Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Min barndoms Karelen

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Katarina Berlin

   Oftast regnade det över rovåkern, därför blev det lerigt och blött. Ofta blev missväxten svår och kosthållet fick drygas ut med barkbröd, stekt hö och huggorms-ister, som vi hostande fick tvinga i oss till tonerna av mors valhänta psalmer från tramporgeln. Det var inget liv för den njutningslystne måhända, men ingen av oss barn klagade, vi kände inte till något annat. Vårt fattiga leverne gjorde oss istället tíll stillsamt vegeterande individer med fallenhet för korstygnsbroderi och kaffesörplande. Dessutom fanns det vissa fördelar med ett liv i avskildhet och armod. Jag kommer inte på något just nu, men det fanns, har jag bestämt för mig.

Vad lekte vi med, kanske ni
undrar? Jag svarar att vi tog små, små pinnar och stenar och kastade dem på förbipasserande. Normal lek på landsbygden.

I skolan rådde hård
och rå attityd. Inte för inte kallades skolbyggnaden kolgruvan, mörkt och ohälsosamt var det. Det sades att ingen kom i välbevarat psykiskt tillstånd därifrån. Å andra sidan kom ingen att ta någon notis om de som slutade där. Men jag kan tala om att de flesta som jag känner har vägrat att prata om sin barndom. Själv blev jag hunsad. Därom nog sagt.

Min bästa vän
, Enar var finnig och lång och klumpig. En gång fastnade han med foten i ett dräneringsrör och stod huttrande i två dar, tro inte att nån kom och drog loss honom för att vara snäll. Men kastade sten på honom, men då han behövdes i slåtterarbetet togs han till vara igen. Ni må tro att han gjorde en blek insats det året. Slåttern var förvisso inte mycket att yvas över, ty skörden var knapp, men arbeta förväntades man ändå göra, om så det var det sista man gjorde.

En gång stal jag
kyrksilver för att kunna köpa de skolböcker jag behövde. Men inte gick det att byta en kantstött kandelaber mot Alla Tiders Historia, men jag försökte. Det slutade med att jag kuggade i alla ämnen. Det spelade ingen roll, vad behöver historia till när potatisplockning och myrstacksrensning är de enda sysslor som förenar systrar och nästkusiner i denna gudsförgätna avkrok? Så flöt livet på dag ut och dag in.

När saltförsäljarna
kom förbi var det fest, hade man inget salt så hade man nu tillfälle att köpa, om man hade salt kunde man köpa ännu mer. Mycket salt var ett tecken på att man var någon, att man hade pondus och högt blodtryck. Självklart ville alla verka som oberörda när saltvagnen rullade in i byn. Folk visslade, tittade åt ett annat håll och verkade plötsligt vilja diskutera majrovesorter och spindelväv istället för det som borde ha intresserat dom -priset på det åtråvärda saltet. Saltvagnen stannade med ett ryck och en bredkäftad man hoppade ur. Barnen kom ut från sina kojor och började slentrianmässigt kasta småpinnar och grus på saltförsäljarens hästekipage, föga uppskattat av denne men heller icke långvarigt. Snart öppnades saltsäckarna och då kunde ingen längre dölja sitt fåniga flin. Alla var uppspelta och saltsugna, man trängdes, flåsade och skrattade åt varandras lustigheter och skämt. Stämningen var så uppsluppen den kunde vara i Karelen vid den här tiden. Man skulle komma ihåg den här dagen de följande sex månaderna, eftersom maten var salt under dessa. Sedan blev det mer urvattnat. Hur som helst, saltsäckarna var öpnna och solen sken. Detta hör till ett av mina starkaste barndomsminnen, det är ovanligt ljust.

Min första förälskelse
var bitterljuv, det var Kaarja-Lena som tog mig med storm. Kort var lyckan eftersom den första kyssen slutade med att hon slet fram ett tillhygge och slog mig stenhårt över hjässan. Det gjorde ont och jag vrickade ett ben när jag sprang därifrån. Idag har Kaarja-Lena ett café någonstans i norra Californien. Klart man är avundsjuk, när man själv suttit här i sitt anletes svett och borstat rovor.

Jag lärde mig aldrig cykla. Dels
hade jag dålig balans, dels hade jag träben och dels piskade mig arbetets oxsvans och jag hann aldrig någonsin få tid till att cykla eller roa mig. Ack.

Det var gott om råttor. De
fanns överallt och åt upp vår kålsoppa och förorenade våra vattendrag. Jävla djur, än idag får jag krampartade sammandragningar i vänstra delen av vrångstrupen när jag ser en råtta. En gång när min farbror Esa-Hukka kom på besök hade de förbannade kräken tuggat sönder hans gamla dopklänning, det tog minst en timme innan gubben hade lugnat ned sig så att vi kunde torka bort hans svett och tårar från hans läderväst. När vi var färdiga ville han äta betong sa han, men han fick en sup istället. Då ville gubbfan ha en till, och sen en till. Full blev han och oregerlig därtill. Vi barn sprang och gömde oss medan far försökte lugna Esa-Hukka, det var inte alls lätt. Far började med en omgång stryk och fortsatte med varma omslag och en dekokt på åkertistel och snärjmåra. Det fungerade alltid. Avslutningsvis låste han in den spake mannen i gaderoben och öppnade spjället, så att korsdraget blev enormt. En timme brukade det ta innan han bad om nåd. Just den här gången stålsatte han sig betydligt mer än normalt, eftersom det var en prestigesak för honom. Hela 7 timmar förlöpte. Till sist kom han till insikt om att han skulle få nackspärr av rent kronisk natur och bultade på dörren. Far suckade, drog långsamt ur spärren och öppnade. Det här var en av de mest minnesvärda stunderna i en annars gråtrist vardagslunk. Esa-Hukka krälade i stoftet och var enligt traditionen fånig och underlåten, han lät faktiskt inte olikt en bebis där han hulkade på golvet. Ja, det var sannerligen ett ståhej.

Någon gång kunde
man få åka med till närmaste stad, vilket tyvärr också kunde innebära att man fick åka tillsammans med ett koppel smutsiga grisar och andra lokala representanter för den karelska faunan. Hästkärran var något bättre, men eftersom den oftast upptogs av de vuxna, fick vi barn hålla till godo med den påhängda kärran. I staden fick vi inget att äta, eftersom mor och far lämnade av oss vid stadsgrindarna för att vakta hästarna. Det enda som fanns att göra var att sorgmodigt sortera smutsigt grus och sedan kasta det på varandra. Man tröttnade redan innan man börjat, så att säga. Då och då kom iskalla vindar från öst, brrr väste vi tyst till varandra. Tillslut var det dags att åka hem igen. En stilla sorgsenhet sänkte sig med skymningens fall. Väl hemma väntade rovsoppa och gamla skorpor, men vi var nöjda bara vi slapp att äta lungmos, för det brukade ofta vara utdrygat med bitar av råtta. Huuu, jag hatar dessa förbannade djur! Ryser när jag tänker på dem.

Järnvägens byggande påverkade oss
inte nämnvärt eftersom sträckningen var sådan att vi hade behövt gå cirka två mil för att överhuvudtaget se röken från ångloket. Vem orkade det när man redan var hur slut som helst efter arbetet på fälten. Lederna värkte likt gamla rostiga skruvar, uschanimej, det var tamefan det värsta man kan tänka sig.

Tandvården var obefintlig och så var
den farlig också, det hade man lärt sig den hårda vägen. En kamrat som jag lärde känna i småskolan hade fått alla naglar utdragna med en tång eftersom han hade råkat i klorna på en tandläkare, någon tandvård värd namnet kan man väl knappast tala om. Sen dess gick ingen människa utomhus utan en munkorg och rejäl spikklubba. Tandläkarna i sin tur mobiliserade sig med större tänger och såna där glödgade järnstänger de har på kontinenten. Så kom det sig att alla tandläkare till slut nedgjordes till sista tandhals och att vi i byn fick försmäkta med avskyvärt besynnerliga tandproteser eftersom de ursprungliga tänderna ruttnat bort. Mor hade en särskilt förskräcklig tandrad, men eftersom hon sällan öppnade munnen mer än när hon skvallrade med huvudet i en emaljhink så slapp vi se den. Endast en gång råkade vi se det, när hon inte själv visste att hon var gapandes över gårdfarihandlarens bijouterier och krimskrams. Något vedervärdigare hade inte ens vi kunnat föreställa oss i vår vildaste mardrömmar. Nog sagt.

Vi hade
ganska fula kläder på oss. Om de åtminstone hade varit funktionsdugliga, men jutevävsbyxorna var ömtåliga och skavde ständigt. Man fick stoppa i färsk mossa för att försöka hindra uppkomsten av revor och skrubbsår. På överkroppen hade man den traditionellt stenhårt lindade ylletröjan. Den var sticksig och luktade så unket att man ibland kräktes. Den finska konfektionsindustrin hade prånglat ut misslyckade prototyper som vi på landsbygden fick ta på oss bäst vi kunde. Detta uppskattades väl föga, men vad skulle vi göra?

Om våren samlades
vi för att plocka nässlor. Ingen hade talat om att de stacks, men det märkte man fort.

Missväxten år
efter år ledde till svåra förhållanden. Nämnde jag det? Möjligen. Nåväl, det var ju så. Svårt, alltså. Ta bara det här med rovskörden 1942 - av 367 tunnland var bara 123 möjliga att beträda för vårsådden. Övriga var översvämmade och hemvist för hundratals vildsinta kanotister, som envist paddlade fram och tillbaks. Deras farkoster var ilsket rödgula och vi tyckte illa om deras ovana att ständigt vifta med paddlarna och skrika okvädningsord till envar som hade djärvheten att komma nära. Lite festligt var det de gånger man lyckades skada en kanotist genom att träffa densamme med exempelvis en rutten rova eller pinnar. Vi hade ju vanan inne.

När jag fyllde 15 år
fick jag stryk.

Den återkommande
missväxten gick folk på nerverna. De tjatade hela tiden om den.

Åren gick, och mot alla odds
fick jag ett jobb. Som betplockare. Jag trivdes inte, men å andra sidan spelade det mindre roll när jag faktiskt kunde hämta rent vatten och ved på gården flera gånger i månaden. Min tandvärk kände jag bara av när jag åt.

Om
jag ska återkalla något från graven krävs flera upprepade ansträngningar och jag vet inte om det är mödan värt. Jag avstår.

Istället ska jag
nu, till Eder förnöjelse, via pantomim endast iförd en liten bastkjol - Voilà - åskådligöra de svårigheter som en karelsk dragqueen kan tvingas utstå snart sagt varje dag.

Som ni förstår är
jag inte bitter alls. Bara sentimental, jag har så många minnen nu när jag börjar bli till åren. Jag har hackat in mina år på en gisten gammal hammock som jag har ståendes i vardagsrummet. Hammocken som förövrigt kan fås både i krom och svartlack, fint polerad och en prydnad på toppen.

I mitt
huvud surrar det alltsomoftast på karelska men ibland dyker ett ungerskt hjälpverb upp. Jag kan inte hejda det, hör här: Tjúrnernatka moilù. Jaa, visst är det vackert, klingande ungerska, finskurgiska eller vad fan ni vill kalla det. Själv ger jag blanka tusan i vilket!

Nåväl, var var jag, i Karelen
tror jag bestämt. Inte för en dag har jag ångrat att jag köpte en locktång!

En
annan gång ska jag berätta om de stora politiska omvälvningar som trädde i kraft efter inbördeskriget. Tills vidare, tänk på vad jag har sagt. Må fan ta er.   

  

Diskutera
Min barndoms Karelen

Katarina Berlin
2005-06-03, 06:13:13
Jo, det är ju då det är dags att stänga en berättelse. Men jag tycker ändå att den här blev riktigt bra!

Måns Svensson
2005-06-03, 05:30:21
Styckeindelningens struktur i denna berättelse säger mig att vi började gå på tomgång mot slutet.

Katarina Berlin
2005-05-13, 07:24:01
Vilken misär!

Administrator: Anders Bylund