Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
"Ko i motljus" - en vernissage på Malmö Konstmuseum

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind

   Det första som drabbar besökaren vid konstmuséetär är den totala bristen på kontextualitet. Exempelvis har museiintentenden å entrén, i ett infall av mild anakronism, ambivalens och hypokondri, placerat en rymddräktsklädd noshörning så att den blockerar ingången. För den akrobatiskt lagde besökaren väntar sedan en minst sagt märkligt disponerad hall med inbyggd garderob. Garderobieren är för övrigt den enda hästen i byggnaden (frånsett en tämligen smaklös bronsstaty på fjärde våningen, men vi återkommer till den), men är fullständigt outbildad för uppgiften. Undertecknad lyckades inte lämna in kavajen med mindre än att en mellanstor höbal bytte ägare. Även resten av hallen innan själva utställningen, är förfelad för sitt eget höga nöjes skull.

Inne i
Carl Larsson-salen har ett gediget helgerån med närmast sadistisk omsorg utförts. "Midvinterblot", denna den svenska konstens kanske allra mest dramatiska fornhistoriska skildring, har här hänsynslöst parodierats i yoghurt på stengolv. Fjärran originalets ödesmättade klanger av nordisk korybantik har häcklaren här enbart tarvligt försökt ge verket något slags bondkomisk ton, genom att förse centralgestalten med ett par försvarliga knävelborrar liksom även pratbubbla med texten "Bajen, bärs och bira". Som om detta oförskämda tilltag vore nog har inget övrigt illdåd beståtts just detta konstverk, men"Gustav Vasas intåg i Stockholm" har - hör och häpna - inte bara besudlats med en riktigt tafflig, mjukpornografisk strandraggarfantasi av nån misslyckad dansbandssångare fast i 1980-talet, utan även förflyttats till Bollywood-setting i nutid och bytt ut den församlade menigheten mot en berusad student med sina egna ideer om monarki, vilka hörs på det medföljande ljudband som "konstnären" sadistiskt satt på både repeat och mycket högljutt spelar upp för museets besökare. Som konstrecensent frågar man sig hur karln är egentligen är funtad? Vad vill han säga? Ingenting antagligen. Fortsätter man in i nästa sal, framstår plötsligt den föregående som rent ögongodis. Här har tydligen en fet gnu med Parkinsons syndrom varit någon slags genomgående förgrundsgestalt och tillåtits gå till smaklösa excesser i såväl färg och form som konsistens. Takhöjden har sänkts till ringa fyra decimeter, och hela rummet har hyrts ut till en rörmonteringsfirma som däruti till vardags förvarar sina arkiv. Den som dristar sig att krypa in i det ogästvänliga kyffet får det synnerligen tveksamma nöjet att får byxorna fullproppade med smör och knaperstekta isterband. Om man åtminstone för ett ögonblick dröjer sig kvar, står det heller inte på innan rummets arkitekt kommer traskandes, iförd toga och oförklarliga sandaler av plast. Runt denne halvfigur står en odör som i mycket skiljer sig från den lätt dammigt museala som hägrar över byggnaden i övrigt. Till råga på eländet framhärdar denne individ i sin vidrighet i det att han med malplacerad kättja smeker sig medhårs i motlut, och värre syn torde näppeligen kunna uppletas ens i Grums. Om besökaren sedan lyckas rädda sig in i Nationalromantiska Galleriet, är lättnaden stor ända tills han når betraktelsen över Anders Zorns konstnärsskap. Vad ända in i halva hälsingland har museiintendenten tänkt att Robert Wells har att göra i Karl XII likfärd? Och varför återfinns den tavlan ihopknycklad i en soptunna bakom något som förefaller vara dörren till städskrubben? Till ytterligare förvirring leder den inte till någon städskrubb, utan till ett västmanländskt kalkbrott från tidigt 1400-tal. Längre bort finns en "informationsdisk" där man förgäves kan försöka påkalla uppmärksamhet genom ringklockan, bara för att få en sjuttontusen volts feting -stöt rakt genom lymfkörteln. Längs disken ligger flertalet nyligen kastrerade bältdjur med tomma blickar, numrerade från "P" till "Ryssland", egendomligt nog också försedda med turbaner. Enstaka exemplar har dessutom frankerats och poststämplats, uppenbarligen i strid med gällande föreskrifter, och en låda med texten "Bältdjur - färdiga för leverans" väntar på att fyllas. Bakom disken står en på en marmorpiedestal placerad ung man vid pass 14 år gammal. En skylt på hans högra axel gör gällande att han är en ytterst behjälplig om man av någon outgrundlig anledning hyser begärelse efter att spela Cannasta, ett påstående som förefaller tveksamt emedan han samtidigt skriver insändare till lokalbladet, en nog så tidskrävande syssla, där han högljutt hackar in sina synpunkter i alunskiffer och förbannar allt kortspelande som djävulsdyrkan, degenererad narcissism och ett avskyvärt uttryck för flertalet perversioner. Skulle någon till äventyrs våga att ens tänka tanken att hala fram kortleken är risken att sagda person blir moraliskt kölhalad av den unge herrn överhängande.
Man avlägsnar sig med
spelad entusiasm och tar trappan till nästan våning.

Om
man skulle tycka att ens egna, medhavda kläder inte riktigt håller måttet när det gäller mängden förslitningsskador, kan man glädjas åt det påtvingade ombyte som oundvikligen drabbar en vid trappans topp, där en storvuxen mongol med träklubba bryskt avtvingar besökaren hans paltor för att sedan överlåta dem åt en närsynt chimpans och dennes privata stenmangel - en monstruös tingest som dessutom brann och oupphörligen spelade danska sorgmarscher. I utbyte mot trasorna får man en vadmalskappa och tre träskor i olika nyanser av gredelint. Man får också en sträng tillsägelse att dra åt helvete annars jävlar. Irriterad sliter man upp dörren till den intilliggande salen, varvid man osvikligt smäller igen den igen, brydd och skakad av scenen innanför. Istället stärker man sig med kaffe, lutar sig mot den usla maskin som härför är direkt olämplig, varefter man får över sina byxor spillt den trögflytande gegga som gäller för kaffe här i byggnaden. Sålunda än uttråkad, än förnedrad, stålsätter sig besökaren och sliter upp dörren igen, bara för att få en stor fet slägga rakt i solar plexus. Jag bara frågar: hur kul är det? Attentatsmannen är dessutom begåvad med ett oskönt yttre och en förflutet i frimurarna, varför ens första intryck knappast blir bättre när han hoppar fram och försöker värva besökaren med en halv gris spetsad på en härgårman-skylt och en fez fylld med ett konglomerat bestående av golfbollar, brunsås och frigolit. När man väl kommit över misshandeln och chocken och har trängt sig förbi den vidrige våldsmannen, halkar man osvikligen i "Solnedgång över Arktis", ett bedrövligt stycke hötorgskonst utsmetat i fingerfärg på hela golvet. Upptagen som man är med att kravla sig på fötter märker man för sent att takmålningen i ochra föreställande vår samtids kanske allra mest överskattade och ute i stugorna allmänt bespottade rikstönt: Verner von Heidenstam - har utrustas med en liten motorbåt och en villa vars fasad är klädd i grön frack. Nationalsurrealisten Boris Larssons perfida infall kan anas bak kompositionens konstnärliga djup, eller grund. Att denne niding får fortsätta besudla svensk kulturs finrum på detta flagranta vis borde skyndsammast åtgärdas med alla till buds stående medel. Stegel och prygel för mildare tillbud, androm till varnagel och Boris till förmodad och förhoppad utplåning. Ursinnig stegar man in i spegelsalen och där har arkitekten fullständigt släppt det lilla förnuft som eventuellt en gång härbärgerats i hans förtorkade skalle. En rutten hängbro leder över ett eldsprutande hål och till tonerna av "Imperial Deathmarch" skjuter beväpnade skurgummor upp som svampar ur jorden. Om besökaren nu ändrar sig och förklarligt nog inte längre vill försöka bevittna hela utställningen trots avlagd entréavgift, infinner sig vissa svårigheter. Till att börja med spärrar skurgummorna utgången med strömförande taggtråd och slagtålig ståltitan. Därpå greppar de sina skarpslipade tvättsvampar och hugger in av hjärtats lust. Hoppande och krängande på den livsfarliga hängbron vinglar den panikslagne besökaren, medan han fåfängt försöker undfly gummornas vinande svampar. Med andan i halsen anländer nu museiintendenten, en fetlagd herre med glåmig hy som har yttersta ansvaret för museets konstnärliga inriktning, och som sannerligen därför borde tvingas vandra genom hela denna utställning släpandes en större enplansvilla med komplett IKEA-möblemang och en större källare i vilken förvaring av slagg sedan länge varit en fritidssyssla för dess inneboende, vilka i sin tur en afton i maj i nådens år 1963 undfick tjusiga titlar såsom "Furste av Tredje Graden" eller "Hederspascha i Hatt" som homage till den underfundiga rapsodi av Gullan Bornemark-travestier de gemensamt publicerat ett överarbetat partitur för, innefattande bland annat "Sudda-Pelle Pettersson drack sur bensin" i arrangemang för banjo, valskinnstrummor och bastkjol, för vilken de erhöll ryktbarhet av herostratisk karaktär och under en femdagarsperiod varhelst de gick breddes luggslitna men dock fullt dugliga palmblad framför fossingarna och händerna (vissa kröp) på dessa av folkets förväntningar tyngda män och kvinnor - något som de knappast hade förutsättningar att leva upp till, vilket resulterade i ett ödesdigert västgötaklimax. Ni märker säkert ofta att ni själva drabbats av rejäla s.k. "setbacks" till följd av omgivningens nedbrytande påverkan. Så även jag vid minst tre tillfällen. Det första var i tonåren; jag kom med anledning av en annons i Kamratposten i kontakt med en äldre dam med fägring för...eller fägring är fel ord, besatthet är bättre, hursomhelst: en äldre dam - besatt av unga män i min ålder och försedd med tillräckliga resurser för att omsätta sina befängda visioner i rask handling. Den småregniga torsdag då jag cyklade mitt eget hus runt första gången (jag var sen att lära mig ta högersvängar) kolliderade jag med denna energiska gumma och mejade ner henne i det dåligt rensade krondike vilket lustigt nog omgav min boning. Sprattlande låg hon där tills jag återvände och darrande försökte släta över fadäsen, men åstadkom bara stor harmsenhet när jag misslyckades med att dra upp kärringen utan fastmer körde över hennes redan svullna ben med min däcklösa velociped, resulterande i benbrott och sedermera rättegång där jag ådömdes dagsböter och samhällstjänst. Denna upplevelse åsamkade mig oerhörda sociala blessyrer såsom status av ogärningsman och opålitlig landsstrykare, särskilt i de västra delarna av Halland. Den andra gången jag råkade i oförtjänt knipa p.g.a. omständigheter över vilka jag inte själv hade möjlighet att styra, var flera år senare. Jag hade legat vid universitetet i sju månader och var redan skuldsatt upp över öronen. Orsaken var lika pinsam som oundviklig - till följd av att speldjävulen haft mig under sitt obändiga grepp större delen av mina sturm-und-drang-år hade mina besparingar och tillhörigheter sakta men säkert avyttrats eller förlorats till mer lyckosamma spelhajar. Sålunda stadd i djupaste ekonomiska förfall, var jag tvungen att med alla upptänkliga medel försöka hålla mina många fodringsägare från dörren. Fordringsägarna var dessutom etter värre. Hånande mig för felstavningar och istället för täckjackans klädsamma komfort förordande ett indragande av mina besparingar, jagade de mig på sina sparkcyklar runt mitt hus några gånger varje förmiddag, för att sedan tända eld på kåken och gräva skyttegravar runt den, i vilka en bataljon tyskt infanteri placerades. Hårda bud således, även om jag med senapsgas i byxorna lyckades undfly ner i källaren, där jag förskansade mig bakom min farfarsfars grav. Verkligen pinsamt värre. Tredje gången på två veckor som något slikt inträffade var det bestämt och inte heller den fjärde vill jag med någon som helst glädje minnas, inträffade den alls? Ja, troligen. Hursomhelst vill jag framhålla den stora påfrestning som det innebar och fortfarande innebär, nämligen ett oundvikligt damoklessvärd som ständigt hänger ovan min blottade strupe. Jag har till dags dato endast ett fåtal gånger nämnt detta för omvärlden, och samtliga gånger har jag fått överslätande vaga viftningar med händerna till svar. Enligt Krempelhübers Kroppsspråkslexikon (1937) betyder det "Dina skosnören är oknutna", men jag har kontrollerat mot Grünhütts "Tarot för sämre bemedlade" (1956) och funnit att det även kan innebära att personen som darrar med händerna ska få besök av en blind enhörning, vars insikter i vett och ettikett lämnar mycket i övrigt att önska. Sålunda har jag tvingats notera att Grünhütts beskrivning av dess betéende inte bara i allt väsentligt skiljer sig från de rekommenderade umgängesreglerna i stort utan dessutom gör det med en flagrant ignorans för hovdjurs normala beteendemönster. Därmed anser jag saken utagerad.
Den tredje gången som omvärldens destruktiva
och fördömmande pekfingrar riktades mot mig var utan tvekan ovan skildrade konstutställning. Att jag ens tog mig in i nästa sal efter skurgummornas och där satte eld på hela härket tycker jag snarast borde ses som en högst lovvärd handling och inte som något mig liggandes i fatet. Häri skiljer sig min uppfattning från den postulerad av lagman Ruben Gunnarsson, vilken blev vägledande vid den åtföljande rättegång jag tvingades genomlida. Nu sitter jag här, ers nåd, och redogör sorgfälligt för dessa nyligen timade händelser på det att ni må finna att jag skulle kunna kvalificera mig som likvärdig med vilken vanlig, oskyldig medborgare som helst, ja som exempelvis Östen Warnebring eller Jan Teigen. Eller mannen där, utanför det gallerförsedda fönstret, med bågfil i händerna. Jag ber er vidare ha överseende med mitt uppträdande vid beskedet att mitt överklagande avslagits; jag ska tvätta bort samtliga av de braskande okvädningsord riktade mot er person som jag målat på ruinerna efter ert hus, som jag råkade bränna ner faktiskt mest av en olycklig slump, och lite för att jag kände mig en smula gramse. Var lite barnsligt kanske. Förlåt.
Med utmärkt högaktning och med erkännande
av berörda instansers suveränitet,

Allmänhetens tjänare,
De sköna konsternas tillskyndare,

Hr A. K. Jönsson.
  

  

Diskutera
"Ko i motljus" - en vernissage på Malmö Konstmuseum

Mårten Lind
2005-02-07, 08:50:45
Tjosan.

Måns Svensson
2005-02-07, 08:29:18
En och annan tangentbordshalkning från din sida där. =)


Administrator: Anders Bylund