Statistics

   Jonas Hjalmarsson vaknade med svår huvudvärk av den dovt dunkande och skadade sorten. Under en kort sekund trodde han att han vaknat upp i en djupt begraven katakomb under Carolina Domkyrka med råttor nyfiket nosande på kroppsdelar han helst velat ha kvar. Emellertid var det Holiday Inn i Punta Gorda, Florida, som agerat natthärbärge åt hans värkande leder.
Med ett stadigt brak rasade sängen samman när taket imploderade på hotellet. Som tur var låg Jonas i framstupa sidoläge under madrassen, för att på så sätt dämpa stormens effekter på hans bakfylla. Det gjorde dock varken till eller från; orkanen hamrade på hans väggar med en övertygelse som slutligen skulle göra om hotellrummet till en vindpinad krigszon utan möjlighet till skydd. Jonas hade inget emot en rejäl rotblöta då och då, men det här var löjligt.
Motsträvigt gick han ut i hallen och ut genom foajén, där journalister både bildligt och bokstavligt talat vällde fram över soffor och varandra i sin iver att täcka Punta Gordas enda dagstidning med sina alster. Utanför hotellets fönster rasade orkanens förridare med osannolik kraft.
Jonas gnuggade sig i ögonen och försökte fokusera blicken på den poliskonstapel som förgäves försökte hålla en skylt med texten "Lugn i stormen" synlig för kamerorna, men det skulle dröja länge innan han skulle få någon att lägga märke till uppmaningen.
Jonas fortsatte sin kamp emot tröttheten. Med kraftiga armbågssvingar tog han itu med blodomloppet, och en undangömd energireserv svarade på kallelsen genast.
-"Låt era mödrar få höra era röster innan Herren kallar oss alla till sin sida - ring klocka ring och ring ut den här stormfan! Annars kommer Herren att straffa Punta Gorda!" vrålade en av hotellgästerna som trängts till frälsning av omständigheterna och en synnerligen övertygande präst. Detta var som Miltons Pandaemonium - ett mötesrum för demoner (journalister) och smådjälvar (konstaplar) som slåss mot naturkrafter (Gud) och småknyttshorder (hotellgäster) . Jonas Hjalmarsson stod rak i ryggen likt ärkeängeln Gabriel vid jungfru Marias bebådelsedag. Med stark övertygelse kommer man långt, tänkte han, men utan övertygelse, varefter han vrålade: " KÄFTEN!"
En pinsam tystnad spred sig genom foajén tills endast stormens attack längre hördes.
-"Sådärja. Nu kanske man kan få en frukost serverad?" undrade Jonas försynt. Två av hotellets underbetalda kypare sprang genast fram och ledde svensken till bords medan kaoset i lobbyn återtog sitt forna beteende.

Stärkt i sinnet likväl i kroppen, stegade Jonas bort mot Linnémuséet. Händelserna i Holiday Inns foajé hade fått honom att inse vikten av snarast lösa sig från de invanda mönstren och bete sig som om han aldrig varit i Punta Gorda tidigare, vilket var en komplett lögn. De senaste åren hade han noga studerat Linnés avancerade teorier om könsklassificering av mineraler och levt efter devisen att trägen vinner. Detta medförde att han varje sommar tillbringat tre månader i Punta Gorda på jakt efter det museum där Linné sägs ha gömt sin finaste skiva granatskiffer. Muséet hade dock visat sig vara särdeles svårt att finna, då kartorna hade en tendens att sakna detaljer, såsom gatunamn och större floder. Jonas hade de senaste veckorna ritat sina egna linjer och följt dem dit de pekade, men det hade bara lett till att han hamnat i Punta Gordas enda soptipp, där han inte funnit minsta antydan till museum.
Men idag skulle det bli ändring på det.
Stormen hade lustigt nog blåst undan de tre största sophögarna, varpå Linnémuséet återigen stått i fullan glans.
Med tårfyllda ögon och bultande adamsäpple öppnade Jonas en färsk burk honung för att ge stunden rätt bouquet.
En skylt som en gång glatt besökarna med orden "Välkommen in i värmen!" låg och rostade bredvid en gipsbyst av själve herr von Linné själv. Styrkt av sötman i honungen och gips-Linnés bistra leende skakade Jonas hårt i dörrhandtaget, varpå gångjärnen gav upp med ett knarr, sprack i sömmarna och lät dörren falla isär.
-"Äntligen!" utbrast Jonas lättat, men ändrade sig genast då dörrkarmen lossnade, följt av husets viktbärande väggar och till slut taket. När dammet lagt sig såg Jonas ut som en Smålänning utan både vett och sans. Utan att veta bättre kunde han inte föreställa sig hur skräckinjagande han nu såg ut med vitkalkat hår och tårglänsande ögon.
Tre steg och fem volter bort stod en kortvuxen kvinna på en furupall och spånade om hur hon skulle bete sig nu, utan sitt hem sedan sextiotalet.
-"Här du kurator Smithfield, nu ska jag minsann få vad jag förtjänar", utbrast tanten, varefter hon sparkade undan furupallen.
Jonas såg henne dra sitt skjutjärn av märket National, rikta mynningen mot hans bröstkorg och trycka av.
Förvåningen blev total, och likaså bristen på förklaring till vad som hände. Efter att skottet nätt och jämnt snuddat vid hans vänstra tinning likt en flyktig vind tappade han fattningen och började gråta. Hans motpart såg med bestörtning hur Jonas föll till marken med tårarna sprutande. Hon steg åt sidan, tittade bort en sekund mot det raserade museum hon kallat sitt hem sen sent femtiotal, och sedan började även hon storböla. Tillsammans satt de gråtande och höll om varandra.
-"Varför har du inte ringt på alla dessa år, Jonas?" snyftade tanten.
-"Öh... Varför stack du utan att berätta om Albert och hans försök att hitta guld i Ångermanälven ? Och varför berättade du inget om Linné-muséet?" undrade Jonas. Han hade all rätt på sin sida, men föga anande han svaret som skulle komma.
-"Du förstår...", började hans ungdoms kärlek. "Jag ville skydda dig från alla de hemligheter muséet dolde. Både det och så naturligtvis var jag rädd för kuratorn."
-"Vilka hinder vi än hade stött på kunde vi ju ha löst dem med familjeterapi eller en tur till Gotland! Inte kunde man tro att vi var på kollisionskurs." Jonas tittade över axeln, rättade till axelremmen till sin ränsel, kliade sig i armhålan och harklade sig: "Kanske ska vi ta och försöka igen?"
Tanten, som stått och pillrat in en patron i sin derringer, tittade på Jonas med en klurig min. "Vad får jag ut av en nystart?" frågade hon hest, men slutade inte med sin omladdning. Jonas såg oroligt hur lindrig hennes reumatism hade blivit: med relativt flinka fingrar var hon kvickt klar med kulorna.
"Några sista ord?" Hennes bräckliga stämma döljde inte allvaret. Jonas försökte febrilt att formulera ett försvar av bästa sort:
"Jag vet vad Linné menade när han hävdade att fåglarna dyker upp oannonserat i vårkanten efter vinterns köld..."
"Det där kan du berätta för färjkarlen", avslutade hon åt honom. Med en ljudlig snyftning tryckte hon av.
Smärtan var obetydlig jämte Jonas ischias, men kulan satte sig stenhårt i hjärteroten. Med såna pistoler kunde hon inte gärna ta livet av någon annan. Bara tre decimeter från maggropen, i hjärtat, satt den verkliga orsaken till hans största problem, nämligen en ytterst grovkalibrig, plutoniummantlad och vitglödgad blyklump. Inte var Jonas den som hängde kvar i ovälkommet sällskap.
-"Aj fan", sa han stillsamt, sjönk ned på knä och dog ihjäl. Det var då som det stora vemodet rullade in: med noll och inget positivt i sinnet dråsade den gamla Linné-estradören i backen. Lika bra det. Linnés granitskiffer fanns det gott om på andra sidan Atlanten, så ingen skulle sörja frånfället av huvudimportörens brorson.

Snipp, snapp, snut —det var fan!