Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Det som göms i snö

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Mårten Lind
Red = Andreas Nyström

   En stilla aprilafton i det gemytligaste fjällhotellet i hela Tyrolen. Snön gnistrar i vårens värmande sken, men inget värmer Helmut där han står i graningekängor utanför kyrkan. Hans far har skickat honom att vräka gamla tant Kristel från hennes enrummare under kyrknocken. "Gör det nattetid," hade fadern uppmanat henne, "för hon kan tänkas sova middag annars."
Tung i sinnet gick
Helmut iväg genom snön bort mot den lilla skraltiga hundkojan som folk kallade för "Dödsgastarnas ångesthål", men som Helmuts far försäkrade inte innehöll något utöver det vanliga för hundkojor.

Helmut närmade sig varligt rucklet
, där han ämnade hämta en skidmask och ett par vassa stavar, vilka kunde ha önskad inverkan på framfarten mot den egentliga destinationen. Skidor hade han aldrig begripit sig på, varför han lämnade dem därhän och spände blicken i sin tama persiska kamel: "Nu är tid att lära sig vad kärringen har för något att säga till sitt försvar, Agaton! " gläfste han och svingade sig upp på Agatons främre puckel. Ett halvkvävt stön undslapp kamelen, varpå den satte av i maklig gikt mot horisonten. Sent samma kväll knackade det på gumman Kristels skraltiga skjul. Dörren föll ihop och med ett försynt harklande steg Helmut in i mörkret.

Kristel
satt och knypplade ett långt rep, i vars ände hon ämnade hänga en liten bjällra åt katten samt sig själv över takbjälkarna. Hon hade den senaste tiden tyckt mycket om katten, men sämre om sig själv, och tänkte på detta vis nu i ett slag ge sig hän åt sitt självhat.
-"Såja Misse lilla," viskade
hon medan hon applicerade bjällran i ena änden av repet. Andra änden trädde hon mellan två bjälkar, knöt nogsamt fast det runt sin gamla hals. Nu var det dags, tänkte hon, och klev upp på en liten pall vackert handmålad i traditionella nordnorska vanföreställningar om personlig färdighet i ubåtspimplande.
Strax innan hon hoppade
mot sin välplanerade undergång ringde hon nummerupplysningen och adressändringen för säkerställa att hennes anmälan om avbruten service gått igenom till berörd instans, och naturligtvis för att med brusten stämma beklaga sig över alltings förgänglighet.
-"Om du
ville klaga borde du kanske-"
-"Ååååååh vad det
smärtar i själen att drömma fastän aldrig älska! Att bära sig åt såhär helt enkelt på grund av ledans bottenlösa-"
SMÄCK!
Sedan blev det
tyst i stugan och blott ett stilla gnisslande från ett mycket gammalt och sakta sönderrostande rep gnidandes mot takbjälke genljöd mellan träväggarna.
Med ett brak
kavade själva taket in. Tre ton snö och takpannor tjongade iväg åt alla håll.
Kristel
duckade, men alldeles försent, och mosades riktigt ordentligt.

Till denna förödelse kom
brandkåren och polisen fem timmar senare och började påta i de kalla resterna av stugan. De ryckte enhälligt på axlarna och for hem utan att bry sig nämnvärt.

När Agaton
knackelibankade på dörren till Kristels sönderfallna stuga låg den tolvhundra meter uppför fjällbacken strax därefter. Stugan alltså. Dörren hade blivit kvar på ursprungsplatsen. Konstigt men sant.
Agaton
insåg hastigt det värdelösa i att bulta på en dörr som inte hade vare sig karm runt sig eller hus innanför sig och dessutom inte var stor nog för en normal människa att få plats med näven i, varför han kvickt som rackarn bytte taktik. Strax stod han istället framför den dörrlösa ingången till uthuset och grät förtvivlat över en liten hög han kunde urskilja på stuggolvet. Hans så älskade hund Tackan hade tydligen råkat ut för grova don, och den alltid så ömkansvärda jycken såg ut att ha byggt ett allvädersskydd av sina favoritben. En sorgligare syn kunde man föreställa sig, men det var ganska svårt. Utan förvarning vällde runt närmsta krök en hel hoper kamelridande turkar med en riktigt fet ledare vid namn Özcur Huchazzalm. Hans yviga mustascher och tunga guldörhängen fick honom att se ut som sin halvbror, Tungur Huchazzalm, med den stora skillnaden att bror hans var död. Likheten kvarstod dock, föga smickrande för den kvarlevande.
Med resoluta
miner och tung beväpning såg kamelryttarna till att tätt omringa Tackans bivack, och innan Agaton hunnit begripa vad som stod på hade de omringat honom också. Från under benhögen hördes ett ynkligt pip, ett imponerande bröl i kamelernas öron, och den tidigare så idylliska hotfulla stämningen briserade plötsligen i ett kamelkaos. Det är ju svårt att koncentrera sig på en enskild kamel när flera av dem rusar åstad, men en särdeles skäggig travare, "Ludna Lurken", bar ett av Agaton aldrig skådat emblem över bröstet, så att säga. Aldrig - förrän nu, förstås.
Över en röd botten tecknades
sällan brandgula vapen i den Trabzonska stilen och mottot, skrivet i sträng Helvetica Bold, 14 punkter, löd "För Medinas välgång och broderskapets bittra undergång!" Så, fast ännu värre.
Agaton, ständigt lika
stadig som illaluktande, svalde måttligt begeistrat sin stolthet och klämde till med sitt trumfkort, sin gimick; ett för kamelryttarna helt oväntat vridmoment av allra kusligaste slag. Samfällt öppnades deras munnar i väntan på vad för ofattbart detta skulle kunna leda till.
Snabbt
tryckte Agaton in sina unknaste trick, fintade bakåt men ryckte för hårt i tömmarna. Med ett hiskeligt skri kastade sig hans älskade hund Tackan utför fjällbacken, neri fjordviken och exploderade lite mystiskt. Kvar på kalfjället stod hans tomma koja, en bedrövad tik han lovat guld och annat bjäfs. Agaton, sin vana trogen, stod stoiskt kvar och knöt näven i pälsen på närmaste kamel, som i sin pågående svamphallucination misstog tjuvnypet för ett objudet förförelseförsök och sparkade i homofobiskt nödvärn in bröstkorgen på Agaton, som häpet föll till föga likt en annan sopa. Att spela med i Agatons barnsliga fasoner var nu ingenting Turkiets främsta kamelryttare brukade syssla med, men just de här närvarande utgjorde undantag. Med skicklighet få förunnat stampade de ned hans halvkvävda protester och bjöd upp till sabeldans runt hundkojan i virvlande tempo. Agaton fick nog.
-"Kört var det
här!" tjöt han och drog upp kojan med rötterna, på det där härliga sätt man bara gör efter en rejäl missuppfattning.

Som kamel betraktad
var Puckel-Hans inte snar att jämföra sig med Agaton. Denne såg sig istället som en modern version av öknens skepp; tvepucklat och fyrfaldigt beklövat liknade han mer Andrea Doria och Lusitania tillsammans än den schablonbild av muskelkameler han beundrade i lönndom under överkastet i skenet från en stulen fotogenlanterna varje natt, tills lanternan antände överkastet och hans oömma moder slog honom blind med brandsläckaren. Det kvittade, tyckte de flesta i kamelsamfälligheten samstämmigt, vad Puckel-Hans nattlektyr bestod i.
"Hasses privatliv är
kanske inte hans ensak men vi gör i vanlig ordning slarvsylta av den konventionen och agerar med vurv och övertygelse väktare över hans kameldom!" hävde den femte minst bortkollrade av de sju mest sparsmakat sminkade av   

  

Diskutera
Det som göms i snö

Anders Bylund
2005-02-04, 07:18:13
Det låter det. Ska se om vi kan hålla ihop den här lite bättre än vi plägat hittills.

Mårten Lind
2005-02-04, 05:24:03
Det här ska bli en B-skräckis, tänkte jag. Våra gemensamma anträngningar hittills har frånsett Rymdsagan inte resulterat i något att vara extremt stolt över, men likväl.


Administrator: Anders Bylund