Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Till Kålpuddingens Fromma

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind

   Som en stilla kvällsbris kom den rutiga postbilen slutligen fram till herr Knuts provisoriska bostad. Stekoset låg tätt som Lützens dimmor och omfattningen av dess utbredning torde även ingalunda gå av för hackor. Redan fyra på morgonen hade herr Knut varmkört spisen och stekosutvecklaraggregatet i sitt kök. Han hade börjat med torra granruskor och övergått till gamla knastriga makrillar först när det inte längre gick att vistas i spisens närhet utan gasmask och hög hatt. Det var omöjligt även i hatt, men trots detta framhärdade herr Knut i sin strävan att inge någon typ av pondus. När postbilens sedvanliga jingle plingade mellan husväggarna klev han därför resolut upp ur gropen, drog presenningen åt sidan och rotade fram ett par avlagda byxor. "Välklädd när det krävs" var ett av de många slagord han lagt sig till med. Sålunda utrustad struttade han ut på gården för att mottaga dagens post. Emellertid var postbilschauffören av den otåligaste sort någon hört talas om och därför ansåg han sig inte ens kunna stanna bilen för då han sänkte hastigheten påverkades tiden för hans hemkomst. Detta obestridliga faktum hemsökte ständigt hans mardrömmar och mången småtimma hade han vaknat kallsvettig, övertygad om att han inte kommit hem i vettig tid utan levererat feladresserade, skrymmande, kladdiga försändelser till långt in på natten, ständigt inbromsandes för att invänta oändligt långsamma, polioskadade landsortsbor som krävde kvittens eller sin post eller nåt annat jobbigt. Då herr Knut nådde fram till gårdsplanens kant hade redan postbilen hunnit försvinna i fjärran. Kvar låg ett tillplattat paket och ett egendomligt föremål, uppenbarligen rätt bräckligt och knappast lämpat för att slängas i gator, och särskilt inte om detta efterföljdes av en överbackning med fullastad postbil och en liten burnout på det. Förbryllad lyfte herr Knut upp föremålet, torkade av den blöta kartongen som omslutit det och synade det från alla håll samtidigt, varpå han stukade nacken. Han försökte böja den rätt igen, vilket lyckades först ganska långt senare. Inte en enda gång under denna tid inträffade något värt att påpekas. Vädret slog inte om, det blev inte natt, inga djur okända för regionen gjorde intrång i hans "hus", och inga andra avvikelser från det han kallade norm var noterade av hans uppmärksamme robot Karl-Åke. Med nacken sålunda vederbörligt tillrättad klevade herr Knut tillbaka till sin grop med försändelserna instoppade under sin luggslitna anorak. Ett märkligt ljud kunde stundom urskiljas från paketets innanmäte. Det lät inte helt olikt det ljud som uppkommer då man gnuggar pulveriserad gnu mot ett rostigt oljefilter. Herr Knut rynkade pannan. Han kunde inte åminna sig att han beställt något liknande. Städse paranoid men just icke för den skull särskilt rädd för okända paket utan avsändare rev herr Knut vredgat av det klorblekta regnskogsbaserade smörpappret från paketet. Inuti doldes fyra detaljrika statyetter i blanksvart ebenholz. Deras genomträngande bländvita ögon låg i ett annat paket, feladresserat men märkligt nog ankommet vid pass kl 16.49 dagen innan. Herr Knut hade nogsamt granskat paketet även då och inte heller den gången funnit det egendomligt att paketet var insmort i fet, illaluktande fiskleverolja och tycktes ha stekts på hög värme i åtminstone 15 minuter. Han grävde i fickorna och fann till slut den lilla lapp å vilken han i sirlig handstil nedtecknat den temperatur som kuvertet hade haft vid anländandet. "Hrm..." muttrade han och rev sig i sitt grågula hår. Brusande bakom buxbomshäcken kringgärdandes tomten rann en grumlig men virvlande fors, och på denna kom alltsomoftast gamle Kringel-Gösta farande i egenhändigt förfärdigade flytetyg. Ävenså denna afton, och fordonet för kvällen var minsann något av papp och natrium vilket resulterade i en visserligen fördröjd men dock tjusig reaktion när väl vattnet trängt igenom pappret och natriumstavarna kommit i blöt. Under högljudda skrik hade Kringel-Gösta insett att ytterligare ett haveri var i vardande och att han löpte risk att omgående dras ner i djupet om inte undsättning nådde honom i tid. Herr Knut var varken simkunnig eller för den delen intresserad av att befatta sig med främlingar. Just nu var han dessutom som sagt inbegripen i viktigare ting. Kringel-Göstas vrålanden fick honom endast att snyta sig, och snart nog slutade dessutom dessa gälla klagoskrik att plåga honom. Bubblande och fräsande omslöt vattnet den misslyckade farkostkonstruktören, vars protester tacknämligt nog samtidigt upphörde. Herr Knut hade under tiden ställt upp statyetterna i storleksordning på en uppochner-vänd sockerlåda. Först hade han tyckt att de var fula, sen att de störde hans ordningssinne, och nu lutade han närmast åt de utgjorde en samhällsfara och borde destrueras med omedelbar verkan. Sålunda placerade han med bister målmedvetenhet statyetterna under läckan i presenningen på det att de må angripas av en stor mångfald saprofytiska, fuktgynnade organismer. Efter någon vecka, resonerade han diaboliskt, torde hela statyettsamlingen blivit reducerad till porösa ligninstrukturer, helt uttömda på såväl cellulosa som hemi-dito. Skrockande över sin finurliga plan satte han på en gammal 78-varvare med en snärtig handledsrörelse och nickade menande åt Karl-Åke (vilken liten nörd, va?) när den knastrande gamla inspelningen av "Adress Rosenhill" genljöd mellan gropens nödtorftigt stampade väggar. En liten rännil från presenningshålet fick herr Knut att hojta till, fara i taket och utbrista: "En rännil!" varpå han råkade sätta handen på en alldeles uppenbart glödhet del av sitt missfoster till spis. Hans långt gångna spetälska omöjliggjorde emellertid för några som helst smärtrelaterade reflexer att träda i kraft, och hans svåra förkylning förhindrade honom att känna den kväljande doften av bränt kött. En mindre oförsiktig man hade måhända inrett sitt hem sparsmakat vad avser skarpa och rostigt ohygeniska plåtföremål av oklar funktion, och dessutom haft värmeaggregat som hade annan elförsörjning än gropen i stort. Nu var emellertid detta ej fallet härvidlag. En vass rostig spik stack upp ur varje hörn av den egendomliga järnskrotspolygon han placerat på golvet invid sängen och strömmen i gropen emanerade från ett forntida kolkraftverk han själv byggt och placerat i närheten av ett enormt nystan koppartråd vilket glödde rödhett och värmde upp environgerna intill, härvid bringande ett om vintern cirkulärt system av ledningar innehållande saltsyra och om hösten en liten men totalt livsfarlig dvärg med automatvapen. Trattgrammofonen, som var seriekopplad med brödrosten och sänglampan, ylade vemodigt medan herr Knut raglade omkring utan att begripa varför hans kropp skakade och sönderföll allt hastigare. Stanken av galopperande kallbrand spred sig och blev mer påträngande än stekoset. På vägen utanför traskade en äldre man, lång och mager på gränsen till undernärd, stödd på en torkad enekäpp och med ett knyte över axeln. Han haltade på båda benen och verkade ha, vid något tillfälle, utsatts för en kombination av elchocker och kognitiv samtalsterapi. Hans namn var Lille Maräng, men han var känd som Glupande Kopparormsbetvingaren Karlsson. Nu stannade han upp, sniffade i luften och gned eftersinnande sin skalp med getost. En lätt bris förde doften från gropen mot hans känsliga näsborrar, vana att identifiera förruttnelse, och med sinnena på helspänn kunde han givetvis inte låta bli att morskt klampa bort till det rykande hålet och högljutt skandera Geijers "Odalbonden". Nöjd efter denna dånande uppvisning i oberäknelighet tumlade han ner i gropen, på jakt efter vad värdesaker som kunde tänkas dofta så förföriskt, och brakade handlöst igenom den slitna presenningen ner i huvet på en av gropens inneboende, nämligen den tidigare nämnde android, benämnd Karl-Åke, vilken satt såpass till. Karl-Åke totalhavererade och exploderade helt ljudlöst, något han ofta gjorde. Lille Maräng for helt okontrollerat runt i gropen och ställde illa genomtänkta frågor rätt ut i luften, som "hur kommer det sig att, när det kommer till kritan, kommunistpartiet inte har lyckats lansera de ideér om monumentalkonst som trots allt vad som utlovats ännu inte har konkretiserats annat än i teorin!" och liknande. Dock var hans auditorium till hälften sprängt, till hälften redan från början oförmöget att förstå vad som försigick redan innan den här idioten började irra runt gropens bedrövliga inre. När han lugnat sig såpass att han förmådde urskilja en stol satte han sig, dock inte på stolen utan dumt nog i en byrålåda, vilken han stängde om sig mycket omsorgsfullt. Inne i densamma firade han trehundraårsminnet av den polska militära katastrofen vid Pultusk under iakttagande av sträng brandsäkerhet; ljusen i granen förstklassiga och ej osande, samt nödutgångarna tydligt markerade och lättåtkomliga. Under detta förtjänstfulla tövande passade Knut på att öppna byrålådan ovanför och fylla den med kokande lava från spisens innanmäte. Lille Maräng, som var extremt överkänslig för värme, flydde panikslaget till den understa lådan. Den var lycktligtvis tapetserad med asbest. Medan resten av byrån blev fullständigt disintegrerad kvarstod det lilla utrymme till vilket Lille Maräng tagit likt en julklapp i tjockt strävt omslagspapper sin tillflykt. Knut postade paketet, trots att hans ben nu ej fortsatte nedom lårbenshalsarna, till synes i något som liknade förbifarten, till prost Jan-Erik Hammarwall, härvid ej glömmandes statyetterna vilka bifogades i frankerat kuvert.

Hemma
i nordvästra Örkelljungas bäckraviner satt Jan-Erik och spelade Mah Jong med den skinntorre markgreven Luther Hansson. De fjorton första partierna hade slutat med dött spel, trots att prosten fuskat hej vilt och försökt smussla in extrabrickor. Markgreven hade inte märkt något men ändå omedvetet stäckt prostens lömska tilltag genom sitt sedvanliga fullständigt förbluffande felfria spel, varför prostens humör nu gränsade till riktigt riktigt dåligt. (Prostens egenkonstruerade humörskala var inte något som utomstående tilläts kommentera, varför indignationen i allmänhet uppfattades som tämligen likformig till sin natur och något liksom stående utanför klassificering; ett av pragmatism lika präglat som av sunt bondförnuft utmejslat ställningstagande) När markgreven nu omsorgsfullt ställde upp brickorna för femtonde gången, alltfort nynnande den där hemska melodin som prosten inte kunde placera, hördes postbilens välbekanta musikslinga närma sig i bäckravinens undervegetation. Trots oländig terräng och prostens ganska vagt formulerade adress, kom nu alltså ett ganska stort, strävt paket neddimpandes rakt i famnen på markgreven, varefter prosten fräsandes otrevligheter ryckte det åt sig. -"Hörnu..", började markgreven, men fick blott till svar en föraktfull fnysning, dock tydligen för prosten gällande såsom fullgod ersättning för en mer utförlig avspisning. Med darrande händer och vibrerande näsvingar började han sedan riva det grova omslagspappret i bitar. -"Min svåger", började han lägga ut texten medan pappret for som skadeskjutna björktrastar åt höger och som vingklippta pterodaktyler åt vänster. Över deras huvuden sänkte sig det mörker som i regel sänker sig över de huvuden som sticker in sig själva i stora lådor eller vistas utomhus om kvällningen, och båda försökte nu se vad som dvaldes i paketets inre. Ett halvkvävt rop fick dem båda att ropa till, halvkvävt, och när de dragit ut huvudena stod framför dem en till synes föga salongsfähig individ och skakade av allmän påfrestning. -"Mina herrar!", utbrast denne, "så sant som det är sagt och därtill skrivet, står man inte på fötterna? Jo, just så är fallet för gemene man. "Huvudet upp, fötterna ner", som man skämtsamt brukar häva ur sig lite till mans. Sådan folklig visdom och andra rent bondkomiska ordstäv är något som jag inte är främmande för, särskilt som jag knappast någonsin AAAAARRRGH!" avbröt han sig själv spastiskt, men forsatte så: -"Alltså, knappast NEEEEEJ ÅÅÅÅH GUUUUUUD!" galltjöt han en gång till. Prosten, som med gapande min följde skådespelet, tog en slurk ur sin väl tilltagna, av förzinkad zink formgivna, kopp med hett te, därvid alstrande ett egendomligt väsande när tunga och svalg skållades. Förvirrad och med köttslamsor hängande ur mungiporna försökte han släcka sin törst medelst hårdparfymerat schampoo han slet ur sina byxfickor. Det gick bra, och mången lång vinterkväll framöver skulle han lyckönska sig till att så rådigt ha uträttat nåt vettigt.

Samtidigt begrundade
statyettkonnässören Xerxes Jonsson den misslyckade utsmuggling av "Ånglok i flykt" i gips som hans inkompetenta hantlangare nyss utfört från konsulatet i Innsbruck. Sannerligen, värre klantskallar till smugglare hade han nog aldrig anlitat. Dessutom försökte de smuggla in härket även här, i kommunfullmäktiges årsstämma, mitt under pågående förhandlingar. Hans goda namn och rykte hade allvarligt blesserats när den främste särlingen i häradet med triumfatorisk uppsyn drämt de komprometterande i skallen med ett utförligt kontrakt, signerat dem själva, beskrivande deras knappast tadelfria vandel såväl som deras vidlyftiga planer för spenderandet av den rikedom de så orättmätigt tillskansat sig. Förläget skrapandes med sina skinnloafers hade han försökt kasta skulden över till sin förmenat olyckliga barndom medan han långsamt förflyttade sig mot något han uppfattade som en nödutgång och plötsligt kastade sig mot densamma. På så vis kom det sig att ett lustigt format hål uppstod i Xerxes Jonssons huvud och i densammes budget, när han med framgång mutade samtliga vittnen och därpå sköts helt lätt i huvet med en ryttarpistol för att skapa ett hållbart alibi.

Luther Hanssons skållade käft hade äntligen svalnat
, medan prostens dito alltfort brann i bjärt rosa. Trots detta envisades han med att ånyo fylla sin mugg med ångande hett och rätt taskigt bryggt te. Darrhänt sökte han sedan bjuda Lille Maräng därav i hopp om att även han skulle skinnflå sitt gomsegel, men tji fick han esom Maräng med uppbådande av alla sina kvarvarande krafter satte sig att läsa tidningen i kökssoffan. Den artikel som mest fascinerade honom rörde ett nära förestående jordskred i en helt oansenlig håla belägen i väglöst land bortom allt vad ära och redbarhet vill säga. Tydligen hade ortens byalag under stor gamman rest ett skydd, under vilket de nu förväntansfullt inväntade jordskredet. Hade inte skyddet varit så estetiskt tilltalande på bekostnad av mer fundamentala egenskaper som hållfasthet och balans, kunde man möjligen haft anledning att jubla så högt man nu ändå gjorde. Zinkbaljor hade under stort besvär släpats upp längs sluttningarna och placerats så att de gick att blanda bål i. Någon hade tagit med en gammal bandare och tryckt i blandband med bland annat David Hasselhoff och Carl -Anton. Man hade sedan fuskat med stora sjok av frigolit istället för den av byggnadsnämnden stipulerade armerade betongvägg som rekommenderades i andra hand (flykt gällde som förstahandsval) och dessutom dragit fram stora pöskuddar vilka, menade man entusiastiskt, hade en repellerande effekt på jordmassor och skulle nog dessutom ge det hela en mer avslappnad inramning, närsom man nu äntligt skulle få nöjet att betrakta skådespelet på riktigt. Reportern på plats uttryckte "stor och högtidlig förväntan!" och sade sig dessutom vara riktigt säker på att det här skulle bli "årets happening". Sen fick han sjuttioåtta ton jord i namnsdagspresent och var tvungen att avbryta utsändningen av flera skäl.

I TV-huset
hade pepparkakor just doppats i kaffe. Sakta började de lösas upp. Tystnaden var total, frånsett det enstaka knastrandet när någon bröt sönder en otillräckligt uppblött kaka. Kaffeautomaten gick på högvarv och det hade ju inte varit märkligt om flera av de närvarande då och då gått och fyllt sina koppar med den nybryggda bönjuicen, men de satt envist kvar och lyssnade till hur kaffet sporadiskt skvalpade i maskinen. Sörjan i kopparna framför dem på bordet kallnade långsamt medan deras respektive innehavare oförtrutet tillsatte rumstempererad mjölk och satte bitsocker mellan tänderna på varandra. Ytterligare säckar med pepparkakor stod lutade mot väggarna. Tiden flöt endast trögt framåt och någon kunde ha sagt att det hela verkade helt hopplöst, om inte det varit för unge herr Karl och dennes märkligt tomma kaffekopp. Hans gråbleka hy matchade de urblekta tapeterna och hans stripiga kalufs förde tankarna till en utsliten golvmopp. Hans bänkgranne sneglade nervöst, men själv verkade han letargiskt oberörd av koppens oerhörda brist på fluidum. Att detta var obalansen som kom hela rummet att först obemärkt, sedan fullständigt omärkbart och till slut nästan olidligt obetydligt och patetiskt insignifikant skifta färg från grått till något ljusare grått, blev på något vis ett helt irrelevant faktum som ingen ens förmådde tänka på fullt ut, än mindre i vederbörlig ordning anteckna och diarieföra händelserna och omständigheterna runtikring. Svettdroppar började synas på diverse pannor och någon började stöna svagt. Plötsligt bröt näsblod ut hos tre helt olika individer med den ofrånkomliga följden att deras kaffekoppar snart fick tjusiga färgkombinationer i porslinsvitt, mörkrött och neonbrunt. De övriga tog avstånd från de blödande, vilket endast markerades med en stillsam harkling och ett avmätt höjande på ögonbrynen. Unge Karl skämdes från svål till hull och visade därmed för första gången något som vagt liknade en normal mänsklig känsla. En stund senare ångrade han sig.

En totalt virrig rapport från hans lejda
anka, Per Ljunggren, förorsakade omfattande huvudbry hos Xerxes Jonsson.
"Anlänt. Börjat gräva. Vårdagjämningens
ankomst överraskade mig. Sökte skydd i gammal lada. Saknar hatt. Skicka en med vändande post, tack."
Med en suck
paketerade Xerxes ytterligare en huvudbonad, vilken i ordningen kunde han inte längre hålla reda på. Fortfarande inga nyheter om statyetterna! Han bläddrade nervöst i sin almanacka. Tre veckor och fortfarande inget spår eller ljud, men däremot hade kulhålet i pannan gjort sig påminnt igen. Det ömmade så förbannat vid stress, och nästan lika illa vid alkoholintag. Eftersom Xerxes för tillfället dessutom satt i lovart fick han ideligen tampas med hisnande vindrelaterade upplevelser i frontallobens vindlingar såväl som i de basala ganglierna. Svajande sökte han lindra misshaget med en stor gummikork men av detta kom inget annat än en svårlöst situation då korken var lite för sträv för att riktigt behagfullt glida på plats, låt vara att han naturligtvis inte var den som lät sådana petitesser gå sig till sinnes. Förtrytsamt snöt han sig i grumligt vatten han hade stående i en hink invid den ångermanländska mumrikstatyn. Ända sedan den anlände en dimmig höstkväll hade Xerxes känt att hans grepp om händelserna avsevärt försvagats, och nu började han luta åt att allt nog kunde gå åt skogen rätt fort. Hans hantlangare försökte ursäkta sig och stillsamt dra sig undan från den generösa skopa ovett som med biblisk imponans sköljde över dem och framställde dem i sämsta tänkbara dager, men nyttan därmed var intill obefintlighet gränsande. Deras redan kraftigt undergrävda självförtroende fick några nya feta rallarsvingar och hotade nu att kollapsa fullständigt. Eftersom åtgärdsplaner saknades och det dessutom sedan en tid tillbaka inte längre gick att få tag i fanns ingen ledtråd rörande rekommenderat förhållningssätt till den uppkomna krisen och improvisation hade aldrig varit nämnda hantlangares starka sida. Med dessa svåröverkomda betingelser att handskas med förvånar det knappast någon att det så gott som omedelbart inträdde ett handlingsförlamande vacuum där ingen förmådde att så mycket som harkla sig, än mindre föreslå någon lämplig åtgärd. Ingen - utom en viss hr Samuelsson, som darrande räckte upp handen.
-"Nå!",
gläfste Xerxes beskäftigt och antog en burlesk men för hans auditorium snarast förödande proposition från en av de lika gigantiska som osorterade pappershögarna med inkommande post. Han harklade sig och reciterade:
-"Vid allmän handlingsförlamning skall ansvar
därför påtvingas den äldste närvarande." Han såg sig om. Lutad mot väggen stod en dammig och orörlig varelse, tydligen iklädd något spindelvävsliknande klädesplagg, med ett helskägg från de håliga kinderna och ända ner till källaren. Fanstyget hette Klas Andersson och var enligt egen utsago minst 16000 år, men enligt folkbokföringsverket blott 39. Likafullt var han som framgått en till utseendet ålderstigen räkel och minst tre år äldre än intillstående personer. Därmed var det, åtminstone enligt Xerxes, klargjort var ansvaret skulle utkrävas. Han struttade med spelad hövlighet fram mot Klas och antog en servil hållning, knackade den skäggprydde på axeln och hivade undan ett antal jutesäckar under vilka han gömt nyckeln till luckan i golvet.
-"Här!", började
han sedan sjåpa sig ynkligt, "ska du vara så snäll och hoppa ner, hade jag önskat, min herre, men ojojoj skulle det vara för mycket begärt att jag först lade mig raklång på golvet och fick emottaga samtliga närvarandes stålhättade dojor i mitt plyte? Icke!"
Klas mottaglighet för bisarr ironi
var allomvittnad som obefintlig, varför han sävligt måttade en präktig hästspark mot Xerxes redan mörbultade huvud. Xerxes rullade häpet ner i luckan varpå Klas slängde sig efter, mer p.g.a. tappad balans än nyfikenhet, och sedan for luckan igen för att öppnas först, som det hette, "när exempel blivit statuerat och helvetet fryser till is".

Att
vara anka, tänkte Per Ljunggren, har sina sidor. Exempelvis innebär påklistrade pappvingar många gånger problem i vardagsbestyren, och gulmålad bakelitnäbb försvårar de flesta sociala aktiviteter, såsom samtal, kaffedrickande och munkätande. De otympliga ankfötter av frigolit han tillverkat sig hade visat sig inte bara helt omöjliga att hålla balansen i, de såg heller inte det minsta ut som fågelextremiteter och vidare hade de kostat en halv förmögenhet, mest beroende på den diamantsula han insisterat på att klistra fast på ovansidan och sedan dekorera med smaragder, rubiner och dyrbara kulturskatter, för att sedan tappa bort i det första dike han klafsade ner i. Han hade legat där länge och funderat på om han skulle leta, men medan lervattnet sakta sipprade in i hans kalsonger insåg han det tråkiga i slikt småskuret kringkrypande. Medan regnmoln lät sitt vatten över det gråtrista landskapet vacklade han ömkligt därifrån i långsam, okontrollerad stil. En blasé get skulle ha gjort processen kort med en sådan anskrämlig och tragisk figur, och si! På vingliga, uppenbarligen ditopererade, styltor annalkades nu en herbivor av precis detta slag. Per Ljunggren anade illgärning och dolska dåd, varför han skyndamt flydde in i skogen lagom för att hinna möta den postbil, som mödosamt kom slirande längs stigen. Vid ratten satt en gravt nervös och stressad grävling på steroider. Efter att dagens sista paket slunkit ur hans illa anpassade tassar hastade han nu hem längs denna gudsförgätna bäckravins blockbemängda autostrada, än girande för rotvältor och än mumsandes medhavd Raider. Vid åsynen av den skabrösa skapelse som han ansåg bäst torde tjäna som något slags extern krocktestdocka tog mannen i grävlingskostymen anstöt och parkerade i en lergöl. Han slängde klumpigt upp bildörren, svor en lång harang och klev ovigt ut ur det skamfilade fordonet. Ljunggren antog sitt mest vinnande leende, vilket dock syntes dåligt bakom den anskrämliga näbben, vilket dock i sin tur kanske var väl det eftersom grävlingen sedan länge hade en stående efterlysning på en vanligen maniskt smilande, eller kanske besinningslöst grinande, ogärningsman uppklistrad å sitt fordons grill. -"Jaharu", morrade grävlingen sardoniskt och petade in en cigarett i mungipan, fumlade darrhänt en stund med ett nött tändstickspaket, bringade stundom fyr å den fuktiga stumpen och sög så girigt in de giftiga ångorna i sin inrökta luftstrupe. -"Den där geten där borta, är det någon du känner?"
Per Ljunggren
sneglade skälmskt över axeln mot den vingliga uppenbarelse som närmade sig med nonchalant uppsyn.
-"Nja, vi har träffats", mumlade
han och försökte gömma sig bakom en av vingarna.
-"Tjena grabbar!
" hojtade geten nördigt och närmade sig struttigt de två lite håglösa figurerna i skogsbrynet. Per försökte gömma sig bakom den andra av fjädrarna. Geten klafsade rakt fram till honom och gastade:
-"Vad händer härå? Nåt på
gång! NÅT KUL PÅ G! VA?! Schysst fågel-outfit förresten! Värsta ankgrejen! Kvack! HAHAHA!! Joråförfaan.."
Grävlingen harklade sig
myndigt och gjorde alla tiders kanske mest föraktfulla utspel. Geten svalde. Per Ljunggren flackade med blicken. Det här varslade om obehag och bråd död, så sant som han var iklädd maskeradkostym, och handlöst kastade han in en panikslagen, malplacerad kommentar: "Ska vi inte ha lite....öööhh....tomtebolycka här tillsammans?!"
Grävlingen fnös.
-"Nä.
" Han började rota i bilens bagagelucka och fick fram en skrynklig gammal karta. Med fumliga tassar vecklade han ut den, slätade till den mot biltaket och pekade på ett stort rött kryss.
-"Här i bäckravinens
otillgängliga norra ände har jag postturens mest idiotiskt placerade brevlåda och, ironiskt nog, dessutom den tyngsta, genom åren mest otympliga sammanlagda korrespondens postkontoret någonsin ålagt en enskild att leverera. Idag var det fyrtio kilo tegel som av någon outgrundlig anledning prompt skulle ha levererat. Det visade sig dessutom innehålla några statyetter om vilka avsändaren mycket hemlighetsfullt virat så mycket omslagspapper att emballaget blivit bra mycket tyngre och otympligare än själva innehållets omfång och massa motiverade. Mottagaren, som vägrat ta emot försändelser av mig tidigare, tog bladet från munnen när jag äntligen baxat fram åbäket till hans port och skällde efter en inledande hånfull fnysning ut mig. Sådant ska man tydligen behöva stå ut med i branschen. Gammal vanlig hederlig artighet är verkligen inget att liknas vid en hedersak i kåren. Nä..."
En rosslande hostattack avbröt
den allt mer urspårande utläggningen och grävlingen famlade muttrande efter sitt cigarettpaket.
-"Statyetter?", frågade Per Ljunggren
hjälpsamt esom grävlingen föreföll ha en hel del osagt angående den ursprungliga anledningen till orationen. -"Javisst!", väste grävlingen hest, "vad prosten ska med dem lägger jag mig inte i så länge han har vett att avlägga vederbörligt vite vid såväl..."
-"Menvafan", avbröt geten
när harangerna gick honom alldeles över huvudet, "vad leder detta till!?" Det som geten egentligen ville ha sagt var nog ungefär "Var inte det där Kurt Waldheim?" eller kanske "Var det inte Kurt Waldheim som var där?" men därom lär vi icke kunna bringa någon klarhet. Per Ljunggren riggade snabbt röksignalsapparaturen för att meddelst detta för honom obekant medium förmedla statyetternas position till Xerxes. Med hjälp av en fuktig filt som grävlingen tacknämligt bistod med lyckades han åstadkomma ett aktningsvärt om än oformligt rökmoln vilket på stapplande mohikan-dialekt kunde tydas som "Vit tjockis har kränkt fädernas andar STOP Skicka pengar med nästan dilligens STOP behöver ny hatt STOP Mina mockasiner saknar vinterfoder STOP allvarsam bakom hoten om invasion framhärdar motparten i brist på bättre STOP.

Xerxes famlade efter en lysknapp
och hittade efter att ha vält sig själv över ända en sådan och spred därmed snart ett oblitt ljussken över sina tillförne i mörker badande environger. Synen var knappast inspirerande: över ett skrovligt stengolv låg ett tjockt dammlager, en mängd fuktiga gamla plädar, samt nitton utmärkta kopior av priset för "Sämst klädd kranmaskinist i Skillingaryd 1983", vilket vän av ordning sannerligen åminner sig tillföll den sedermera så utstötte och gemenligt förtalade Leif Gunnarsson. Riktigt, tyckte man generellt i hela bygden och även i flera kranssocknar som Vaggeryd och Gnosjö. Emellertid hade en viss motreaktion formerat sig, med säte i Ulricehamn, som framhöll det orättmätiga i bannlysandet av Gunnarsson och det direkt felaktiga i utnämningen av honom som sämst klädd, särskilt som pappkassar och julgransbelysning inte gäller som kläder. Gunnarssons egen åsikt frågade ingen efter, trots hans ganska extrema åtgärder för att påkalla uppmärksamhet, som lössläppandet av vad han menade tveklöst var en grävling, men som de flesta korrekt identifierade som en grönmålad och vitprickad skogaholmslimpa på en skateboard, och inskickandet av en fyratusen a4-sidor partsinlaga grundligt smädande Hr Ingvarsson, ordförande i hembygdsföreningens runstensutskott, för dennes förmodade inblandning i skumraskaffären kring en påstådd nedgrävning av "den troligen heliga och alldeles säkert påvligt välsignade lilla metallbit som S:t Rutger bar i brättet på sistlidna Mickelsmäss" bak ett mindre mausoleum på den lokala konsumbutikens parkeringsplats. Motreaktionen vann visserligen en offentlig debatt i Nässjö stadshus (neutral bedömning av vaktmästaren på platsen), men då motparten utgjordes av en dövstum och ointresserad get imponerades få av denna bedrift. Uppenbarligen i ett försök att upphaussa tyngden av denna debatt tillverkades 217 kopior av stenograf Hilda Gröndahl, vilken även kopierade sagda kopior fem gånger. Gunnarssons prispokal kopierade hon också, även den på kommunens fotostatapparat, vilket tyvärr innebar slutet för denna. En ny beställdes redan samma dag, men leveransen försenades av stråtrövare på vägen mellan Herrljunga och Landsbro varför Hilda av en ren plikttrogenhet satte sig att göra de 19 priskopior som föreskrifterna stipulerade henne att göra. Hur sedan Xerxes kommit över dem och därtill lagrat dem i sin källare var i det närmaste mystiskt. Även Xerxes själv kände, vid närmare eftertanke, att det nog inte var självklart att priskopiornas värde skulle som han ursprungligen planerat skjuta i höjden och inbringa ett ofantligt stort berg av guldmynt. Kanske än mer osannolikt, insåg han nu, var det mystiska sammanhang han tyckt sig kunna skönja mellan dem och de forntida helgedomar han nog kunde åminna sig att han sett på ett par-tre platser alldeles i närheten. Här i källaren, där Xerxes förvarade mängder av andra felsatsningar, stod plötsligt hans monumentala livsmisslyckande klart för honom. Allt han kämpat för var helt värdelöst och dessutom ouppnåeligt. Sina livsbesparingar hade han förslösat på svindyra vansinnesprojekt, sin familj hade han förskjutit, sina vänner hade han tappat all kontakt med och det jobb han tidigare föraktfullt kallat "den där högfärdige gamle Bill Gates eländiga skithus" och sagt upp sig från under skandalösa scener, bl a involverandes exponerandet av besinningslöst häcklande parodiskulptur föreställande den chef som samma dag råkade fylla femtio och beslutat höja hans lön med 200%, hade han nu insett vara precis den sorts sysselsättning som skulle gjort honom rik, berömd och självförverkligad så det räckte livet ut och faktiskt antagligen ännu längre. De diktsamlingar han bränt och vars aska han spritt i vinden under hånfulla glåpord till förbipasserande, insåg han nu var något han verkligen investerat sin själ i, något som på ett mer äkta sätt än något tillförne tog fram det sköra och fina inom honom, belyste hans bräcklighet och fick den att framstå som vacker, mänsklig och inte minst allmängiltig. Xerxes tog sig för pannan, klämde åt riktigt ordentligt med båda händerna och brast ut i ett hjärtskärande ångestskri. Allt var förlorat!

Länge skulle Xerxes sörja
. Länge skulle svanarna yla. Länge skulle Per Ljungren undra varför inget svar nånsin på på hans röksignaler. Länge skulle Lille Maräng ha kvar sitt namn.

Länge.
  

  

Diskutera
Till Kålpuddingens Fromma

Måns Svensson
2012-03-22, 04:24:43
Tur att byggarbeten i korridoren utanför överröstar mitt skrattanfall...vanvettig är bara förnamnet. :-)

Mårten Lind
2012-03-21, 10:54:01
Här finns det alltså en rätt vanvettig passage över hur Xerxes kom över 19 kopior av ett pris.
Kranmaskinisterna i Skillingaryd (hur många såna kan det förresten finnas där) håller en årlig tävlan om vem om är sämst klädd. Leif Gunnarsson, som tycks klä sig i pappkassar och julgransbelysning, tar hem priset. Kranmaskinisters klädsel tycks man ta på allvar i Småland – inte bara Skillingarydsborna själva tycker detta var rimligt utan även folk i Vaggeryd och Gnosjö, som verkar vara insatta i hur Skillingarydsmaskinisterna klär sig. Ja längre bort än så, förresten; i Ulricehamn känner man också till Gunnarsson men blir där så gramse över det felaktiga i detta, baserat på teknikaliteten att pappkassar rimligen inte kan räknas som kläder, att en motreaktion bildas.
Gunnarsson själv har också synpunkter, men ingen vill lyssna. För att påkalla uppmärksamheten ”släpper han loss en grävling”, genom att sätta en limpa på en skateboard, och skickar in en mycket lång textmassa, oklart vart, där han helt ovidkommande pratar skit om en viss Hr Ingvarsson.
Ulricehamns-reaktionen går i alla fall så långt att de kallar till en debatt i frågan om utnämningens riktighet. Den hålls i Nässjö stadshus. Motparten tycks dock inte ta det hela på något stort allvar eftersom man skickat en dövstum get att föra sin talan. Icke oväntat vinner Ulricehamnssidan, åtminstone enligt vaktmästaren i huset. Då nu debatten blev något urvattnad, försöker Ulricehamnarna blåsa upp den genom att kopiera upp Hilda Gröndahls stenografanteckningar av samtalet, eller monologen som det får förmodas ha varit, i inte mindre än 1 085 exemplar. Sedan, liksom av bara farten, försöker Hilda kopiera upp Gunnarssons pris också, men detta förstör apparaten. Vi får veta att en ny beställdes men försenades, varför vi nu behöver veta det. Hilda tillverkar då istället kopiorna av priset för hand.
Och efter allt detta: ”Hur sedan Xerxes kommit över dem och därtill lagrat dem i sin källare var i det närmaste mystiskt.”

Mårten Lind
2007-04-08, 05:25:53
Naturligtvis, perioden 1980-1983 är ju allmänt vedertagen som den töntigaste i världshistorien, så man öser gärna ur det ymnighetshornet när tillfälle bjuds.

Administrator: Anders Bylund