Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Doktor Pufendorfs dilemma

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson
Red = Anders Bylund

   Kvart över åtta stannade rikshan utanför Wangs enkla pagod. Det var mörkt och duggade lätt. Längs grusgången syntes en magnifik koidamm och en ännu vackrare zen-inspirerad klippformering strax intill sakura-trädet som skänkte välbehövlig skugga under soldagar och mig ett gömställe denna ödesdigra juniafton. Jag hade kommit till pagoden bara några minuter innan och hade med nöd och näppe lyckats undvika upptäckt av Wang, som stod och krattade grusgången. Från min position kunde jag överblicka större delen av den lilla trädgården. Månskenet och syrsorna kunde ha invaggat en mindre vaksam man i falsk säkerhet, men jag hade aldrig varit mer uppmärksam. Whittaker var inte en man som varnade en i onödan innan han slog till med enorm fart och fläkt, och med Sun Tzu-incidenten färskt i minne behövde jag ingen uppmaning att ta det varligt runt den karln. Jag hörde rikshan rulla iväg och någons steg närma sig utanför häcken. Jag trodde mig veta vem som låg bakom den här operationen, men tji fick jag när genom trädgårdens grind steg ingen mindre än jag själv. Gapande stirrade jag och jag på varandra tills vi duckade in bakom trädstammen respektive fortsatte upp längs grusgången. Vad skulle jag göra nu? Alltså, det "jag" som normalt sett utgjorde basen för mitt medvetande, inte det jag som nu skakade hand med Wang intill koidammen. Tydligen var det något fel på psykvården, eftersom min tvillingbror bevisligen rymt ånyo. Nu stod han där borta, utgivandes sig såsom varandes bror sin, nämligen mig. Han skröt högljutt om sin (min) resa hit till Hongkong, vinnlade sig om ynnest på lösa och falska grunder och erbjöds logi i Wangs dotters modesta skjul bak pagodens konstfärdigt utsirade garage, där han och dottern snart bak fördragna jalusier var inbegripna i omoral av betänkligaste slag. Darrande av återhållen vrede och något generad brast jag då ut i sång och röjde därigenom min position. Vakthundarnas skall förebådade min snara likvidering. Stålporten vid ingången fälldes ned i låst position, vallgraven fylldes med glaskross och snart sågs varstans i trädgården beväpnade vaktstyrkor nervöst skjuta varningsskott i alla riktningar. Återhållsamt var inte hur Wang försvarade sin egendom.
-"Kom
fram, ditt svin!" skrek han.

Jag lärde känna Arne Weise
som ung pojk på bakgatorna i Shanghai och det var det, sett så här i efterhand, som gav mig idén till mitt nu sånär helt misslyckade projekt. Arne brukade alltid säga att högmod går före mer högmod och han levde sannerligen som han lärde. Tillbakalutad brukade han sitta, med munnen full av pudersockrade lingonstrudlar och färskpressad torskjuice, och skratta högt och vulgärt så matresterna sprutade vida omkring. Mestadels skrattade han åt sina egna skämt, dåliga som de var, men ibland fick han även tillfälle att lägga upp ett jovialiskt flatgarv åt någon förbipasserande som vådligt halkade omkull. Arne hade nämligen haft tillförsikt nog att rigga upp halva Grymkäfts arsenal av luriga och logiskt vettlösa fällor kring sitt tillhåll, vilka alltsomoftast åsamkade oskyldiga gångtrafikanter både benbrott och stor ilska. Sin egen moster hade han lurat in i en nästan oförskämt knepig variant där tusentals vassa ståltrådar belystes av en blinkande lampa, vilket hade lett till hans totala mosterlöshet när hon osthyvlades i fyrtiofyra skikt en söndagseftermiddag, straxt innan förmiddagsteet. Detta te-drickande brukade för övrigt inleda en heldag av känslosnack, finska pinnar och sedvanlig kvällsboule i porslinsskåpet; ett ständigt lika populärt som dåraktigt tidsfördriv. Arne levde som han lärde: ville man ha något gjort fick man anställa nån inkompetent tok att utföra det. Härifrån fick jag idén att göra vad jag gjorde.

På morgonen dagen innan mitt
desperata försök att få Dr.Pufendorf att inse vikten av att Wang på inga villkors vis fick komma till sitt möte, kände jag nästan en sorts förväntan. Visst, det var absolut meningslöst att ifrågasätta mina överordnade, men ändå kunde jag inte hålla tillbaka en bubblande rebellisk känsla. Tänk om jag bara kunde lägga min personliga touch aldrig så varsamt till de bistra, oresonligt konkreta order jag fått?! Varför skulle man inte lägga sin prägel och sin yrkesstolthet i varje aspekt av livet? Så istället för att klä ut mig till amatörarkeolog med blå solglasögon och safarihatt valde jag en snärtig utstyrsel; Neil Armstrong i full astronautskrud. För att smälta in i omgivningarna målade jag den blå och skrev "Jag Är Vanlig" på den. Klart nöjd med detta initiativ hade jag varit om inte chefen lagt näsan i blöt. -"Du ska spionera på Whittaker, inte underhålla på barnkalas!" Det var sannerligen inte första gången denne prosaiske knöl stäckte mina drömmar, men det skulle tamejfan bli den sista!

Jag
kurade uppe i sakuraträdets glesa lövverk i den fasta förvissningen om att min sista stund snart skulle vara kommen, men ingen yttre omständighet inträffade som ytterligare styrkte den misstanken. Tystnaden var plötsligt total. Var var Wang? Var borde han vara? Var trodde jag att han var?
-"Kliv ner ur trädet!" hördes plötsligt hans gälla stämma
ur en liten mikrofon som satt på trädstammen intill mig. Jag antog grundlöst att högtalare spelade in varje drag jag gjorde och spejade nervöst runt omkring för att lokalisera kameror.

En gång stod Arne och jag nere vid hamnen och
kastade sten på måsarna när mor min sladdade in Volvon i en annan Volvo med en ljudlig suck. Såsom varande dövstum kommunicerade hon endast genom teckenspråk och grusstänk, och snart var hon inbegripen i en högljudd omplacering av småsten och sand som inte ens hon själv kunde till fullo förstå eller hänga med i. Beslutsamt knuffade Arne henne över kajkanten. Det var det bästa han kunde ha gjort, eftersom vi sålde hennes bil för överpris.
-"Så här ska man leva!", tänkte
han då, och det tog jag fasta på. Redan nästa dag hade jag i denna anda slängt både en kundvagn och fem ekorrar i plurret, och letade ivrigt efter värdesaker i deras väskor och jackfickor. Kort därpå norpade Arne en lastbil med tigermuffins och sedan var cirkusen igång. Det var tider, det.

-"Kliv ner, sa jag!" Det var
fjortonde påminnelsen och Wangs stämma började nu låta något ansträngd. Jag förstod att han inte visste vilket träd jag satt i men ändå ville verka allvetande. Det hade varit mer imponerande om han bara dödat mig, utan betänketid. Inte skulle jag göra honom besviken heller om han med tydlighet visat att han hade situationen under kontroll. Som det nu var kände jag för att ge honom en överraskning han sent skulle glömma, som en kniv i ryggslutet, exempelvis. Tyvärr hade jag ingen kniv, utan bara en stekspade i blå vinyl och ett hekto osaltat smör. Därför hoppade jag ljudlöst ner i det daggvåta gräset och beredde mig på att fly. Tji skulle jag få, visade det sig.

När Arne konfirmerades som överstebuddist i Glumslövs socken
ställde han till med en fest vars like skådats senast förra torsdan, då gamle Sivertsson firade att det inte var onsdag. Sant är förvisso att nämnde gubbe visste hur man svirar huvet av sig och andra, om detta kan inget tvivel råda, men Arnes festligheter nådde sådana skamlösa nivåer att även Sivertsson tvangs att medge att här hoppade inga halta löss från perrongen minsann. Den dagen hade börjat uselt men kom nu att avslutas i hysterisk gamman. Det var första gången som Dr.Pufendorf hörde talas om Arne Weise och hans gäng. Pufendorfs mentor, Holger Rönnklafsslevholk, hade brevväxlat med Arne sedan 1951, då de delade ett maniskt intresse för underåriga polska bondtöser, och deras vänskap hade med åren kommit att renodlas till ett mer handfast handlingsprogram. Det som denna plan framförallt stupade på var bristen på just underåriga polska bondtöser men även i viss mån på att Arne envisades med att bära en enormt stor, ihålig hatt brättad i något som underåriga polska bondtöser i eoner skytt som pesten, nämligen konstgjort glitterströssel som blinkar i takt med ögonlocken. Varför han tyckte om denna skabrösa kreation var för honom själv näst intill obegripligt. Arnes grundinställning var dock att världen var en gåtfull plats, och njuter man ej dess förbjudnaste frukter så mister man kanske icke blott dem, utan ävenock de av fädren måhända mer omhuldade gåvor som döljes djupt ini de av konventioner och fördomar lyckta valv i våra sinnens oanade bråddjup. Med andra ord gav Arne själva fanken i sociala konventioner, vilket jag sög i mig girigt.

Knappt hade jag hunnit resa mig
ur det oklippta gräset förrän Wang var över mig likt en handgödd igel på infekterade sabelhuggssår efter en större krogrunda i environgerna, och slog mig skoningslöst med en gammal fjäderpinnharv tills mina lymfnoder vitnade av skräckblandad förnumstning. Jag krälade desperat in under en buxbomshäck, skrikandes om nåd. Wang startade sin rostiga slåtterkross, tog ett stadigt backhandgrepp om den antika trugpinnen och navigerade sig med den borne lantbrukarens hela skicklighet genom buskaget på jakt efter min mörbultade kropp. Flämtande likt en nyspäkt doberman och svettig som en gammal dobermanspäkare kolliderade han snart med en övergiven såningsmaskin som glömd, övergiven och bortgjord låg och skramlade i häckens över partier. Jag tog tillfället i akt att bemäktiga mig släpräfsan och knuffade den mot alla vindar rakt igenom Wangs mjälte, med förödande konsekvenser. För Wang, åtminstone. Hemligt hukande skyndade jag åter mot grinden.

Arnes nitiska samlande av flamländska kopparstick sporrade honom
till oanade konstnärliga höjder, vilket i sin tur inspirerade mig till att förfalska sådana för att med förtjänst sälja dem till honom. Arne skrattade gott när avslöjandet slutligen kom till dagers, femton år senare.
-"Min gosse
, det var fan vad jag förlorade pengar!" Dunkade mig så i ryggen, hällde upp en halv sjuttifemma i en plastmugg, och sörplade i sig det som runnit å framsidan av hans solkiga paljettkostym.
-"Har förresten
mor din hört av sig angående våra högtravande ambitioner, senast i torsdags omskrivna i min med i barockstil utsirade träpärmar försedda anteckningsbok av ovettiga mått och ohanterlig vikt? Hon hade lovat skicka telegram senast i onsdags!", fortfor Arne med imposant intonation. Han gjorde så ibland, Arne.

Hukande under Whittakers matsalsfönster applicerade jag avlyssningsapparaturen
- en enorm tratt klädd i blått manchestertyg - mot sagda glasbit. Det ångrade jag omedelbart, eftersom det jag fick höra kom mitt inneröra att sprängas och mina ögonglober att bågna ut genom solglasögonens ramar likt ett annat Tex Avery-missfoster om lördagsmorgonen, nämligen det som jag under upprepade nätter viskat, kallsvettig och darrig som en liten sparris: "VAR I HELSEFYR ÄR MINA TJÄNARE?! VAR ÄR WANG??"
Whittaker anade alltså
inte att han var på väg att bli innebränd. Med darrande händer började jag fumla med tändstickorna. Doften av rostat kapitalistsvin steg snart mot den djupblå natthimlen. Vinden blåste genom mina grå lockar, smekte mina gropiga kinder, fick elden att ta sig i mitt dammiga kavajslag, fick den att sprida sig och värma hela min kropp intill märgen såsom mången gång fordomdags i Shanghais gränder. Jag skrattade befriat, ett ystert brinnande primalskrik som kunnat väcka de sovande, fast inte värre än att de snart vänt sig om, förnumstigt gurglande och dräglande som små barn, och somnat om. Därpå ådrog jag mig nionde grenadjärbataljonens samfällda fördömande i det att jag med mordbrand i sinnet fullföljt ett uppdrag av allra hemligaste sort, utan att för den skull ens för kort stund beakta de moraliska följderna av sagda gärning. De kunda vara hänt, resonerade jag och försökte släcka elden genom att dunka min sargade lekamen mot ett närstående bokträd, vilket brast i brand och ramlade över mig med ett brak.

När Arne
spelat bengalesisk säckpipa i mer än sex timmar, brukade han slappna av med lite old school Tai Chi och lite Tae Kwon Do, mestadels riktat mot sin stackars dvärgpudel Henry. Sedan brukade han utmattad och tillfreds med livet sätta sig att skaldera ihop några korta haikus vilka han med blandad framgång skickade in till dagbladet i den håla där han för tillfället hade sin varelse. Jag beundrade hans förmåga att så ansträngningslöst skifta mellan sinnesstämningar i sina litterära alster. Ena stunden kunde han posera som modernistisk ikonoklast och med aggressiva metaforer påskina de mest obskyra missförhållandena i Alice Tegnérs egendomliga mjukpornografiska trevanden i ungdomsåren, såsom "Sov du lilla videpung" m.fl. klart tveksamma bidrag till barnkulturens mindre kända baksida. Nästa sekund kunde han med oförvitlig indignans och skrämmande pondus författa kontemplativa lärdomsoden på blankvers, i vilka han belyste det politiska systemets största triumfer och brister med skrämmande aningslöshet och förakt mot vedertagna fakta. Hans julklappsrim var också ganska bra. Mina egna försök att spotta ur mig vare sig det ena eller det andra kröntes sällan eller aldrig med framgångens gyllene gloria, fast kylskåpsdörren var proppfull med små magnetiserade ord i olika kombinationer, som exempelvis

han går baklänges
satsar fel
men glömmer aldrig den
gången
det nästan blev rätt
åh grymma öde

Eller:

måndagar
i mörker
hur ska det bli

vi saknar varandra
grädden är slut

kanske rea på domus
kanske inte
på shell
men kanske ändå
eller inte


Men Arnes kringflyttande av kylskåpsmagneterna var fantastiskt:


inga undantag
slipsar utav guldlamé
i papperskorgen


redan runt åtta
insåg gemene man att
säffle saknades


många menade
att förlusten knappast var
särskilt oväntad

det
kunde man nog
ha förutsatt förutan
handfasta bevis

Arne
- spelevinkernas okrönte furir.

I mitt
stilla sinne tänkte jag ofta på de glada dagarna i Shanghais bordeller under den tid jag då jag ännu inte hade värvats till internationella spionaffärer, och innan jag klämts fast under trädet. Stammens skrovliga bark härbärgerade ett antal aggresivt territoriella ekoxar, så särskilt den kroppsliga delen av mitt väsen utstod nu ett veritabelt Golgata. De började med insidan av vänster armhåla, där straxt en obekväm fördjupning uppstod när en närgången oxe tuggade sig in ända till ett av mina största åderbråcks själva centrum. Kvidande försökte sedan skalbaggsjäveln undfly anstormningen av lymfvätska och blodplättar mina organ vräkte över honom, bara för att gå en snöplig död till mötes då precis de kroppsvästkor den försökt undgå fintade den groteskt och omvandlades till flytande syra (en nog så märklig tilldragelse ) som i sin tur omvandlade ekoxen till en gris i naturlig storlek, bisarrt nog. Detta arma djur drabbades förståeligt nog av existentiell kris av högsta rang, och tillbringade resten av sitt liv i inbäddad i min fodrade kavaj, innan det ömkligen kvävdes vid pass sjutiden en molnig torsdagskväll några år senare. Jag minns det väl, nu när jag sitter här och petar på sårskorpan jag bär som en homage därtill. Hursomhelst krånglade jag mig under dystra skrik till slut loss från den belägenhet jag befunnit mig i och gjorde processen kort med att komma på fötter. Huj bara, så stod jag där, spritt språngande naken - en omständighet som förklarades av min brist på kläder - nyligen sandblästrad och skitsur.
-"Huga!" vrålade
en nyanländ man från grusgången. Han betraktade mig med hela lystnaden hos någon som hellre sågade av sig vänsternäven än såg folk resa sig från liggande, särskilt i närheten av sorgliga och ännu rykande lämningar efter innebrända plutokraters luxuösa bostäder med allt vad det innebär. Jag kände igen den där snorkiga uppsynen, de bländvita mameluckerna, den med falsk mässing försedda monokeln och mustaschen med sin karaktäristiska knorr upp genom ena näsborren och ut genom skotthålet i högra kindpåsen. Doktor Pufendorf! Efter alla dessa år möttes vi alltså igen denna ödesmättade afton på denna vackra och välskötta innergård. Jag kunde inte låta bli att reflektera över den välgödda buk han ådragit sig, och undrade så stilla men välartikulerat vari detta kunde ha sin grund. Det fanns en tid då inget var så intimt förknippat med det Pufendorfska arvet som en välgrundad kunskap om kroppshållning, näringsvetenskap och nödvändigheten med god motion i samband med samtliga utevistelser. Ehuru ännu icke stadfäst enligt nationens högsta standard för utsagor av grejer, förutsatte jag ändå att en sån man som Pufendorf skulle ha vinnlagt sig om att hålla dessa ideal levande, och därmed även sig själv. Handfallen stod jag där med hakan i gatan och bligade på hans korpulens. I sanning en pösig, rundmagad uppenbarelse, osedvanligt voluminös och osmakligt hängande över bälte och byxlinning; ja rent grotesk kan man enkelt beskriva denne sentida ättling till Gargantua som stod där och dräglade.
-"Doktor Pufendorf?"
harklade jag mig. Han svarade blott med ett lätt dallrande på en liten förgylld bjällra. En pinsam tystnad skulle ha varit mer bekväm än vad som istället följde.

Inte så sällan styrde Arne ut sig till byzantinsk patriark
och ställde sig på Karl Johann att skaldera från höften ting som "O, Teodora!" och "Jag glömde min ikonsamling i Trapezunt". Den lokala ordningsmakten tolererade till viss mån hans eskapader, men när han övergick till att i strid med gällande föreskrifter för förvaring av giftklassade bekämpningsmedel dra omrking en stor vagn fullastad med ett kvarts ton berikat plutonium var måttet rågat även för konstapel Greger Guttormsen från Hardanger. Med batongen i huvet sedan barnsben var han en man av besinningslös ilska och gränslös förlåtelse, beroende mest på vädret och minst på pollenhalten på avlägsen ort. Nu stegade han åter fram till Arne. Jag minns som vore det igår hur herr Weise vände kappan efter vinden och servilt pekade ut en helt ovidkommande ecklesiastikminister som råkade ha vägarna förbi. Han skulle aldrig mer se dagsljus, den prästen. Sån var han, Arne. Otrevlig och lömsk, samt feg när det verkligen gällde. Han var min idol.

Att
en så genompompös jävel som Pufendorf alltfort rännde runt, uppblåst och med en överlägsen glimt bak svullna ögonlock, var en ren skymf mot vanligt hederligt folkvett. Jag gnuggade händerna förtjust och yvade mig över den uppenbara likheten mellan honom och Peter Harryson, vilken jag saknade vett att hålla för mig själv. Istället utbasunerade jag sagda observation med hög och tydlig stämma. Dessutom drog jag upp ett diagram i sanden där likheterna mellan Harryson och fete Pufendorf klargjordes i fyra färger och dessutom illustrerades med pedagogiska grafer över volym, vikt och oljehalt per kvadratcentimeter. Det var kanske lite dumt gjort. Pufendorf sprang gråtande därifrån, in i trädgårdens mörka partier bak Wangs maskinhall. Jag åsåg stillatigande hans enorma gestalt försvinna bland skuggorna, ryckte på axlarna och klädde på mig igen. Det var på tiden, resonerade envar myndigt. Över nejden färdades ljudet av gyllene bjällror likt ekot av längesedan glömda sådana. Jag stelnade till, väl medveten om vad dessa i förstone föga anmäkningsvärda tecken kunde innebära. Minnet av en junikväll i Lund hemsökte ännu mina drömmar. Men kunde DE verkligen vara här? Mitt medvetande famlade förvirrat efter en förklaring. Styvmoderns livmoder i min bröstficka vägde plötsligt flera ton mindre; ja den var rentav försvunnen. Pufendorf! väste jag, inseendes att dennes ficktjuvstalanger tydligen inte satts åt sidan under de långa middagarna och fläskluncherna. Plingandet hördes nu allt närmare, och bak buxbomshäcken skymtades en lång rad huvbeklädda gestalter. Snart hördes även deras lågmälda mässande, fastän själva orden var svåra att urskilja till följd av artikulationsförakt och något som senare laboratorietester visade vara långvarig senildemens. Tempelmurarordens ovana att rekrytera endast från långvårdshem och bårhus satte ofta sina spår i deras offentliga åtaganden. Tänk bara på den gången de skulle driva motorcykelgänget Nylagd Asfalt ut ur Phnom-Pehn. Det tog den åldersstigna anfallsstyrkan över 45 minuter att bara ta sig in i klubblokalen, och vid det laget hade klubben minerat foajén och dessutom hunnit liera sig med en samling lokala punkare med skarpslipade piercingar. Slakten blev total och triumfen inte särskilt stor. Sedan dess hade Tempelmurarorden legat lågt, även om det innebar låg guldnivå i kassakistorna samt brist på frivilliga till uppdragen. Nu verkade det dock som någon givit dem en andra chans, ty här kom vaggandes en fullt utrustad Tempelmurarordensprocession, komplett med gong-gong, urmodiga brandsläckarvagnar dragna av gotlandsruss, vaniljdoftande facklor samt stormästarbärstol fylld med stormästare Johan Björklund, eller "Vördade Broder Eldshinken" som hans tillskyndare kallade honom. Sedvanligt salongsberusad kastade denne brunskäggyvige gentleman konfetti åt alla håll. Två av pallbärarna samlade upp glittret från marken och fyllde åter Eldshinkens därför nyttjade hink. Ekonomin var skral och de senaste åren hade man fått spara in på förbrukningsvaror såsom konfettiglitter, chokladströssel och dasspapper till förmån för guldpolish åt stormästarens örhängen och halskedjor. Sparprogrammet försvårades av att bokföringen alltid låg tre veckor efter, men kassören, en katastrofalt optimistisk man, brukade åt detta problem icke göra mer än att man köpte någon annan ordens preskriberade kassaböcker och ändrade namnet på utsidan med rödpenna och sedan justerade om räkenskaperna lite halvslarvigt där det verkade lämpligt. Det var billigt och fullständigt ineffektivt i längden, men så länge han kom undan med det och kunde njuta av fördelarna hans ämbete medförde så fick det duga. Eftersom han dessutom själv satt på posten som ordensrevisor klarade han sig dessutom alltid, med undantag för den gången då storvisiren gjorde oväntat besök mitt i veckans rödpenneorgie. Den gången hade det inte varit för roligt - han hade tvingats skriva "Jag skall inte fuska!" sjuttio gånger på svarta tavlan med sina egna sönderbitna naglar tills han kollapsade mentalt och föll ihop i en liten hulkande hög vid storvisirens snabelsandaler och bad om förlåtelse. Med tanke på att visiren blivit utnämnd till "Klassens elakaste fan" femton gånger under sin kaotiska högstadietid, förvånar det nog knappast någon att få höra hur han reagerade på sin ekonomiansvariges många misshugg. Kassören klarade sig dock ganska bra utan att ens ha lyckats be om nåd eftersom visiren satte prestige i att blott späka sina undersåtar lite lagom, härvid minnandes det gamla visdomsordet "Aldrig kasta bort sitt glashus även om det sprack." Flera gånger hade därför kassörens förväntade avrättning blott blivit ett förmanande samtal över en kopp te. Jag visste allt om dessa förehavanden av den enkla anledningen att jag vid detta tillfälle var olycklig innehavare till posten som munskänk i Svenska Mosskulturföreningen. Låt mig förklara.

Mitt intresse för mossor, lavar och alger växte
i takt med att min sociala kompetens kraschlandade i slutet av den ytterst torra sommaren -63. Intresset för sjödikningsföretag kom sig av att jag bodde ett stenkast från Hjälmarens sanka sydkust, i en trädkoja uppe i den i särklass mest förvridna gamla eken i hela Närke. Därifrån kunde jag se minst trettio meter åt ett håll och fyra olika sjösänkningsprojekt som i konkurrens med varandra livligt käbblade och slogs. På eken växte flera arter av skägglav, samt två tjusiga tickor som bittert slogs om herraväldet i trädet utan att sky några medel. Jag kunde alltså växla mellan att beundra lavarnas majestätiska välvningar, tickornas burdusa charm, och sjödikarnas argsinta ockupation av västtyska ambassaden i huset intill. I sanning ett ståtligt skådespel, rymmande både svårfattbart långsamma processer såväl som mera begripliga sådana i hastigare takt, och jag satt ofta i trans när Willie Brandt i bara en simpel vadmalskaftan sprang som en riktig Gunder Hägg mellan sitt högkvarter och fiskeläget nere vid stranden med sin slitna läderportfölj krampaktigt fasthållen mellan bröstkorg och underarmar. Han kunde allt se för jävlig ut.

När Arne och jag
lade upp planerna för vårt storstilade försök att ta över ansvaret, men även de många fördelarna, som följde med befattningen som överstyrman på ett mudderverk vars huvudsyssla bestod i att dragga efter unge herr Pöghard Pärsson, som förra veckan sjönk för sista gången, räknade vi kallt med att kunna tjäna grova stålar redan första kvartalet. Arne sade bara "jag har draggat kungen av Bhutan genom gatorna i Flen och inte en enda gång var det läge att börja beklaga sig över hur obehagligt det var för honom eller mig", därmed undertryckande de eventuella invändningar jag hade bubblandes genom hjärnbarken. Sagt och gjort, vi styrde efter att ha rivit av det sedvanliga pappersarbetet ut på den gyttjiga, trögflytande sörja som gällde för flod i Pyongyang men annorstädes icke. Vår ungdomliga entusiasm formligen stänkte runtom båtens sidor och mudderverkets stånkande ljud uppfattade vi snarast som en eggande bakgrund mot vilken vårt mästerverk av muddring och draggning gestaltades i sin klaraste prydno. Med en käckt grovkornig visa på sina läppar väjde Arne in oss på en liten bäck meandrandes uppströms mot en tjärn i vilken ett malplacerat marmormonument stod på sniskan. Där kastade han ankar, grävde fram en butelj som glänste i solljuset, tömde den i botten och kollapsade tvärfull i gräset medan jag fick bara några få droppar som blev över. Det räckte å andra sidan gott, det.

Processionen svängde in på Wangs gårdsplan och upp mot det
som återstod av Whittakers hus. Det var naturligtvis Pufendorf som låg i buskarna med polisradio och GPS-manick och styrde hela konkarongen, och när de började hala fram ett badkar fyllt med en ångande och bubblande sörja som luktade vidbränd gris och aceton såg det ut som om en skyndsam flykt vore bästa försvar, och detta helst utan att det oundvikliga förföljandet skulle leda till min hemliga underjordiska operationsbas. Det gick väldigt dåligt med det. Redan efter två steg hade jag förvirrade ordensmedlemmar i hasorna. De drog upp mina byxor och lindade in mig i kolasnören, och tvingade mig att ange namn, personummer, vikt och flera andra uppgifter om deras systrar. Jag spikade varenda förfrågan, och kolasnörena, fast i deras skallben och även otvivelaktigt en psykologisk börda de sent skulle komma att lära sig leva med, de förbannade jävla fördettingarna! Att Pufendorf lejt dessa förutsägbara idioter och trott att de vore män nog att ur ruinerna av Whittakers kåk resa några som helst anspråk på den värdefulla tingest, kallad Styvmoderns Finaste, som antogs vänta därinne, ja det var närmast fullständig galenskap och ett uttalat förakt mot andra människor, en monumental skymf mot allt vad vanligt folkvett hette samt ett försök att spela Allan utan täckning.

En gång tidigare hade jag
på allvar fått se följden av Pufendorfs ränksmiderier. Ostfabrikanternas Lokalförening, Västmanlandsdivisionen, hade ringt upp honom för att be om ett mycket signifikant bidrag till den årliga höstbasaren, under vilken diverse mejeriprodukter såldes till förmån för traktens svältande kalvar. Doktorn var inte känd för sin givmildhet utan snarare för sin måttlösa närighet, helt enkelt. Med andra ord kunde inte delegationen förvänta sig någon större framgång, men eftersom lokalföreningens valspråk genom omröstning utsetts till "Mera ost!" hoppades man nå pöbelns stöd och meddelst hot om vandalisering ändå undfås en större summa pengar. För att understryka allvaret i situationen tillade man sedermera "Annars jävlar!" till stor bestörtning för samtliga berörda parter. Pufendorf, som just vaknat efter en längre tids inducerad koma, tyckte att det här var allt värst, och kommenderade ut ett hundratal paeolitiska stenåldersjägare som fick vråla ett unisont "ALDRIG!!" och sedan plundra ostfabrikanterna på allt de förmådde bära, såsom deras insamlingsbössor och hela den förmögenhet de så bryskt tilltvingat sig från mindre försvarskapabla medborgare som mestadels inte ens tyckte om ost. Sedan radade han upp dem längs en betongvägg, anlitade en byggfirma som på stående fot fick konstruera en överdimensionerad stupstock, och övertalade varenda en av sina belackare att de nog var feta idioter allihop och lika gärna kunde buntas ihop omgående och slås ihjäl på effektivast möjliga vis. Sålunda ringde de självmant efter en arkebusör och såg till att skyndsamt avrättas.
En sjaskig affär. Arne skulle skött
hela affären helt annorlunda och mycket bättre, men fick förhinder och kunde inte närvara när det drog ihop sig. Jag tänkte alltid att det var synd.

Tempelmurarordens flöjtkvintett samåkte
med Johannitermurarnas barbershoptrio från stad till by land och rike kring varannan torsdag hela sommarhalvåret, vare sig de fick eller efterfrågades. De hade tillsammans inövat den Stilfulla Entrén och, enligt opålitliga källor, kunde samfällt framföra "Fågeldansen" då omständigheterna så krävde vilket de förvisso inte gjort hittills. Dessa minst sagt mediokra underhållare råkade ha en gemensam beundrarbas tack vare att de samtidigt som de var habsburgska fursteättlingare råkade ha en kvot mellan pannbenets och underkäkens längd understigande 0,18 vilket fick dem att se ut som rena spärrmongon i sin prydno. Till saken hör att denna sommar var folkparkerna fullbokade med Siv-Görans Orkester, alla dagar överallt, och att våra musikanter därför mestadels uppträdde på fritidsgårdar och i ålderdomshemmens dagrum, där halvsovande 80-åringar utgjorde en lika stendöv som otacksam publik. Sannolikt var det därför de började slåss inbördes nästan varje gång. Denna mindre engagerade publik hade dock fördelen av att inte utgöra ett hot eftersom deras förväntningar inte var speciellt högt ställda rörande sin egen framtida konsumtion av underhållning. Så därför fortsatte man, trots inbördeskrig och ett kassaskrin som blödde åt alla håll samtidigt, tills den dag då Tempelmurarorden kontrakterats av en Dr.Pufendorf för att se till att en lokal gaphals inte skulle få husera fritt i doktorns environger. Mot betydande vite hade man försäkrat sig om musikanternas avstående från ackompanjemang eller ens närvaro vid kväsningsceremonin, och det såg ut att ha varit rätt väl investerade slantar, eftersom de hittills ej siktats. Emellertid bidade de sin tid, liggandes bakom kulisserna och bidandes sin tid tills läget för ytterligare bidandet av tid kunde tyckas opportunt. Föga att äta hade de tagit med sig, vilket ledde till skojlustiga uppgörelser om den sista pepparkakan och sen svalt de till döds. Märkligt nog räddade det mitt liv. Det var jag som var gaphalsen.

Den sista gång jag såg Arne var
nyss, på TV. Han var sig lik i allmänhet, om man bortsåg från den dödsångest som tycktes ha greppat tag om varje uns av hans varelse. Med bågnande tinningar och rödstrimmig hy bredde han ut sig över skärmen, med darrande överläpp hasplade han ur sig tionde versen ur Viktor Rydbergs "Älgen" och sedan dog han. Lagd i en gisten roddbåt och dränkt i Absolut Kurant hade han trivts bättre med sista vilan än vad som nu lär bli fallet, enligt senaste nyhetssändning. Man tror att man har sett allt, och så kommer budskapet om att Arnes jordfästning och de minst sagt oortodoxa omständigheterna därom, och vips så där, skulle vara ihopfabulerade av nån deltidsanställd på TT som på rent jävelskap ville skina ett elakt ljus över Arnes visserligen smått skabrösa bakgrund men ändock ingalunda förtjänt av dylik dvärgalåt. Man tar sig för pannan! Men sådan blev tyvärr Arnes sista stund i rampljuset: patetisk, löjeväckande och långrandig.

Jag har redan glömt honom.
  

  

Diskutera
Doktor Pufendorfs dilemma

Anders Bylund
2005-09-19, 10:22:45
Jag törs inte läsa just nu. Bara diskussionen mellan mina kollegor här har fått mig farligt nära bristningsgränsen, och gapskratt på jobbet, speciellt när man sitter tolv pers i ett litet rum, lär dra blickar av fel sort. Ikväll kanske. Avslutningen var magnifik, bara den:
"Men sådan blev tyvärr Arnes sista stund i rampljuset: patetisk, löjeväckande och långrandig. Jag har redan glömt honom."

Mårten Lind
2005-09-19, 08:22:20
Sannerligen. "Jag satt ofta i trans när Willie Brandt i bara en simpel vadmalskaftan sprang som en riktig Gunder Hägg mellan sitt högkvarter och fiskeläget nere vid stranden med sin slitna läderportfölj krampaktigt fasthållen mellan bröstkorg och underarmar. Han kunde allt se för jävlig ut."
Ren poesi.

Måns Svensson
2005-09-19, 06:51:39
En annan favorit i samma anda är det korta stycket med sjösänkningsprojekt, Willie Brandt etc. Bra språkligt flyt parat med obegriplighet, ytterligare förbättrat av att allt föregicks av meningen "Låt mig förklara".

Administrator: Anders Bylund