Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Åh, en sån advokat!

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Mårten Lind

   Få män kan dansa tango som tågklarerare Zorro Hinseberg från Mariestad. Därom finnes intet tvivel, ens bland hans allra mest rabiata belackare. Postmästar Björklund exempelvis kan blott nicka instämmande när han därom vittnar inför andäktigt lystrande turister i det lilla färgglada turisttåget som drar igenom byn. När en rödmosig tysk fick slut på polaroidfilm och försynt sporde Björklund angående närmsta närhandel eller rentav fotobutik, och fick en utspärrad lovikavante till svar, med våldsam kraft bakom. Om Björklund hade varit en man med kortare armar hade detta inte medfört sådana konsekvenser det nu gjorde; dvs tysken föll handlöst till marken med förfrågan obesvarad samt trynet fullt med lovikalurv och blålera. En medresenär med juridisk utbildning och inget bättre att göra tog tyskens parti och erbjöd honom sitt fulla stöd, mot betalning förstås, och det blev upprinnelsen till en av de vackraste vänskapshistorier de tu givit upphov till.

Två grova män stod och diskuterade
utanför danslokalen i det tilltagande kvällsmörkret. En tredje förde nogsamt anteckningar, de andra ovetandes, för framtida publikation i lokalbladet, över deras utlåtanden.
-"Du kan inte stå och
öppet kritisera en sån man på så lösa grunder," påpekade den ene, hr Walfrid Monsun, med en invand gest åt sig själv till. Hans välklädde motpart, Indiana Jonsson, höjde ett spydigt ögonbryn och lyfte en vältummad volym till Monsuns ansikte. "Här står det i utsökt detalj och på vitt, med svart, att en vacker dag ska vi få se att jag har rätt." Monsun hajade inte ett skvatt av vad Jonsson gick på om, men det hade aldrig hindrat honom från oöverlagda motdrag. En tjeckisk fint mötte Jonssons näsa och pressade brosk och ben genom hjärna och skallbas intill dess slutliga destination, kärleksfullt nästlande strax intill tegelväggen bakom honom. Den lille skribenten noterade ingreppet in i minsta detalj, komplett med en mycket talande illustration i krita och kolstift. Walfrid kastade kroppen i en soptunna, norpade boken från frilansande journalist Gudmund Strutkäft och lubbade iväg längs gränden. Gudmund fnös indignerat, hivade upp ett nytt block och sprang bort och satte sig att duplicera sina skisser och anteckningar ur minnet. Han kom så långt som till Walfrids kvällsvard dagen innan innan Inan Lakshminirinanya kom förbi och beslöt tillskansa sig även dessa skrivdon, gärna med våldsamt handgemäng. Det stod strax klart för Gudmund att här var det festdags, och med en stuns och ett huj greppade han första bästa tillhygge och studsade med pondus och svängom upp från sin tilldelade sittplats.
-"Ur
vägen, gott folk! Här har vi dagens bästa tillfälle till gruvliga omgångar prygel åt därav... äh, flyttpåer bara!" Han kastade sig därmed över en oskyldigt närstående pensionär med tillhygget i högsta hugg och såg till att försätta gubben i koma, medan resten av folksamlingen backade bort och Inan springande försvann med en hög anteckningsblock, skrivmaskiner och en diktafon. Gudmund muttrade föraktfullt något om "förbenade snattare," fast på samiska, och tog fram en teori angående lämpliga insatser stadens politiker borde göra för att få slut på fasoner som detta. I stora drag gick den ut på att öka budgetära möjligheter för stadens frilansjournalister att anförskaffa godtagligt skydd mot övergrepp som de han nyss utstått, samt vid behov bistå offren med pro bono juridisk konsultation.

Några dagar senare var
Gällstabos rådhus packat till taknocken med företagsamma män med saker att säga om saker och ting. Föga plägade herrarna ägna tankar åt vad som var rätt och riktigt; skamlöst hade de istället för avsikt att tjäna grova stålar på polemik mellan grupper egentligen bättre gagnade av familjeterapi och ett stadigt mål mat någon gång om dagen. Här och var stod någon av dem i öppen fejd med någon av de andra och gjorde större väsen av sina åsiktsskillnader än vad som var allmänt önskat. Helhetsintrycket en utomstående kunde ta till sig var det av en plats där något av vikt sällan avhandlades, men där sannerligen viktiga ting skulle handläggas denna afton. Ansvarig därför var domprost och tillika statsman Gundemar Stensvan som nu intog talarstolen för att inleda dagens affärer med en stunsig inledningsknorr.

-"Kära vänner! Minns ni när
vår enkla by bara var så här hög!" domderade han pampigt och rullade ut en liten ställning med en mätsticka, en tremeters frigolitkyrka och ett par fula hus av champagnekorkar. Han pekade ut en rask krabat i främre raden, halade fram en grovkalibrig revolver och bad grabbhalvan sikta in sig på kyrktornet. Församlingen höll andan medan pojkstackarn osäkrade vapnet och nogsamt sköt mötessekreterare i huvet. "Lite till vänster, Nisse," uppmuntrade Stensvan faderligt, och Nisse laddade om med bestämd min. Nästa kula blåste hela ställningen av podiet, och applådåskorna dränkte helt sekreterarens klagorop på plötslig blindhet och dånande huvudvärk. När en förväntansfull tystnad åter lägrade sig avbröts den blott av enstaka rosslingar och ett DUNS när sekreteraren föll av pulpeten. Alla ögon vändes åter mot Stensvan som gjorde tummen upp med ett brett leende åt den stolte Nisse. -"Som vanligt en stadig insats! Nå, gott folk, lyss till vad jag har att säga. I morse blev jag uppringd av konstapel Ansgarsdottir och briefad som hastigast om en insats han ämnar göra i mitt namn denna..." Han betraktade sitt armbandsur, och man kunde se honom tyst räkna sekunder och konvertera till veckor i huvudet. "...denna månad nån gång, vid AIDS-galan i Tripoli. Att lilla jag i egen hög person blir del av ett så ädelt projekt är ingenting som inte kommer att undgås av sagde mig och inte heller inte av lokaltidningen, förhoppningsvis. Det är viktigt att detta haussas upp lite klädsamt på det att framtida tillfällen till igenkännande av min person gynnas å det mäktigaste. Så. Frågor?" Ett sorl utbröt och Gundemar insöp vällustigt den upphetsade atmosfären. Justitiegamäng Forshatt sträckte ivrigt upp handen, trampades ner av vikarierande länsfiskal Pompador och tacklades ut genom fönstret av överstequisling Hukensväng. Så uppmuntrad av denna allmäna oordning blev hr. Stensvan att han kastade sin ordförandeklubba rakt i fontanellen på sin nye mötessekreterare, fröken Silvertjong, och tjong var mycket riktigt vad som ekade genom salen när klubban rikoschetterade upp mot kristallkronorna. En pinsam tystnad sänkte sig, avbruten av ett bullrade flatgarv när frilansjournalist Strutkäft satte klubban i skallbasen på sin bänkgranne, halvkommunist och tillika lokalkändis Jon Ikonoklast. Stensvan äskade åter stillhet, och struttade strax snett bakåt i yviga Charleston-steg, vevandes rockärmarna i vida cirklar och steppandes på scenens ektiljor med hjärtlig elegans till inbillade sambatakter. Åhörarna klappade muntert takten tills Gundemar ännu en gång krävde tystnad och harklade sig myndigt. -"Alltså har vi kommit till dagens viktigaste spörsmål. Hur många av oss kan jag vänta mig helhjärtat stå bakom allt jag säger idag, alldeles oavsett vad jag hittar på?"
En ny pinsam tystnad lade
sig, följt av ett unisont "TJO!" och ytterligare en pausering, innan hela salen fylldes av konfetti och partyflärpars tutande kungjorde att samtliga gett Gundemar sitt enhälliga javäl. Efter det skulle de samtlige länge minnas detta som dagen då allt gick överstyr.

-"Zorro! Kan du gå och hämta
min biljettång!" gormade konduktör Bertram Hansson irriterat över dieselmotorernas oupphörliga dån. Zorro skyndade beredvilligt genom tåget likt en stressad iller på anabola och nådde med andan i halsen bakersta vagnen, där den burleske konduktören hade sitt lilla kontor.
På väggarna hängde en serie
foton som vid närmare inspektion föreställde Bertrams labrador Petter i ballerinadräkt. Zorro rev sig eftertänksamt i flinten och öppnade konduktörens lilla skåp under gnissel och skrän. Vart kunde karljäveln ha gömt sitt yrkes främsta verktyg ? Idogt rumstrerande i skåpet bringade intet annat än frustration och en liten omärkt kartong som rasslade mystiskt när han hårdhänt skakade den. Med ögonbrynen strax ovan kartongkanten öppnade han försiktigt locket och sneglade ner bland krossade sniglar och utsvultna kackerlackor, krälandes ovanpå en liten men välgjord modell av en lång hängbro inte helt olik den kortare bron tåget skulle passera inom några minuter, med knappnålar instuckna i de bärande pålarna inunder, bärandes pyttesmå runskrifter på fornfinska och doften av knallpulver. Texten "Sprängladdning" var fasttejpad med mikroskopiska tejpslingor här och var på bropelarna, och en liten handskriven lapp låg mitt på brospannet och bar texten "Här var det minor". När han ruckade på den lilla byggnationen knakade den verkliga bron framför tåget betänkligt, egendomligt nog. Ett prövande ryck i en nål resulterade i ett ljudligt brakande och en vådligt lutande konstruktion över det annalkande schaktet.
-"Häftigt!" viskade Zorro, knäppte till dynamitpaketet
och kände en dov skakning genom rälsen. Han visste inte varav, men dundrandet av fallande betongpelare kunde varit en ledtråd, och tåget plötsliga svävande i tomhet borde ha klinchat slutsatsen. Men Zorro tänkte långsamt men dåligt vanligtvis, och denna dag var inget undantag. Biljettången var det ja. I ögonvrån skymtade han något som glimtade under kontorsstolen. Tången! tänkte han disträtt. Det skulle bli rejält med skäll om han inte kom tillbaka med rätt tillhygge och det fort. Märkligt vad det skulle vara knepigt att få fram den där tången... hupp! Där dog han visst.

På andra sidan ravinen
var det full fart sedan bron oväntat kollapsat. Ambulanser och polisbilar försökte bana väg genom en hord nyfikna nyanlända med kameror och mikrofoner, men utan större framgång. Långt nere i klyftan låg ett havererat passagerartåg och exploderade lite på känn, och svart, giftig rök steg mot kullarna ovanför. En plog angjordes snarast till polistrucken, och sålunda utrustad kunde äntligen under stort väsen ta sig fram till själva olycksplatsen, simultant med nedknuffandet av drösavis med journalister och kameramän i djupet. En bår kånkades ut och slängdes ner efter dem, medan ambulanshelikoptrar hovrade strax ovanför och filmade hela äventyret på pin kiv. Plogen och trucken plogade ut sig själv över kanten, och sedan blev det en viss uppståndelse över detta snedsprång till domprosten utropade allmän högmässa på plats till åminnelse av den hjältemodige plogföraren och i viss mån även av mor hans som gick bort i vintras, men allra mest till sin barndomsvän och stiftskollega, biskop Poksib, som nyss anlänt i trampbil. Poksib skyndade med mitran och herdestaven i högsta hugg uppför sluttningen mot domprostens position. Att stupet låg mellan honom och Stensvan var just ingenting han lade märke till i sin iver, men snart blev det ett oundvikligt faktum. Stackars Poksib rikoschetterade mot en utskjutande tallrot, spann runt sin egen axel och voltade i en dubbel saltomortal mot klyftans avlägsna botten. Alban fladdrade lustigt i fartvinden, fastän inte särskilt tufft utan mer patetiskt slingrat, och dunsen blev en stor besvikelse, milt dämpad som den var av ett snår enbärsbuskar. Gundemar låtsades inte ha hört. Han spånade på om den stackars plogbilsbesättningens dystra öde, och därtill deras stackars familjer. Speciellt synd menade han att det var om honom själv, för han hade minsann en gång haft en familj han med, och det var nog det genomjävligaste man kunde genomlida när hushållets kassa var stadd uti semipermanent förlamning. Vidare, fortsatte Gundemar, hade det sett rätt kul ut när ambulanshelikoptern kommit för nära själva olycksplatsen under inspelningen och trasslat in rotorbladen i vraket. Måhända kunde man sälja rättigheterna till dokumentären om räddningsaktionen, skojade han muntert till cymbalers rasslande och helikopterns pampiga explosioner nere i klyftans djup. Kameror och mikrofoner från den havererade farkosten förevigade katastrofen så som endast halvsmält utrustning kan göra, med förvridna ångestskrin och buckliga plåtstycken i underbar fyrfärg, fast det roliga varar i regel aldrig länge nog för någon att verkligen uppskatta. Så var även fallet idag och storbildskärmarna som följt eländet stod snart svarta och tomma till folksamlingens milda besvikelse. "Hmpf!" utbrast samfällt sex hundra besvikna därstädes närvarande. Stensvan lugnade församlingen med en invand gest och en utvald gäst, vilken som helst. Det råkade bli Lillemor Gnutt, underindivid vid kemotekniska verken och hängiven bingospelare var torsdagskväll.
-"Vem
är du!?" gormade Stensvan jovialiskt och äskade applådåskor. Över detta muller försökte Lillemor göra sig hört; utgången av denna möda var given på förhand och inte en stavelse nådde åhörarnas hörselgångar. Gundemar nickade dock som om visdomens pärlor fallit från hennes läppar och drog fram en kazoo med vilken han underströk sin fötjusning, samt en länsfåtölj att trycka ner gästen i och ett skohorn att få ner hennes feta häck i sagda kazoo, alternativt upp ur stolen. Lillemor hade inget emot att sitta bekvämt, visade det sig. Applådåskorna verkade aldrig vilja ebba ut, och Gundemar sög åt sig varje uns av dem. "Mina vänner, tackar, tackar... Det är dags att kicka farmor här utför stupet som tribut till min storslagenhet. Någon frivillig?"
En veritabel skog av händer räcktes
upp och ivriga falsettstämmor ylade "Jaaaag! Jaaaag! Jaaaag!" i femton olika tonarter och sju olika språk. Gundemar myste inombords, valde ut en äppelkindad gosse i page vid namn Sigismund, och strax for Lillemor frejdigt ylande utför branten till folksamlingens ohejdade tjusning. Det verkade inte vara någon ände på skojet idag. Nu anlände dessutom grannbyns brandkår med tjutande sirener och brandslangarna viftande bakom brandbilen. Länsman hänvisade dem med hänsyn till folkmassan till en skymd krök, och strax tumlade även denna brandkår genom det trasiga skyddsräcket och ner i det allmäna infernot bland brinnande tågdelar och rykande helikoptervrak. Själva tågolyckan var längesedan gamla nyheter som ingen längre orkade med, och Gundemar tog därför resolut initiativet att bjuda hela församlingen på fika med dopp hemma i trädgården. Dagen hade bara börjat.

Under
tiden satt Gudmund Strutkäft och öste i sig karaff efter karaff skållhett te med citron, fastän han var varken törstig eller frös. Hans tunga skållades vackert jämnröd, gommen flagade vilt och han blötte upp sitt pipskägg med teobrominberikat vatten och sitt anteckningsblock med tårar av smärta. Både nöjd och i fin form plitade han ner sitt senaste alster i jambisk dodekameter med trokéer vid varannan tretakt och resten strikt fornyrdislag frånsett tre dityramber i andra svängen där blankvers gällde. Sista raden lämnade han tom och undertecknade sedan lappen med sin favoritpseudonym, Vaote Dubbel-Göring, och placerade den i papperskorgen. Städerskan brukade gräva fram hans små epos, högljutt beklaga sig över kvaliteten och renskriva dem på maskin för att sedan publicera skräpet under eget namn och därför inkassera kronor tio per alster, alltihop skattefritt och dessutom svart. För detta ändamål bar hon en liten handväska i vilken hon förvarade adressen till obskyra tidskrifter som publicerade undermålig poesi utan eftertanke. Om denna väska någonsin skulle komma i orätta händer kunde det nog leda till rätt skoj pinsamheter för samtliga inblandande och det var ju dömt att bli så bara därför. Stackars Gudmund.

Vid pass
halv åtta samma afton kom Gudmunds öde att utspela sig till allmän beskådan ombord på hjulångaren Snorres Spektakel, och halva västindiefararen Harry Brandelius. Styrman Säivi-Pekka från Ristijärvi skulle komma att bringas om livet under lustiga betingelser, men dit kommer vi senare. Gudmunds städerska mönstrade på och bytte om i vanlig ordning, och glömde sedan sin handväska på akterdäck. Där fick den inte stå orörd länge. Den kortaste matrosen på skutan trampade runt bänken på vilken den kvarlämnades, kastandes en blick på innehållet och stal åt sig vadhelst hans stubbiga fingrar kunde nå, vilket visade sig vara en lapp. På den stod det med prydlig handstil:
"Åh
, en sån advokat!
Prydliga polisonger
och manligt kavat!
Tänk om
han ville försvara mig
Tänk om
jag vore en skurk
Då skulle
jag få
En stund, vi två

Det vore jädrar i mig grejer!
"
Det verkade vara en
dikt av något slag, och den fortsatte på baksidan av papperslappen med samma handstil.
"Om jag
inte får
Slicka hans hår
Eller
räkna hans får
Då fanken, hörni."

Sjöbusen kliade sig förvirrat i svålen
. "Maken till dynga," muttrade han och slängde lappen överbord. Aldrig kunde han väl tro att sådant skräp skulle kunna vara värdefullt, och det hade han ju fel i. Låt oss följa papperslappens utflykt från det att den lämnade matrosens valkiga hand, ända tills det att den landade mjukt vid sin destination.
En
rätt brysk bris grep vår lapp strax bakom babords styvbog och virvlade upp den till troposfärens yttersa skikt, där ballongfarare och de djärvaste örnarna vanligen, och även nu, spelade luftpolo. Där flöt lappstackarn runt på mistralvindarna när Enoksson i heliumballong körde över den. Då dök vår lilla notering ner bland cumulusmoln och cirrusfluffar, och där blev den blöt. Via en kraftfull monsun drog färden vidare västerut, flera kilometer neråt och lite åt sidan för att slutligen hamna på en ko i en hage utanför en herremansgård tillhörande Greve Gusten Galoschfejs. Adelsmannen var i färd med att rykta sina getter när Rosa kom rännandes, förblindad av en genomblöt papperslapp rakt över synen, och med en matadors intränade reflexer drog Gusten en azerbajdzjansk halvsväng, snattade åt sig lappen och voltade ner i svinens tråg. Där kan vi lämna åkturen därhän och istället vända uppmärksamheten mot vad som egentligen står på på ångbåten, där nu Gudmund tagit plats vid åran, eller ratten eller vad det nu var, och full som ett svin domderade han runt med de stackars vitklädda betjänterna med sina brickor, handdukar och vita handskar.
-"Mera flärd!
Mera vaktelägg, era jävlar!" ylade han uppgivet. Betjänterna skickade ut en av sina högst betrodda kollegor, Skarpögde Steven, att hämta mera snittar i köket. Redan vid tröskeln föll han till marken med Gudmunds käpp mot smalbenet.
-"Sa jag snittar
?" skyndade han sig att fega sig undan. "Jag menade såklart helstekta fasaner i AAAAAAAAAJJJJJ!" ylade den stackars underhuggaren förtvivlat när Gudmund hivade sin andra käpp rakt i bakhuvet på honom. "Jag menade inte fasan heller, flamberad hummer i tryffelsås! Färskgjuten gåslevertacka med skivade smörstekta vinbergssnäckor i vitlök! Rutten sill i plåtburk! " Hojtades sådana löften haltade Steven iväg mot en livbåt, vilken han precis hann slänga sig i innan linorna kapades och farkosten damp i plurret med ett lagom busigt "plums." Bortom nästa krök i floden väntade i vanlig ordning ett litet vattenkraftverk och en rätt mysig svängom genom Mjukforsen. Panik borde ha utbrutit långt tidigare, men nu trillade femöringen ned hos envar, och särskilt hos Skarpögde Steven. Han klöste desperat mot båtens sidor med nedbitna fingernaglar, sparkade mot årtullarna helt omotiverat och kastade sig över relingen likt en annan idiot, intrasslandes sig i trålen som släpade efter själva hjulångaren, och ömkligt sprattlande någon nautisk variant av gammelschottis drog han slutsatsen att här var det hårda bud och dags att göra nåt, och sen sögs ekipaget in av El Strömberg. Gonatt.
Uppe på
däck rådde klädsamt kaos. Uppassarna hade organiserat om sig och protesterade ljudligt mot att avtvingas samtliga flytvästar och övriga livräddningshjälpmedel i utbyte mot en förolämpning eller en redig rallarsving. I bästa fall både ock, dessutom med en personlig hälsning från vederbörande, i stil med "hälsa faster Märta," eller "ta den här du, din tattare!" Sålunda stuvade han undan rebellerna i ett nafs, den gode stewarden, och genast såg däcket renare ut, och sen lät han gladare tills han vände sig nedströms och konstaterade att det var kört. Han efterlämnade en vacker änka och fyra fula barn hemma i Skillingaryd, och hans favoritmoster ärvde hela traktorn och den lilla trampbilen. Ehuru ovidkommande kan tyckas hade hans bortgång redan dagen därpå blivit sprängstoff i det lokala dagbladet:
"Extra!
Fet idiot dör ombord!"
Sådana lägen kräver en stadig
man för att reda ut. Den ende som passade för jobbet var, föga förvånande för samtliga, domprost Gundemar Stensvan i toppform, som delgavs förtroendet och gjorde sitt allra bästa. Länge skulle det talas i bygden om domprostens heroiska dag då han i roddbåt och iklädd lilagul grodmansdräkt gav sig ut på äventyr med El Strömberg. Ingen kunde dock då förutse vilka följder Gundemars obändiga upptäckarlust skulle få, men det visar sig snart för er av nyfiken natur. Med rejäla grodsparkar och bröstsimtag for han ned i djupet och hittade snart vraket efter Snorres Spektakel, vilket han grundligt plundrade på allt värdefullt även om de ursprungliga ägarna sprattlade emot efter bästa förmåga, dvs kasst. Stöldgodset hivade han upp i en annan roddbåt han hade på släp, och strax dignade denna farkost under whiskyflaskor, plånböcker, resväskor och diverse juvelprydda tillhyggen. Trots hans obevekliga effektivitet och brist på vanligt folkvett tog det honom halva dagen att omsorgsfullt tillskansa sig nog mycket rikedom för att expropriera bygdens kyrka och bygga om den till ett befäst tempel åt sig och sin familj. Efter det projektets snara initiering och ännu snarare fullbordan skulle han varit en bättre människa om han skänkt hela härligheten till sämre bemedlade, men sådan var han knappast till naturen även om han ofta lät påskina att så vat fallet och bjuda in sig till diverse välgörenhetskonserter, galor och högtidsstunder för att gratis äta, gratis dricka och till yttermera visso gratis vomera i bidé tills en och annan festarrangör började lätt irriterat ställa frågor som lät närmast obehagligt giltiga, som "vem fan är han?", "vad i helvete gör han här", och "varför är han fortfarande kvar?" Endast en av dessa frågor hade ett halvdant svar, och den blev därför vederbörligt besvarad.
-"Gundemar Agamemnon Stensvan den tredje," brukade
han säga, åtföljt av en sirlig bugning i falsk ödmjukhet. Det räckte, och som svar på de övriga spörsmålen hänvisade han till påhittade personer. "Fråga Kurt!" hette det ibland, eller "Kanske Agaton vet?" med munnen full av snittar. Det hjälpte bättre än det borde; inkvisitorn pallrade sig som regel iväg till buffébordet och Gundemar stod ensam kvar och garvade medan kallrökt korv bars fram jämte de dallrande vaktelaladåber han bespetsat sig på alltsedan tidig morgon. Gundemar byggde således hellre monument åt sig själv än åt andra och stoppade i egna fickor först och främst. Sådan var han till födsel och ohejdad vana. Det skulle ingen jävel komma och påstå annat.

Tempelbyggnationen tog inte mindre
tid eller pengar än väntat, varför det pampiga spektaklet inte imponerade nämnvärt på projektets finansiella skeptiker, Klas Persson. Han hade kört hela projektet genom sina Excelmakron och därvidlag funnit att här fanns utrymme för bättring av grövsta sort, varför han därom författade en långrandig partsinlaga i fyra delar, sände den till sju slumpmässigt valda instanser och de tre närmast belägna fick dubbla kopior för framtida bruk, och sedan kunde han med facit i hand konstatera att det hade räckt med ett vykort eller i värsta fall ett "mottagaren har flyttat utomlands"-brev, men nu blev det som sagt bra mycket grövre don helt i onödan. Nå! Persson avled i sinom tid, bortglömd och hatad, konstigt nog. Bättre förtjänade han nog inte heller, den lömske fan. Templets konstruktion fortskred med oförminskad framfart och den tidigare så sömniga landsbygden sveptes med i en väldig våg av jublande framåtskridande och allmän konsumtionsiver av sällan skådat och högst otippat resultat, nämligen att de samtlige tog ut enorma amorteringslån mot sina bostäder och egendomar för att kunna inhandla souvenirer, t-shirts och skänka stora summor till den ärevördige herr Stensvan. I slutändan blev den ekonomiska kollapsen så total att hälften hade varit komplett åt helvete och tre fjärdedelar torde ha bragt rikets valuta i tokspinn. Med tiggarpåsarna i sina vänsternävar och stålbatongerna i höger upprättade de drabbade emellertid snabbt sin miniatyrversion av Live Aid, fastän mer handfast och med mindre musik.

Stensvan
var ett respekterat namn i Gundemars öron, ja rent av det enda namn han gillade alls (bortsett från "Gundemar" och tillhörande smeknamn såsom Marre, Gud eller hans andranamn Agamemnon) och hans toleransnivå för att höra undermåliga efternamn nämnas var löjligt låg. En gång hade han slagit en viss Anton Karlsson från Säffle med häpnad över hur illa Anton hade blivit döpt. "Karlsson?" hade han hånat. "Det låter som ett jävla fult namn! Bahahaaa!" Anton hade gått och ställt sig bölande i ett mörkt hörn och stannat där tills Gundemar hittat honom och späkt vett i honom igen. Det hade gjort honom mycket tacksam och trots ett barndomslöfte att aldrig svära livslång trohet till cyniska psykopater knäböjde så Anton Karlsson från Säffle på patetiskt manér framför Gundemar Stensvan, brylling i sicksackled till självaste Kurt Pålsson från Årjäng. Gundemar log milt, strök Antons panna med olja och fäste en kort kedja om hans hals. Det var en sällsynt kedja han knyckt från ett kloster när abboten vände ryggen till (och sedan fått en tung tillrättavisning från ärkebiskop Stanislaus vilken han låtsats bry sig om), med en pendant föreställande en liten utombordsmotor, en Evinrude från ungefär '56 eller '57 kunde initierad kanske gissa. Sån var han, Gundemar!

El Strömbergs mullrande och
de ljumma vindar som hörde till årstiden bidrog till en angenäm afton vid stranden, och turisterna skyfflade med lätt hjärta sten i glashus varhelst tillfälle gavs, vilket det sannerligen gjorde ofta. Unge herr Jonsson och hans damsällskap låg på stranden och inväntade vad som komma skulle. Indiana hade videokameran i hålet i sin skalle och en uttorkad Lobsterita mellan fingerbenen lite på skoj. Walfrid Jönsdotters Polaroidkamera gick för högtryck där i sanden och någon hade nog installerat webkameror redan.
-"Men
hade det inte varit bättre att helt enkelt gräva ner kroppen?" undrade vettigt folk strax innan de fördes ner i vattnet och dränktes mangrant av Gundemars underbetalda hantlangare, Sisyfos Bengtsson. Gundemar gnuggade händerna förtjust.

Sålunda gick solen ned
för en gångs skull. Tågklarerare Hinsebergs änka stoppade undan sina partytutor och smällkarameller för natten, klappade takten tills Martin Ljungs sämsta platta knastrat ut sitt sista frejdiga ackord och somnade jublande glad. Den natten drömde hon om Florens.

Konstapel Ansgarsdottir bultade beslutsamt
på en anspråkslöst grönmålad stugdörr och log självsäkert mot Gundemar. Hans vänstra ögonlock ryckte nervöst medan det andra spelade Allan och myste lite slött i det skumma skymningsljusets sken. Gundemar Stensvan betraktade tankfullt sin följeslagare, undrandes så smått huruvida han alltfort var helt tillräknelig. För säkerhets skull drog han till med en polsk vits:
-"Tak skvorondja raclipjukta? Lech Walensa!
" och skrattade sedan bullrigt åt sitt fyndiga påhitt. Ansgarsdottir sneglade misstänksamt mot Stensvan men innan han hann översätta vad han hört var det någon som öppnade dörren från insidan och slog ner honom med en gigantisk knölpåk av massivt bly.

När
Gudmund Strutkäft är det bästa man har att komma med i fråga om hjältar att sätta emot yttre hot mot friden, då lär det inte bli speciellt fridfullt i framtiden.

Då Nerikes Allehandas insändarkolumn berikades av
vanligt folks åsikter tre dagar i kvartalet var det inte ofta frukostens helgd besudlades av slikt nonsens, men tredje november, nådens år 1712, stod det att läsa å sida två:
Åh, en sån
advokat!
Prydliga polisonger och manligt
kavat!
Tänk om han ville
försvara mig!
Tänk om jag
vore en skurk
skulle jag få
En
stund, vi två
Det vore
jädrar i mig grejer!

Alstret förvånade mer än det förnärmade läsarna, främst med tanke på den undertryckta romantiken som bubblade under den enkla poesin och de ännu icke fullständigt utforskade tankegångarna som drev var man av normal integritet till vansinne omedelbums. Men om man bortsåg från sådan irrelevantia och tog in eposets helhetsintryck så fanns där en litterär skaparkraft utan motstycke. Sålunda kom eposet att per omgående inleda en ny era i frukostrutinerna för särskilt näsvisa gamlingar bygden runt, och även i någon mån för yngre litteraturstudenter och deras stackars utarbetade handledare på institutionerna runt dalen. Den stadiga strömmen av ersättare till sådana handledare lämnade mycket i trakten ogjort, såsom exempelvis gatsopning och kundexpediering i snabbköpet. Hursomhelst kom det sig omsider att ett tummat exemplar av dikten kom i tågklarerare Hinsebergs änkas händer när hon som vanligt stal grannens post, på jakt efter rabattkuponger och kanske någon enstaka pensionscheck. När hon insåg vad hon istället kommit över hade hon inget val. Det här var något som måste tas itu med ögonaböj. Hennes fingrar sökte telefonens nummerskiva och slog ett alltför välbekant nummer.
-"Hallå?
" hördes snart från andra sidan. Hon log svagt och viskade "Du är avslöjad. Lägg sju kilo guld i handskfacket på en felparkerad Datsun utanför Bosses Chark och Svets och gå sedan hem med förbundna ögon." En darrande basröst tackade tveksamt för samtalet och försökte lägga på en bekymrad nyans, men lyckades föga därmed och åstadkom blott förvirring. Det fick duga.

Aldrig
hade väl så mycket guld bytt händer i lilla Mariestad. Att bankdirektör Guttjohnstav så lättvindigt skulle låta ord gå före rätt hade väl folk kunnat föreställa sig, men att byn skulle tycka det gick an, det var mindre väntat, och att den dessutom arrangerade en överraskningsparad genom Guttjohnstavs kontor för att verkligen bemärka högtiden var i det närmaste chockerande. Så borde man inte bete sig! insändarskrev herr Björklund, traktens postmästare, till sitt eget fanzine "Brev & Paket Allehanda." Det hade han inget emot, och samtliga fanzinets prenumeranter delade på kostnaden för en liten prinsesstårta av en helt annan anledning. Protesterna hade ingen märkbar effekt, förutom att Björklund röjdes ur vägen för den nya tidens skull, samt för att turistande tyskar skulle kunna få bevittna gangstermord i Mariestadsk stil. Det var de glada för.

Hinsebergs
änka skulle aldrig mer behöva rota i grannens soptunna, liksom Konstapel Ansgarsdottir aldrig skulle återfå sitt näsbens slanka profil, men Gundemar däremot fick precis den tjusiga inbuktning i tinningen han alltid hoppats få, något han också jublande konstaterade inför ett fullsatt Mariestads Folkets Hus lite senare. En knölpåk av bly satt då alltjämt inbäddad i hans skalle vilket somliga tyckte var lite märkligt, men de flesta accepterade Gundemar. Det kunde gå illa om man accepterade honom förutsättningslöst. Även om man vinnlade sig om att förtjäna hans gunst hände det ofta att han metodiskt och omsorgsfullt gjorde ens liv riktigt vidrigt.

Ett exempel på det
helvete Gundemar kunde dra över sin närhet var inom bekvämt gångavstånd från Gällstabos busstation; i "pendlarkvarteren", som mäklarna kallar byns slum, ligger rådhuset som en stor böld på stadskartans gatunät. Det kan se ut som om byggnaden vore en bastion av ondska reinkarnerad som betonghärke, och det vore tok att påstå annat. I rådhusets källare kan man finna en stor port till själva helvetet, åtminstone om du frågar traktens tonåringar, vilka sitter inne med speciell information. Dit ska vi nog inte återvända i onödan.

Lägg hellre märke till vad som
ojämna veckors onsdagförmiddagar timar å lokalen strax ovan rådhusets källare, då Kommunfullmäktige håller öppet. Bygdens mäktige män samlas där i insuttna karmstolar, röker sina cigariller, dricker rökig malt och ännu rökigare humle, alltmedan oerhört och ofattbart framlades å det slugaste tills intet återstod bortom förnuftets gräns utan fastmer allom förvandlats till vettfritt babbel stöpt i samma form som allt annat idioterna vräkte ur sig på pin kiv. Men nog därom!

Gundemar sorterade myndigt sina
mynt av olika sort.
-"Switzerfranc,
Sudetenrubel, Holsteingulden!" hojtade han exalterat och kastade en sträng blick på åhöraren närmast skafferiet. Med en nervös ryckning i ögonvrån drog denne sig långsamt mot matförrådets blankpolerade mässingsdörr, men han hann blott tre steg innan en Gottorpsk Pfennig satt som kronan på verket rätt i tinningen på honom.
-"Ajsomfan!" förhastade
han sig att förhäva sig, vilket ledde till den traditionella steglingen i kaffepausen. Under muntra tillrop och konstant videofilmning spändes den enorma långbåge Stensvan förvarade i foajén, ett helt pilträd lades till strängen, sjutton traktorer nyttjades att spänna och rikta härket, och slutligen steg Gundemar fram med en pampig dubbelyxa och siktade in sig på den mångfaldigt omknutna tross som utgjorde avskjutningsmekanism åt denna ödesdigra mojäng. "Här vare grejer!" tjoade han gladlynt, svingade sin yxa i ett intrikat mönster händelsevis passerandes furst Sauerbratens knävelborr och fröken Liljesväng, innan den bastant slog sin rakbladsvassa egg mot hampatrossen.
-"Tänt
vare här!" gormade han burleskt opassande, och då var det klippt. Och skuret dessutom, vilket han nogsamt planerat inför. Gundemars steglingsceremonier voro glada begivenheter som drog månghövdad publik närhelst de begav sig. Alla vårdade minnet av Spektaklet 1994, då Gundemars tretton kammarjungfrur samtliga fick smaka grov batong och därefter skrubba golvet med sina tandborstar innan han släppte loss Dobermanflocken. Glada tider, det. Men nu gällde som bekant annat. Utan hyfs kommer man ingenvart, så publikumet lugnade ner sig så småningom, vilket gjorde Gundemar sorgsen men gav honom möjlighet att förkunna sin otvetydiga seger över oordningen samt sitt budskap.
-"Lyssen, allen och envar! Ety
jag bringar er glädjebud och inga sorgens ord!" En pinsam tystnad fick han för besväret. Det var rätt åt honom, den gamle fan. Det tyckte dock inte somlige var smädning nog, och strax haglade övermogna grapefrukter och undermogna kokosnötter varhelst den nyss så sturske domprosten häpet sökte tillflykt.
-"Nog nu!" dönade
han bak podiet via inhyrd megafon. "Det är nog, bävlingar!" Småningom lugnade sig dårarna längst bak i salen, med viss hjälp av beväpnad vakt, lokalpolis och hemvärnsrekryter. Då situationen föreföll under kontroll gick Gundemar åter till podiet, där han myndigt återtog ordet. "Mine herrar og damer!," skaldade han på vad han tyckte lät som bred Østjyske. Publikens danskar skruvade förläget på sig, medan norrmännen skrattade högt. "Jeg har sammenkalt er fordet att skaffe greyhøyta med jenter og mye øl!" brölade han på brutet bokmål, varpå sejdlar och visitkort från traktens samtliga bordellanställda haglade över podiet. Det var precis vad som behövdes, visade det sig.

Tågklarerare Zorro Hinsebergs minne firades varje
årsdag av tågincidenten i närmare ett sekel, ety tangomästare voro ett släkte med särställning utan dess like i dessa trakter och den som allra varmast vurmade därom var ju självaste domprost Stensvan. Han instiktade stipendier till länets bästa unga danstalanger och såg sedan till att de bröt lårbenen innan de fick chansen att bli nåt. Fonderna han satte upp till stöd härtill tömde han själv månatligen.

Gundemar själv var glömd blott
delvis, om man räknade noga. Ehuru hans bortgång firades i hopp om att detta allenast voro tillfälliga grejer, så blev festyran hastigt förbytt i oro. Ingen hade räknat med det obehagliga faktum att Gundemars starka personlighet var helt på egen hand, utan handläggare, ombudsman, eller ens stödhjul, imposant nog för att skrämma slag på jävulen själv, samt vid behov återvända från eventuella efterliv i egna syften.
Tyvärr
, ansåg nog de flesta, orkade Stensvans surstolta själ, alltfort inkorporerad i karlns långsamt bortruttnande lekamen, alls icke stå ut med dylika don, och föredrog vilda fester på kyrkogårdens sämre del. Historien bakom denne man kunde man skriva hyllmeter om, och det skulle han ha tyckt om om det hade gjorts, men faktum var att ingen hade brytt sig om att varken komma till skott eller dra i trådarna. Gundemars minne bleknade sålunda hastigt bort tills ingen visste nånting om honom. Namnet levde vidare ungefär en kvart, sen togs skylten vid Stensvanstorget ned, målades om till schackbräde och såldes för kronor tre vid nästa veckas kyrkloppis.

Moralen
lyder sålunda, käre läsare; om du kan dansa tango likt en sådan man som tågklarerare Zorro Hinseberg från Mariestad så torde du passa dig nog för syne innan du drar sta med oförrättat värv, speciellt i Gällstabos nejder och merparten av Danmark.   

  

Diskutera
Åh, en sån advokat!

Mårten Lind
2007-05-24, 06:25:20
Tja, noga skulle det ha varit, men nu skrev jag nog. Det är dessutom möjligt att göra en mening av det, så jag får stå mitt kast.

Anders Bylund
2007-05-23, 09:36:45
"Passa dig nog" eller "noga"?

Mårten Lind
2007-05-09, 10:20:53
Jaha, vi befinner oss i futurum numera. Det noterar man om man läser berättelserna lite noggrannare än vad jag gör.

Administrator: Anders Bylund