinden ven över den öde slätten strax söder om den stora, mörka skog som i folkmun kallades Stor Mörk Skog.
En åskknall med efterföljande blixtsken dånade över slätten, där en ensam timmerkoja låg och frös.
-"Buhurr! Jag fryser!" knarrade den, och klapprade med fönsterluckorna.
Inne i själva kojan satt tolv små tomtar och drack ljummet öl vid den öppna spisen. Ingen av dem var särskilt sugen på öl, men de drack ändå.
-"Jävlar vad det regnar," myste den minste tomten, och rev sig eftertänksamt i skägget. Har ni hört en tomte svära, så glöm det fort. Tomtar skall föregå med gott exempel, som de erkänt trevliga och omdömesfulla små liv de äro.
-"Hörni tomtar," yttrade den näst snällaste tomten plötsligt, " finns det mera öl?"
En pinsam tystnad sänkte sig över rummet.

-"K-kallt! F-f-fryser! K-k-k-k-a-allt-t!" frös en gammal räv som kom raskande över isen. "En ko-ko-koja-ha-a!" huttrade den plötsligt, enär vår välbekanta timmerkoja syntes stå likt en timmerkoja på marken. Räven skyndade fram och knackade på dörren med sin nos. Snart öppnades dörren inifrån, och en liten tomte tittade ut.
-"S-s-snäll-lla t-t-t-t." Sedan svimmade han. Räven lunkade in och stängde dörren efter sig.
-"Välkommen, Räv!" utbrast den tredje tomten från vänster. "Slå dig ner och tag en mugg öl!"
-"Man tackar."

Utanför ven vinden runt knutarna och regnet piskade husväggarna. Snön ersatte regnet, och virvlade vitt över slätten, där en ensam figur strävade strävsamt framåt.
Det var Mannen från Vidderna, och han frös. Vid hans fötter skuttade en liten drake, som också frös.
-"Värm mig, Lill-Sven!" huttrade Mannen, och omslöts snart av Lill-Svens varma omfamning.
Plötsligt fick han syn på den timrade lilla kojan.
-"Skåden, Lill-Sven! Räddningen är värme, och värmen finns i närheten. Låt oss - släpp mig! Släpp!"
Vilt fäktande snubblade de såta vännerna iväg mot kojan, och krockade med bortre långsidan. Snart satt de vid dörren, ety rummet var fullt, om än hyggligt varmt. Efter en stund tog den fjärde fetaste tomten av sig mössan, bockade och snöt sig.
-"Vi är enkla tomtar med ett begränsat ölförråd, men vår gästfrihet vet inga gränser. Sitt ner vid vår mysiga eld, drick vårt begränsade öl och ta all plats i vårt hus. Än finns både ved, öl och plats i stugan."

Samtidigt hjulade ett tjog märkliga individer fram över slätten. De såg ut som små troll, enär de hade svans med tofs och stora näsor.
-"Hu, så ka-a-allt!" bullrade den störste av dem, och hans namn var Ossian Stålkäke. "Giv mig en filt, eller förklara varför inte!"
Ett litet troll vid sina sinnens fulla bruk hjulade ner i en grop och gömde sig.
-"Se, mina vänner! Ett fegt kräk!" bölade Ossian, och hjulade in i en timmervägg. "Aj fan! Vem jävlar bygger ett hus mitt ute på slätten?"
Då öppnades ytterdörren, och tolv tomtar, en räv, en drake och en Man från Vidderna tittade ut.
-"Men hej! In med er!" tjöt den sjunde mest vältalige tomten och sprang iväg efter ett ölstop.
-"Tackar!"

Tre dagar senare var en liten hästkärra på väg över slätten, då plötsligt ett litet troll släpade in den i timmerkojan.
-"Ursäkta mig, men det är kallt ute," påpekade trollet, och öppnade en ny tunna öl.
Ur vagnen klev en lång, smal man med krona på huvudet och röd, hermelinkantad mantel. Mannen bollade med ett guldäpple och en utsirad spira, och plirade fundersamt på sitt juvelbesatta svärdshjalt. En händig tomte demonterade raskt själva kärran och gjorde om den till en stor tunna öl. Hästen slog sig ned vid elden och greppade ett glas.
-"Slå er ned, slå er ned, kära vän!" utbrast den elfte tomten av ätten von Gifvmilth exalterat.
-"Mitt namn," kungjorde den nyanlände mannen, "är Gwanarop Bolltrollare, och jag är kung här! Men det hindrar mig från att vara naturlig, och därför abdikerar jag med omedelbar verkan." Därpå hivade han kronan i öltunnan, lade manteln på golvet och deltog gladeligen i den allmänna glädjeyran.

Senare, på kvällen, blåste Stor Mörk Skog bort, och temperaturen sjönk ned till minus väldigt mycket. Snön låg i drivor, som dessutom växte exponentiellt.
En frusen gestalt pulsade fram över slätten, iförd en enorm björnpäls och blystövlar för att inte springa iväg.
-"Burr, vad är det där?" frågade han försiktigt, och drog sitt svärd. "En stuga?"
Plötsligt började snön röra till det för sig, och upp ur drivorna for en liten tomte.
-"Huj, vad kallt! Vill du inte in till oss och värma dig? Vi har både eld, öl och täta väggar!" Sedan störtade han iväg mot kojan med snön virvlande om skulderbladen. Mannen sprängde svärdet mot bröstkorgen och lunkade efter. Efter tio minuter stod han utanför stugdörren och längtade hem. Stugan, varm och inbjudande, låg visserligen bara tjogtalet centimeter bort, och den mörka, kalla, vindpinade slätten var onekligen osedvanligt kall och mörk och vindpinad, men -
-"Varför skulle jag då gå in i ett varmt och skönt härbärge fullt med främmande folk, gott öl och goda... goda vad då? Ingenting!"
Då öppnades dörren och in stormade tomteguiden, varpå mannen stegade efter.
-"Godkväll i stugan," utropade en liten rödnäst tomte, och trettiofem ölstop sträcktes fram mot den nyanlände.
-"Nej tack, jag dricker inte starkt. Mitt namn är ju trots allt ännu Maffamoo Dryckenkväse, och därför tar jag hellre en snigelaladåb med hjorthornssalt och oliver om jag får."
-"Naturligtvis, herr Dryckenkväse! Vi ilar mot kokvrån, i syfte att framställa en dylik oemotståndlig delikatess!" sporde den tredje skickligaste tomten och gjorde något skumt med ett aluminiumrör och diverse slemstänkta råvaror. En stund senare sprang han tillbaka med ett fullastat fat, vilket dignade med en gulbrun, dallrande massa och tre stora skålar, till bredden fyllda med havsvatten och Falu rödfärg.
-"Touché!" paraderade en slumpmässigt vald tomte, och dukade med linneservetter och äkta porslin. "Varsågod och sitt, här blir det fest! Hoppas det skall smaka."
Alla högg in på aladåben, och fröjdade sig i dagarna sju.

Genom den vrålande stormen som plågade slätten med snö, blåst och piskande regn red nio svartklädda män med resta lansar och fladdrande mantlar. Deras riddjur skakade på sina hornförsedda huvuden och frustade frustrerat. Då och då vände sig någon av männen om och spanade bakåt en stund, innan han på nytt sällade sig till de andra. Plötsligt hördes glada julsånger eka i männens svartpolerade hjälmar, och femtio meter ut från vägen syntes en liten tomte komma vandrande med tio ölstop, varav samtliga var till bredden fulla med begränsat tomteöl.
-"Bjällerklang, bjällerklang... hallå i stormen trötta vandringsmän! Får det vara lite förfriskningar och en varm stuga, numera till bristningsgränsen späckad med folk?" hälsade han, närsom han glatt spred ölet i gruppen. Ledaren, en stelfrusen man i sina ilsknaste år, ilsknade till och tömde stopet.
-"Vi tar vad vi blir bjudna, tack så mycket, men efteråt skall vi gladeligen fortsätta vår outtrötteliga jakt på de julklappstjuvar som hemsöker trakten. De ser ut som småväxta, gulögda vättar, och de kan klä ut sig till både det kräket Gwanarop Bolltrollare och hans häst."
Tomten stirrade klentroget på mannen i svart, och tog tillbaka de tomma ölstopen.
-"Så gement! Så... så... nedrigt! Sno julklappar från stackars oskyldigt folk!" Med dessa ord satte sig tomten i snön och grät.
-"Ta det inte så," tröstade den svartklädde vänligt.
-"Du förstår inte!" bölade tomten. "Den skändlige boven sitter just nu vid öppna spisen i stugan och dricker öl! Buhuuu!"

Samtidigt, i stugan, reste sig Gwanarop hastigt och harklade sig.
-"Ursäkta mig, jag och min häst behöver gå på toaletten."
-"Jaha," svarade den näst gladaste tomten. "Den ligger tyvärr en bit bort."
-"Ingen fara," ansåg Gwanarop och sadlade hästen. "Jag hittar nog ändå." Sedan red han ut genom dörren, rundade husknuten och flydde mot horisonten.

-"Här är det," sade tomten.
-"Bra," genmälde mannen. "Det här skall strax vara ordnat, så att ni kan fortsätta er fest i all oändlighet. Eller hur länge ni vill." Han steg av sin springare och sparkade in den i stallet. Hans intressanta utspel fick de andra i gänget att öppna husets samtliga dörrar och gå in genom den största.
-"Gwanarop Bolltrollare!" gjorde ledaren bort sig.
-"Öh, han är inte här för tillfället," skålade den mest hårbevuxne tomten med granntomten, den minst kunnige inom heraldik.
-"Vad!? Inte här?! Ljuger du din lille skäggprydde jävel?" gastade den kortaste mannen.
-"Nä, han var här jämt nyss, jag svär!"
-"Tomten talar sanning," reste Mannen från Vidderna sin kroppshydda från golvet. Lill-Sven nickade ivrigt och flög ut i köket.
-"Vem fan är du, som hävdar sånt?" undrade den sjunde intelligentaste av ryttarna.
-"Han är en synnerligen känd en," mindes ledaren försiktigt. "Säg mig, vart styrde han då sin kosa, denne Gwanarop Bolltrollare?"
En pinsam tystnad sänkte sig över kojan.

Samtidigt, på en häst, red Gwanarop Bolltrollare tillbaka mot korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, där han visste att en gatlykta var trasig. I tid ändrade han sig, vände och drog sitt bångstyriga riddjur in i skuggan av en stor timmerkoja, inifrån vilken högljudda ljud hördes, varpå en litet troll brakade ut. Han hette Adalbert.
-"Vad gör du här, Bolltrollare? Jag trodde att du gått på toaletten?"
-"Öh, jo... det var tänkt så... förresten, var förvaras era svärd, spikklubbor och julklappar?"
-"Dem lade vi... vänta nu! Det är väl inte ditt bekymmer?" misstänkte trollet.
-"Jo," svarade den listige Gwanarop. "Jag skall dela ut dem bland eder i kväll, ty julen är här!"
-"På så vis? Jaha, jag skall fråga tomtarna..."
-"Nej! Det, öh, det är dåligt. Gör inte det."
-"Nähä. I vilket syfte nödgas jag avstå därtill?"
-"Det skall bli mig ett sant nöje att som överraskning sprida klapparne, med glädje som direkt härrör till den inre värme och lycka vi alla avnjuter då vi skänker och delar med oss av våra allra dyrbaraste värdeföremål till MIG!"
Trollet svimmade.

Under tiden, tre meter därifrån, drog den hetsiga ordväxlingen vidare en stund, tills den övergick i högröda ansikten då man insåg att tomten faktiskt talat sanning. Dessutom saknades Adalbert. Den lustige lille filuren hade därtill nycklarna till julklappsboden.
-"Är det någon som är handlingskraftig här?" vrålade den äldste tomten. "Våra älskade julklappar är i avsevärd fara, och här gör vi inte någon nytta. Låtom oss genast dynga till skurken så han avstår från julklappar, käkben och liv i fortsättningen."
Snabbt delades arbetsuppgifter ut, och snart stormade de arton trollen iväg åt öster, ryttarna red ut till julklappsboden och tomtarna sprang runt, runt, vilt skrikande.
-"Våra julklappar! Våra julklappar! Rör inte våra julklappar!" Räven och Maffamoo vaktade stugan, bara för säkerhets skull, och Mannen Från Vidderna och Lill-Sven gav sig ut på allmän julklappstjuvsjakt. Blott själva stugan låg sysslolös på slätten. Ingen tänkte dock närmare på saken.
Fyrtio små gulögda vättar slet upprörda av sig Gwanaroputstyrseln och gömde sig bakom stugan.

Snart kom de sökande fram till att tjuvarna troligen skulle hinna stjäla julklapparna innan de hann gripa in, och denna tanke var oerhört stimulerande för fortsatt sökande trakten runt.
-"Hoppsan!" utbrast Mannen, närsom han plötseligen snubblade över Adalbert.
-"Vad ligger han här för?" fortsatte han förvirrat, och stapplade runt husknuten, där en ännu större chock låg på lur.

Samtidigt, i grannbyn, började en man känna sig illa till mods. Tomtarnas julklappar var oroväckande många, och sådana mängder trevligheter drar allsköns bovar och bedragare till sig som en gemytlig stuga i vinternatten drar till sig frusna och ölsugna nattvandrare.
Han greppade sitt hattfodral och möss-säcken, axlade sin gamla häst och började springa.
Plötsligt invaderades byn av fyrtio små gulögda vättar, bärandes på en stor, sprängfylld julklappssäck.
-"Hahaaa! Nu jädrar!" utbrast mannen, som förresten råkade heta Julius "Höga Hatten" Stortrut, och satte på sig sin största hatt.
Han försvann.

Låt oss nu begrunda situationen.
Vid tomtarnas timmerkoja rusade tomtarna panikartat runt, strax utanför låg Adalbert, medvetslös, i själva kojan satt Maffamoo och Räven och spelade Svälta Räv till rävens ohöljda fasa. Runt knuten stod Mannen Från Vidderna och dennes trogne följeslagare Lill-Sven paralyserade framför en chockerande upptäckt. De nio ryttarna var positionerade runt tomtarnas julklappsbod, arton små troll hjulade planlöst runt utanför kojan, för de hade ingen aning om vad som var öster och vad som var intressant där. Julius Stortrut rusade i blindo runt i sin alldeles för stora osynlighetshatt, och de fyrtio vättarna undrade varför det lät "uff" och "duns" lite då och då. I sanning upplagt för en oväntad upplösning, en storslagen final och en magnifik prisutdelning! Tycker i alla fall Jag.

På marken uppkom orsakslösa spår i snön, strax utanför julklappsboden. Av och till hördes halvkvävda läten, och plötsligt dök en man upp framför ryttarna.
-"Puh!" pustade han och tog på sig en guldfärgad jubileumshatt med tre brätten.
-"Vem i helvete är du?" undrade den minst ofräscha ryttaren, och petade på Julius med lansen.
-"Jag? Jag heter Stortrut, och jag är här för att träffa er ledare."
-"Sune! Mannen här vill tala med dig!" skrek de tre närmsta männen, och fram bakom boden kikade Sune försiktigt. Han hade lagt av sig rustningen och bytt till en jordgubbsröd luciasärk och en enorm ljuskrona, beredd att hasa ned över hans ögon likt en armerad järnport för en isoleringscell avsedd för folk med mörka glasögon. I näven höll han ett knippe kronärtskockor och åtta stjärngossestjärnor.
-"Vad då för?" svor han, och delade ut stjärnorna till sina män med oefterliknad skicklighet.
-"Öh, jo, så här då! Strax skall ni få höra. Det ligger till på det viset, att ett gäng snuskiga små vättar bosatt sig i grannbyn, och de har antagligen snott era julklappar. Jag..."
-"Har DU hittat dem?" utbrast Sune, och släpade in Julius i stugan, varpå han släpade fram en fåtölj till honom.
-"Ta lite öl!" erbjöd den numera väldigt magra räven, och kutade ut i köket efter öl.

Bakom stugan kom Lill-Sven till sans igen. Han blinkade, och betraktade ånyo scenen framför sig med fasa i sinnet. På tre röda sekunder väckte han Mannen från Vidderna och sökte tröst i en snödriva.
Mannen såg sig omkring och svimmade.

Ossian Stålkäke tittade upp.
-"Halt, mannar. Det är nu nog hjulat. Låt oss granska vårt byte istället."
Strax högades en mängd julpappersinslagna, sidenbandsomknutna och rödlacksbedroppade juleklappar upp framför dem, och genast dök fyrtio små vättar upp, och en vild strid utbröt.

Sune rusade tillbaka till de andra ryttarna, men snubblade plötsligt över ett medvetslöst troll. Det var Adalbert, som helt glömts bort i den allmänna oordningen och beslutat sig för att ligga någon annanstans, där han låg mera i händelsernas centrum, så att folk skulle snubbla på honom, och upptäcka det som han upptäckt. Nu förhöll det sig dock som så, att Sune, arrogant som han var, inte förstod vad det var han trampat i, och därför glatt traskade vidare mot boden, där hans män väntade otåligt. För att stilla sin kunskapstörst frågade Sune efter om huruvida ryttarna önskade sig något särskilt i julklapp, varpå han avsattes enhälligt och emigrerade till grannbyn.

En liten bit bort lade sig stormen, och vättarna sprang därifrån, ty de behövde stormen och hade förresten redan förlorat striden i praktiken. Ossian skådade förundrat slagfältet i flera sekunder, varpå han höjde sin stämma i ett triumferande stridsrop och hjulade efter vättarna med ett svärd i var näve.

I stugan rådde feststämning. Ölet och kortleken gick laget runt och spred glädje vart de än kom.
-"Skål, mina herrar!" vrålade räven och höjde sitt stop. Alla de församlade drack, varpå Maffamoo tog till flykten, vilt skrikande "Jag tål inte öl, jag tål inte öl!"
-"Nykterister," fräste Julius, och rusade iväg åt motsatt håll, svängde och rusade efter ett tag hem igen.

Situationen vid byn höll på att bli mycket, mycket ohållbar, närsom flertalet av regionens invånare höll på att ta sig dit.
De visste inte vad de gav sig in på, ty ingen av dem var särdeles intelligent, men visare män hade hellre agerat på annat vis.

Lill-Sven tittade fram ur snödrivan. Mannen från Vidderna låg uppenbarligen kvar, orörlig, framför en hög kläder. En snöboll i fejset sövde kvickt den lille rackarn, varpå gärningsmannen hastigt rev åt sig klädeshögen och sprang in i stugan.

Ytterligare en resumé:
De fyrtio julklappstjuvarna och de arton trollen var djupt engagerade i ett vilt slagsmål i byn, Lill-Sven och Mannen från Vidderna låg alltjämt utslagna bakom stugan, en mystisk individ smög runt inne i stugan, där Räven, mager och eländig, och öltunnan gjorde varandra sällskap. Julius var på väg hem efter fler hattar, Sune Ryttare närmade sig byn med stormsteg alltmedan hans forna fränder tog sig friheten att skriva "Böööp" på julklappsbodens vägg. Maffamoo och tomtarna rusade runt i närheten av stugan på slätten, och högljudda snarkningar kunde uppfattas österifrån, där stormen lagt sig till vila. Wow! Dessutom sysslade trollet Adalbert med sparsamt ansträngande aktiviteter någonstans mellan stugan och julklappsboden. Guuud vad spännande!

Den tredje tröttaste tomten stannade.
-"Hören vänner! Jag ork... (flämt) ork... orkar inte... plööh... mer..."
Tomten föll ihop och dog.
De andra sprang in i stugan, satte sig i öltunnan och rullade iväg mot nordpolen, trötta och hungriga.

De åtta ledarlösa ryttarna sadlade beslutsamt sina hästar, rev julklappsboden och satte av i fyrsprång, vilt viftande med sina lansar och svärd, i riktning grannbyn.

Maffamoo snubblade till och föll.
-"Men vad! Ett troll!" skrek han okontrollerat och drog upp Adalbert ur den snödriva han låg och ömkade sig i.
-"Försiktigt! Jag är ett troll!" utbrast Adalbert hotfullt.
-"Vad var det jag sa?" skröt Maffamoo, och gav Adalbert en sked.
Därpå blev de bortförda av åtta män till häst.

I stugan satt Räven med en revolver och grät.
-"Buhuu, vad jag är olycklig! Buäääh!"
-"Och alldeles ensam!" fortsatte han efter en stunds sorgsen tystnad.
-"Godkväll!" utbrast han slutligen och sköt sig i svansen.
Då förblödde han omedelbart.
-"Vad sitter jag och gör! En blodtransfusion, fort!" tjöt han, varpå en svartklädd främling genast rusade till och högg ner Räven med en slö kroksabel så att flisorna flög. Sedan voltade han ut genom väggen.

Lill-Sven kvicknade åter till. Han var trött. Han var frusen. Hans husse var uppenbarligen fortfarande utslagen. Plötsligt brakade en mystisk gymnast genom väggen, pumpade femton snöbollar i torson på Lill-Sven, rände sabeln i en snödriva och rusade mot grannbyn, vilt skrattande.

Julius gnolade glatt, trots den svåra kölden, och stegade ut genom ytterdörren. Han hade fyllt sin största hattask med sin största hatt, en tibetansk karnevalshatt i brunt, grönt och gredelint.
Med hattasken på ryggen och siktet inställt på lämplig grannby i närheten gav han sig ut i vinterrusket.

Vid stugans knut vaknade Mannen från Vidderna till liv.
-"Hu, så vidrigt! Lill-Sven! Vem vågar behandla dig på detta ohyggliga vis?" utbrast han vid åsynen av sin medvetslöse vän.
Ett dovt muller hördes då plötsligt från grannbyn.
-"Öj!" ropade Mannen, slet fram sitt svärd, väckte Lill-Sven och blev överkörd av ett godståg. Lill-Sven fick en öltunna i magen och gick hem till grannbyn.
-"Tally-ho!" vrålade den näst värsta tomten och rullade efter.

Ossian Stålkäke började tröttna. Hans troll var decimerade till blott två, varav ett svanslöst. Vättarna, å andra sidan, var också hårt ansatta, numera endast fem. De slogs dock med svärd, och trollen befann sig i klart underläge. Oj, där dog de.
-"Tjo!" firade vättarna kvickt och barrikaderade sig i julklappshögen för att räkna sina sår.

En man med svarta kläder och slö sabel flög in i byn längs Yxgatan och hjulade in på Drottninggatan, tvärs över Skomakargränd och ner i en öltunna.
-"På'n!" vrålade den mest retoriskt kunnige tomten, varpå främlingen reducerades till en liten blodig julklapp. Därpå rullade tunnan vidare.

Sune Ryttare svängde in på Storskogsstigen med sina sinnen på helspänn. Han och hans män hade skilts som ovänner, och nu var han ensam. Han sneglade in på Tredje Avenyn, men där låg bara en hög tomtekläder.
-"Skumt," muttrade Sune, varpå en öltunna rullade förbi.
-"Vad i hela friden?" undrade han, och sedan såg han nästa överraskning komma dundrande gatan fram, nämligen ett enormt godståg.

-"Släpp mig genast! Jag är ett troll!" tjöt Adalbert, när ekipaget dundrade Storgatan fram, vilt sjungande hedniska dryckesvisor och viftande med små vimplar med texten "Heja!".
Plötsligt spärrades Storgatan av ett enormt julklappslager och fem stridsberedda vättar med dragna svärd. Ett godståg mullrade förbi längs Östra Tvärgatan, ifört en färgglad hatt. Fåglar kvittrade och snön låg röd av trollblod. Ryttarna drog omedelbart sina lansar och steg av sina ädla springare.
-"Ge hit klapparna och släng era vapen, era fulingar!" begärde den brede Maffamoo, och ställde sig tre meter bort.
-"Ha! Det blir det inget med!" skrek alla vättarna i kör och flydde Svänggränd ner, med julklapparna på en stor skottkärra strax bakom.
Ryttarna skyldrade raskt lans och joggade efter. Adalbert och Maffamoo vandrade Skomakargränd ner, där en liten blodig julklapp låg och blödde.
-"Nejmen! Till mig månne?" klurade Maffamoo stillsamt till det, varpå han öppnade julklappen.
Upp svävade en ande, som omedelbart drog upp en liten kortlek och lade en spåstjärna.
-"Nej! Detta var inte för roligt!" spökade den sedan och upplöstes sedan i gigantisk ljusshow.

Uppför man sig så här? tänkte Julius "Höga Hatten" Stortrut där han dånade fram längs Sixtensixtensixtenstrasse, jagandes en tomtefylld öltunna. Äsch heller, tänkte han sedan, tomtarna är väl inte bättre än trea just nu, så varför inte - tomtefar lämnar tunnan - göra processen kort med dem? Sålunda styrde han med ett ljudligt "TUFF-tuff-TUFF-tuff" mot den dömda tunnan och mosade den under sitt massiva brätte så att tomteblodet sprutade tåghjulen och öltunneflisorna virvlade runt i en makaber malstorm av blod och flisor.
-"DITT SVIN!!!" vrålade Tomtefar, slet sitt skägg och sparkade in pannan på Julius, trots hatten. Och trots godstågets tjocka stålväggar.
-"Hnnnnf," bölade Julius och dog. Tåget brakade in i tingshuset och sprängdes i en gigantisk eldstorm, uppslukandes hela kvarteret med en gång.
Tomtefar sprang vidare.

Lill-Sven plufsade glatt Avkroken fram, fast besluten att göra vad-
En enorm eldpelare steg upp från grannkvarteret, tätt åtföljd av några tusen hattar och ett par hundra ton sprängt godståg.
-"Helvete!" skrek Lill-Sven och slängde ett dussin snöbollar österut, varpå han skuttade i skydd.

De åtta ryttarna rundade hörnet Götgatan-Höggränd och rusade efter den bortflyende skottkärran, då plötsligt ett trasigt godståg brakade ner över dem. Tre sekunder senare spreds brinnande tågdelar över de närliggande liken, och en röd dimma spreds i takt med de döende männens sista rosslande andetag.
Elden spred sig Götgatan ned.

Maffamoo och Adalbert stod paralyserade vid åsynen av de rasande lågor som hastigt ödelade kvarter efter kvarter omkring dem. En liten drake susade förbi med öronen fladdrande, tätt åtföljd av en rödklädd tomte med stort skägg.
-"Har ni sett mina julklappar?!?" vrålade han i förbifarten och stormade uppför Blänggatan, vilt svärande och skrikande. Maffamoo och Adalbert ryckte på axlarna och fick ett brinnande hus i staden att brinna ner.
Sune undersökte den sista tomteluvan grundligt. Det rådde inga tvivel, här hade elva små tomtar bytt om. Att döma av öllukten åkte de dessutom öltunna hit och troligen tillbaka också.
Fem av husen runt omkring brann bort i ett litet askmoln, och plötsligt stod Sune på en litet mer öppen plats i vars utkant fem vättar rusade runt med en skottkärra. Sune glömde omedelbart bort tomtekläderna, drog sin lans och störtade iväg över askdrivorna, fullt stridsberedd. Vättarna såg honom komma, och... ojsan! Där fastnade skottkärran i en liten grop! Vättarna slet sig och rusade åt varsitt håll, lämnande kärran åt sitt öde. När Sune nådde kärran var de redan försvunna.

Lill-Sven och Tomtefar stannade. På något sätt kändes det fel. Marken var ohyggligt... svampig! Dessutom var fem beväpnade vättar på väg rakt mot dem med mord i blick och höjda svärd.
-"Vad gör vi nu, Lill-Sven?" skrek Tomtefar och slängde sig in i en mörk gränd just när ett blodigt vättesvärd klöv luften där han nyss stått.
Lill-Sven svarade inte.
-"Lill-Sven!!!" vrålade Tomtefar skräckslaget och duckade när ett blodigt drakhuvud virvlade förbi. Läget var nu desperat. Fem våldsamma vättar hade trängt in Tomtefar i ett hörn, Sune vaktade skottkärran och kunde inte ingripa, Maffamoo och Adalbert traskade runt på annat håll och ville inte ingripa, och alla andra var döda.
Med dessa förutsättningar ligger Tomtefar dåligt till. Fem svärd höjdes och höjdes och svävade iväg, upp i de svarta molnen.
-"Magic!" flämtade vättarna och flydde mot grändens utgång med Tomtefar i hälarna.
-"Stannaaa!!!" hälsade Tomtefar upphetsat och försvann i en liten röd rökpuff. Strax därefter sprang vättarna ner på Långa Esplanaden och stötte ihop med Sune, som flinkt skilde sig från skottkärran och ropade på hjälp, varpå vättarna rusade fram, högg honom i bitar med sina bara händer och gömde sig i skottkärran.

Maffamoo stelnade till och flämtade av andnöd. Adalberts fingrar begravdes i vigd jord, ty han hade gått och blivit spetälsk i ren illvilja, och ett skrik undslapp hans ruttnande läppar när han såg hur ful han var, och sedan dog han.

-"Vad gör vi nu? Går-"
-"Schhh...!"

Maffamoo stapplade in på värdshuset "Älgen och Gröten" vid Långa Esplanaden och beställde hälsogröt.
-"Med eller utan citron?" undrade en liten bartender och putsade en stor stentallrik med mustaschen. Maffamoo rosslade till.
-"Hrööf... Jag vet inte så noga... Vad är bra mot lungpest?"
-"Öh... du behöver fläderblomsgröten med extra älghornskryddning och svinborstgarnering. Att dricka sårvätska och var hjälper också."
-"Jaså minsann!" utbrast Maffamoo och hivade fram plånboken. "Vad kostar månne denna excellenta anrättning?"

Utanför värdshuset började en ny storm ta sig i knutarna, och de fem vättarna började frysa. De rullade fram till värdshusdörren.
-"J-jag k-k-k-na-nack-k-ka-ar-r...r!" huttrade den ena vätten.
En plötslig störtskur dränkte plötsligt de fyra andra vättarna och släckte eldsvådan.
-"Kluck!" hulkade den siste överlevande vätten med vatten upp till axlarna. Sedan öppnade han dörren och klevade in i värdshuset.

En vätte? Här? Omöjligt, tänkte Maffamoo, och spolades bort av en sexmeters flodvåg.
-"Värdshusvärd, ge mig ett större svärd än mitt gamla!" vrålade han och reste en galge på värdshusets golv. Vätten, Pudelfink den Otänkbare, torkade vattnet ur pannan. En röd stridsyxa uppenbarade sig plötsligt i dörröppningen, åtföljt av en dito tomtedräkt med innehåll.
-"Tomtefar! Du gick ju upp i rök!" flämtade Pudelfink chockerat.
-"Jajamensan! Och - nej! Släpp!"
Pudelfink tog ett stadigt grepp om den stackars tomten, och riggade upp honom framför en fyrhjulig likvagn som kom dundrande utanför.
-"GAAAHH!" vrålade tomtefar och slets i stycken under vagnens malande hjul.
Med en tår i ögonvrån greppade Maffamoo värdshusvärden vid fötterna och skakade honom tills ett svärd ramlade ner på golvet.
-"Hallå där! Låt bli!" skrek det och högg Maffamoo i benet.
-"Nej! Aj!" dånade Maffamoo och hängde värdshusvärden av ren elakhet. Sedan slog han ihjäl Pudelfink och haltade ut i stormen. Sedan gick han mot horisonten, där en likvagn stannat upp för att hämta honom.
  

  

Diskutera
Mannen med de stora hattarna.




Administrator: Anders Bylund