Statistics

   Röken från revolvern steg i slingor mot kontorets tak. Själva kulan satt ordentligt fastkilad i takfläkten, medan revolverns ägare, kommunalborgarråd Flinckman spände ögonen i den darrande Sverker.
-"Det där var inte smart," väste rådet rådigt. Sverker svalde hårt och försökte ställa sig inför rätta, men såväl domaren som övriga därav nödvändige ämbetsinnehavare var på tok för uppmärksamma för att låta nåd gå före rätt, och strax hade de gemensamt hystat in honom i en fångtransport. På vägen mot stadsfängelset kom emellertid Sverker på att han kunde åberopa diplomatisk immunitet i de flesta av Värmlands kommuner tack vare ett förfalskat vitryskt körkort och en dåligt imiterad nordnorsk accent.
-"Jajedrul gutter, jej er eren imbecillör fra Vitebsk, og det smerter meg uschlitt til og trenge ut disse guttera ur deres automobil, fastvel ikke mere änn fordi att nu spiller vi dyrbar ti. Ut me er!" Med dessa väl valda fastän dåligt sagda morskade han upp sig, spöade dyngan av sina antagonister, stal fångtransporten och satte kurs mot den plats han valt ut som lämplig för förvärvandet; Lilla Hotellet på Kungsgatan, strax bredvid den plats där tre turkiska trippelagenter alldeles nyligen begick traktens värsta brott på hundra år. Sverker kunde knappast bärga sig. Med spänstiga steg och händerna fulla med färsknorpat stöldgods begav han sig uppför marmortrappan, men han märkte därvidlag inte att buskarna vimlade av säkerhetspoliser under falska papper samt ingen mindre än den där Finlandsson som förföljt honom till och från den senaste tiden. En smula vanligt folkvett hade inte skadat, kantänka. Tyvärr hade slikt aldrig hindrat Sverker från nåt.

Finlandsson gjorde inte stort väsen av stormingen av hotellet, för endast en städtant och två vikarierande hisspojkar utgjorde motståndet och de saknade närkampsträning, vilket Finlandssons gubbar råkade vara absoluta åttonde dans magiker på. Yvas över feta knytnävar i slappa magar kunde den därav imponerade ägna sig åt i foajen sålunda. Sverker visste intet därom, halvvägs uppe i hotellet som han var. Han trallade glatt på en ful melodi han inte kunde och spred ut sina oärligt förvärvade prylar över sängen. Sedan laddade han sin revolver med teflonmantlade kulor, spände tio kilo dynamit runt bröstkorgen, och väntade.

Yukiro snöt sig i bröstfickan och putsade lite tankspritt solglasögonen med en svart näsduk. Det var snart dags. Han fingrade på sin trogna klinga, visslade muntert ett japanskt tapto och sneglade ut genom badrumsfönstret. Att hans redan förbeställda flyktfordon skulle vara på plats i gränden bakom hotellet tog han för givet. Det skulle han inte ha gjort, visade det sig lite senare.

Om ett hotell kan beskrivas som ödesdigert så var det en underdrift att säga att detta etablissemang var ganska ödesdigert. Trots det hade Sverker gladeligen lagt upp allt material han kunde lägga vantarna på på rummet i syfte att få överblick. Han tog ett steg bakåt, rynkade pannan och räknade prylarna en gång till. Arton, om man räknade apelsinens alla klyftor. Något saknades. Med stigande panik grävde han runt i sina fickor tills fickluddet låg tjockt på golvet och friktionen slipat av hans naglar. Ett sista desperat utfall mot innerfickan gav noll och därutöver intet i mån av den eftersökta effekten, men just då råkade han få annat att tänka på eftersom någon nere i lobbyn verkade avfyra automatvapen och detonera granater bara på skoj. Eller? Det kanske var den där förbannade Finlandsson igen, han hade varit ovanligt påstridig de senaste dagarna.

Samtidigt, på rent jävelskap, stod på gatan utanför hotellet tre små män och höll upp ett banér med texten "Här står vi!" De hade framför sig en hög vissnade tulpaner, och så patetiskt visslade de en fascistisk hymn att man knappast kunde undgå att fälla en tår. Mellan-Göstas totala triumf kom i femte versen, som utlovat. Sverker såg aldrig till sin nästuba igen, men däremot kunde Gräsmarks invånare glädja sig åt världens minsta tändstickstavla. Godis!

Finlandsson satte händerna i sidorna, kikade upp mot trappan till första våningen, och satte sina väldrillade mannar i verket. Nu var det dags. All träning, alla dagar av mödosamt polisarbete, allt det enformiga vardagsslitet, skulle vara mödan värt om en liten stund. Tanken var hisnande. Hissen var tankad. Det var grova don på G.

Stackars Sverker insåg med svetten rinnande i ögonen att han inte fått med sig det enda som egentligen räknades i slutändan: detonatorn och kvarkbomberna.
-"Buuuuääääääähhhh!" hulkade han. Desperationen tog överhanden. Sverker hade förlorat spelet, stort. Bättre fly än stå här och göra bort sig, tänkte han. Härligt.

Utan att ens för ett ögonblick tänka över situationen begrundade herr Höök dagsläget. Överblicken kunde han tacka sin hyresvärd för; det högsta hus någonsin byggt i Torsby hade han under buller och bång bestigit och stod stolt som en galärslav å dess kröningsspira med blicken fjärran från de rykande ruinerna av The Sverker Memorial Estadio Olimpico som utgjorde fond strax nedanför Sverkersborg och hitom Sverker Center for the Performing Arts. Med sinnesfrid nära Nirvana pekade herr Höök på de fjärran finnskogarna, reciterade den gamle och havet utantill, och kastade sig av taket förutan mer ödande av skaldekonst. Hejdå, herr Höök!

Högljutt skrattande virvlade de sista pappfigurerna ut genom brevnedkastet och upp för trappan till det utvalda målet, där de trasslade ihop sig till en liten självantändande atombomb. Aldrig mera skulle någon sätta Sunne på plats, speciellt inte såna obetydliga små uppstickare som Gräsmark. Så kom det sig alltså att värmlandskartan framgent kom att ha ett stort hål i mitten, doftandes radioaktivitet och vidbränd get. Aldrig skulle byhålor alliera sig med kungakrävande dårar till kommungrannar i hönshjärnade försök att växa marginellt. Lika bra det.