Statistics

   Bildandet av Järnbrukets Vänner ägde rum en småregnig men ljummen vårdag, närmare bestämt 1987-04-12. Platsen var Njuggeströms gistna bygdegård. Parkeringsplatsen var nästan full. Inne i bygdegården var det fullt sjå och ett väldigt liv. Man trängdes och stojade. Skälmska ögonkast och spjuveraktiga leenden avlöste varandra. Det var sannerligen ovanligt hög stämning. När så initiativtagaren själv hoppade upp på podiet fylldes luften av förväntansfullt sorl. Denne bar fram en smältdegel på vilken man hade ingraverat en speciell symbol. Vid åsynen av denna symbol steg stämningen om möjligt ännu mer.
-Kära vänner!
Han gjorde en gest med händerna.
-Jag tror att jag knappast behöver förklara varför vi är här i dag.
(jubel)
-Låt mig bara konstatera att det är en enorm uppslutning. Jättekul, verkligen, enormt kul. Vi kommer att börja med att inviga den här smältdegeln! Ni vet ju alla hur det går när man ska inviga en sådan, man tror att det är lätt, men så fort man kommer nära så råkar man ha kull åbäket och någon bränner sig!
(skratt)
-Smältdegeln är fylld med punsch och ni ska alla döpas med en skopa varm punsch. Samma punsch ska rinna över golvet härinne så att hela huset höljs i punschångor.
-Kom igen, ta för Er!
-Här ska döpas!!
-Först till kvarn får först punsch! Jojo!

Folket trängdes kring degeln, punschen stänkte och sölade ner, men om det var en värdig invigning av intresseföreningen kunde en sådan sak lätt förbises.

Efter punschbålet ställde man sig på kö för att hämta varm korv. Einar i Flisbacken stod för koket och hans fru delade ut servetter. Korvarna var ganska korta och såg inte så goda ut, men det bekymrade inte de hungriga och entusiastiska nyblivna föreningsmedlemmerna.

Efter korvätandet inleddes det konstituerande årsmötet. Alla tog ivrigt del av årsmöteshandlingarna som kopierats upp med en gammal stencileringsapparat som stod i bygdegården. Knut tog till orda och redogjorde för syftet med den nya föreningen:
-Vi ska öppna ett muséum och ett diskotek för ungdomar så att de känner att det är deras bygdegård också, och så ska vi dela ut mos och berätta om järnbruket för dom!
Alla såg ut som om det var tidernas idé, hurra utropade någon spontant. Alla tävlade om att få betala in mest i stöd för att kunna skrodera om sin betalningsvilja. Kassören såg nöjd ut. Mötet fortsatte med yster samarbetsvilja från paragraf 1 till dagordningens sista punkt. När det så blev dags att bryta upp var stämningen om möjligt ännu mer uppsluppen, nästan hysterisk. Man vevade och svängde med armar och dunkade varandra i ryggar och rufsade varandra i håret, tillsist pustade man kollektivt ut i en lycklig suck och hämtade sina kappor. Utanför öste regnet ned, men vad gjorde det när man hade grundat Järnbrukets Vänner!

12 år senare var föreningen av en helt annan karaktär. Smältdegeln hade rostat och bygdegården nedbrunnen. Iklädda kåpor och lurviga moonboots klev medlemmarna omkring i markerna, asocialt hummande och svängandes nån slags koppar-urnor fyllda med något som rykte och inte luktade särskilt gott. Deras syfte var oklart. Hur kunde det bli så här? En intervju med en "avhoppare" ger vid handen att det hela började gå lite snett kring 1990 när new-age började komma på tapeten. Från att ha varit ett vanligt mindre brukssamhälle med en nedlagd konsumbutik och en busshållplats som inte sett en buss på flera år, övergick Njuggeström sakta men säkert till en ockult offerplats och hemvist för vinddrivna schamaner och skumma kristallförsäljare med fjädrar i bröstfickan. Det var i mångt och mycket en förändring som många uppskattade, förut hade livet mest gått ut på att sörpla grumligt kaffe och vattna pelagonerna, någon gång avbrutet av bingokvällar i hembygdsgården. Nu var det mer spännande om än lite över gränsen ibland.

Just nu var det schamandans i ett gammalt dagbrott cirka 2,5 kilometer från centrum. Många hade tagit med sig ett trasigt paraply för att mota bort de andar som antagligen skulle poppa upp. Andra hade vidtagit andra typer av säkerhetsåtgärder, som att medtaga sju silveramuletter eller blodpudding från nio olika ICA-butiker i Bergslagen. Schamandansen var oftast koreograferad av Alrik Gunnarsson som var gymnastiklärare i det närmast liggande municipalsamhället och som var något av en sökare till naturen. Nu stod han ivrigt gestikulerande med ett paraply i handen och skrek osammanhängande direktiv till de märkligt placerade och ännu märkligare utstyrda f.d. järnverksarbetare som samlats i dagbrottet. Musiken vreds på och av hela tiden, vilket vållade huvudvärk som fick botas med aromatiska oljor, vilka lyckligtvis såldes i närheten.

Regnbågshealing var också populärt. Även om nederbörden i området inte var så riklig så det störde, kunde man uppbringa regnbågar på artificiell väg med hjälp av prismor och ett gammalt akvarium. Även trädgårdsslangar och starka lampor var till hjälp. Många var de som kunde bli fria från all sköns krämpor blott genom att stirra glosögt på den lilla projicerade miniregnbågen som dallrade på OH-duken.

En statlig utredning varnade för delfinljud i samband med upprepade healingsessioner, detta fick enligt dem föjder så som tinitus, sura uppstötningar och fet hy. Detta var, menade författarna till denna aktivtets nackdel. Men ortsbefolkningen tog inte så hårt på dylika varningsord. Man forsatte gladlynt med healing och delfinsång, fast det är sant att vissa personer drog örononen åt sig. En sådan var gamle Hjalmar Brunflock, han var skeptisk till sinnet och dessutom elak och dum. Otaliga gånger hade han hött sin knutna näve mot diverse enligt honom förkastliga tonårsfasoner och allmänhetens okunskap. Just delfinmusik hyste han agg emot, gamla stenkakor var vida bättre hävdade han med eftertryck. Ingen ville lyssna. Detta var inte ovanligt. Han hade gjort sig ovän med de flesta i bygden. Undantaget utgjorde Krut-Emma som var för dum för att förstå hans gliringar och orättfärdiga påhopp. Med gapande mun stod hon där som hon sökte imitera en fågelholk, men några stekta sparvar kom sannerligen inte flygandes in i munnen på henne, inte. Tvärtom hon förblev fattig som en kyrkutter, men var inte ledsen för det. Hon var ledsen av andra orsaker. Som att hon inte kunde gå p.g.a svullna fötter och att hennes kanariefågel hade hackat ut ögonen på sig själv. Herregud tänkte hon ibland.

Andra aktiviteter var bannlysta. Andligheten gick före allt. En del hade till och med slutat se på TV - ja, så långt hade alltså folk gått för att kunna förkovra sig. Man såg nyandligeheten som bygdens räddning, vilket skulle visa sig ödesdigert.

Torsdagen den 13:e januari 2001 fick Nils-Åke i Granhyddan se en brinnande majstång som någon tuttat fyr på. Aj, aj, aj, skrek han (onekligen välfunnet) och grenslade sin flakmoppe (vad annars), snabbt men inte särskilt graciöst. Med en korvmacka i munnen och oknutna skosnören körde han i full fart mot den brinnande majstången. Varför han gjorde så var oklart. Och förblev oklart, eftersom han faktiskt omkom då majstångens förvånande angrepp på mannen orsakade akut hjärnblödning. En vild flora av rykten spreds om det att okontrollerad kristallhealing låg bakom - att allt var en konspiration av några mäktiga svartkonstärer från Skinnskatteberg. Mycket riktigt, så var fallet.

Skinnskatteberg hade faktiskt också inlett en ockult process, men kommit av sig halvvägs. Endast några extrem-kufar hade fastnat för "det där andetjafset" som ett flertal hade avfärdat som tjafs med prefixet ande-. I gengäld hade några alltså verkligen gått ner sig till botten av det spiritistiska träsket. Det var schamaner och panflöjtar, kristaller och billig tandkräm. Tandkrämen var ett lite udda inslag, men var mycket populärt, den gav orten en personlig prägel i det så annars likriktade New Age-miljöerna. Eftersom ingen rikigt visste hur tandkrämen tillverkades ansågs den mystisk. Att göra ansiktsmålningar med den liknades vid ett sakrament, att äta den var inte tillåtet, då kunde de mest förskräckliga händelser bliva sanna, feber, tex.

-Nå mina kära små vänner?! Då sitter vi här med våra tvättade halsar. Från norr till söder. Vad ända in i bänken ska vi ta oss till? Svårt ansatta som vi var bestämde vi oss för att fly, men nu då?

-Jag vet sa Kurre Lustig.
-Jag med sa Kurre Träd.
-Men inte jag, sa Kurre Svag.
-Dra åt helvete, jag är slut. Eller nåt.