Statistics

   Jag behövde kol. Så mycket kol som möjligt. Det här skulle kräva mängder av bränsle, men då fick det vara så. Har man väl bestämt sig, så är inga halvmessyrer möjliga längre. Man ger allt. Efter att ha köpt upp allt grillkol som finns att få i tre socknar, förstår man att det inte finns någon återvändo och att den inslagna vägen måste följas. Alltså säljer man sina sista ägodelar för att ha råd med biljetten till storstan, där mer kol står att finna.

Vid femton års ålder fick jag idén; vid arton hade jag läst alla böcker om förbränningsprocesser som jag kunde komma över. Dagen efter att jag fyllt tjugo började jag skissa på ritningarna. Den första prototypen fungerade inte alls, men jag lät mig inte nedslås. En prototyp är trots allt bara en prototyp, något att lära sig av, så att man kan gå vidare. Man måste slipa glas för att det ska gå att se igenom det. På samma sätt är det med diamanter. Från början ser de ganska grådaskiga och intetsägande ut, men efter att en mästare tagit fram den sanna form som ligger gömd i dem, träder de fram som stjärnorna gör när smogen lättar över en gammal fästning från före industrialismen. Sålunda slipade jag på min plan, i hopp om att den till slut skulle kunna nå perfektion, och nu var jag nära ett genombrott. Farkosten var i det närmaste färdig. Nu skulle resan ta sin början.

Men först behövde jag mera rena handelsvaror. Jag hade hört att urinnevånare kunde fås mera vänligt inställda med hjälp av gåvor. Glaspärlor, eldvatten, knark, ja, kanske framförallt knark. Tämligen oerfaren som jag var visste jag inte hur man kom över narkotika av skilda slag. Jag visste att stölder hade något med saken att göra, men exakt vad man skulle göra med det man stulit visste jag inte. Jag ringde Åke.

-"Åke"
-"Hej!"
-"Hej?"
-"Läget?"
-"Jotack, vemere jag pratar med?"
-"Jörn."
-"Jaså du. Vad vill du?"
-"Har du lust att köpa en Rembrandt?"
-"En vad?"
-"En Rembrandt. Du vet, gammal holländare, mörker, skuggor, fantastiskt bra skick. Som den vore målad igår. Man kan knappt tro att den är använd. Tillhörde en gammal dam som bara tog ut den på vägarna några dagar om året. Vad säger du, kan det vara något?"
-"Eeeh..jag vet faktiskt inte.."
-"Ett sådant här tillfälle får inte försittas!"
-"Alltså, du ringer mig klockan två på natten för första gången på tre år, och föreslår att jag ska köpa något slags tavla? Vad ska jag med den till? "
-"Ja..ehh. Hänga på väggen, typ?"
-"Tack, men nej tack. Hejdå."
-"Nej! Vänta!" skrek jag, men den otacksamme Åke hade redan slängt på luren. Jag stirrade tomt framför mig.Att sälja stöldgods var tydligen svårt. Kanske vore det bättre att skänka bort det och på så vis skapa gynnsamma synergieffekter. Nej,bättre ändå vore att stjäla pengar. Ren hårdvaluta var väl alltid gångbar som valuta? Eller alltså vadå? Jag tvivlade. Jag led. Jag skrek. Hur skulle jag lösa dessa problem? Jag ringde Lars-Erik.

-"Mmmm..."
-"Hej!"
-"Vem är det?"
-"Jag."
-"Jaha? Vad vill du så här dags?
-"Jo, alltså jag undrar..."
-"Jaa??"
-"Jag har tänkt råna en bank. Hur gör man?"
-"Det är väl enkelt. Du tar på dig en skidmask, beväpnar dig, springer in och.."
-"Vänta, jag antecknar."
-"..skriker hit med pengarna och ingen blir skadad."
-"Ok. Går man bara sen?"
-"Nej, du måste ha en flyktbil."
-"Ok, hyr man en då eller?"
-"Nej, stjäl en"
-"Va?? Men då måste man ju ha körkort!"
-"Tja, jo."
-"Kan man inte göra på något annat sätt?"
-"Tja, alltså du måste ha ett vapen. Annars går det nog inte. Jag tror inte på att köra nån slags Gandhi-grej. En pistol eller en yxa. Punkt."
-"Kan man inte ta sig därifrån per velociped?"
-"Jörn."
-"Ja?"
-"Du ska nog inte råna någon bank."
-"Tror du inte? Alltså jag måste ha pengar till knark. Mycket pengar."
-"Men va fan är det du säger?? Har du börjat knarka? Utan att ge något till mig? Du vet ju att jag inte bangar för en rejäl laddning rökheroin."
-"Jag ska inte ta det själv.."
-"Visst, säkert!"
-"Ja, faktiskt!"
-"Du, jag har hört bättre lögner från folk med downs syndrom. Att du bara kan tro att jag..."
-"Nej, men lyssna på mig nu. Jag ska på en resa. En resa bortom dessa nejder. Jag behöver mycket, oerhört mycket kol för att jag ska kunna göra den. Visste du att diamanter är kristalliserat kol? De bildas under oerhört höga tryck inne i..."
-"Du är tamefan inte klok! " sa han, och la sedan på.

En kolmila måste vaktas vid användandet. Annars kan hela verksamheten gå om intet och den dyrbara slutprodukten bli oanvändbar. Den måste hålla en lagom tempratur. Blir den för varm går det åt helvete. Även den grynvälling som man kan koka går åt helvete om det slår upp lågor ur milan. Men även grynvälling från helvetet kan komma till användning, förutsatt att någon verkligen ger en möjlighet att få tag i den.

Helvetet är ingen myt. Det finns. Inte nog med det: Jag visste var. Jag kom över kartan av em slump och enda sedan dess hade jag inte kunnat ë sova. Eller velat snarare. Mardrömmarna kom krypande som övergödda surströmmingar...eller ja, koljor?. Hursomhelst, det var helt klart något som fick mig att ligga vaken. Men det blev bara värre. För drömmar är något man inte kommer undan. Förr eller senare hinner de ikapp en.

Anledningen till mina farkostplaner var inte att jag behövde en säker passage mot gryningen. Inte heller behövde jag skydda mig. Bortom porten skulle det tydligen inte vara så varmt som man skulle kunna tro. Istället uppmanades man i broschyren att klä sig ledigt och se ut som man var en bekymmerslös gentleman, väl skickad att uthärda smärre brännskador såväl som mera omfattande sveda. En del plågsamma sjukdomar förklarades förekomma i sräskilt virulenta former, men moderna vaccin skulle troligen "klara biffen" sades det. Som liten var jag sjukligt klen. Mina föräldrar prövade alla sorters huskurer på mig och nu när jag överlevt dem vore det väl fan om jag skulle behöva artificiell resistens. Att bära en mask av sten, att kravla igenom en innanmurken tysklönn medan mormor entonigt mässade "Iä! Iä! Cthulhu ftagn!", stryk på fingrarna, månen i nedan och sju sorters finska ogräs under tagelmadrassen - jag kunde det där. Inget immunförsvar kan överleva sådant utan att fulländas. Ingenting kunde skada mig om det inte var sjufalt värre och det var bara så det var. Broschyren hävdade vidare att helvetet var ett riktigt helvete. Vad man ville säga med det var inte att det med nödvändighet måste vara så där riktigt oäkta och konstruerat. Ni vet hur det kan vara på mindre turistorter - man tröttnar redan på bussen när man ofelbart hamnar bakom en 10-personers familj med feta och skrikiga barn, uppenbart defekta föräldrar och en onkel med nazistsympatier. Sedan serverar restaurangerna bara tysk husmanskost, påstridiga dvärgar försöker sälja taffligt förfalskade lyxartiklar, inkastare kommer fram och tar på en, bilbomber sprängs lite här och där, och den absurt dyra alkohol man desperat köper för en tjugondel av sin själ är gjord på svamp. När man krälar in på den lindrigt städade hotelltoaletten för att kräkas, möts man av tecken på att någon annan som känt likadant hunnit möta en plågsamt utdragen död i samma rum. Heltäckande spyor på väggar och golv, en fruktansvärd stank av förruttnelse, kringspridda CD-skivor med Robert Wells, och en kropp, blödande från öronen, liggandes i en anatomiskt omöjlig ställning. Man inser att man är dödligt förgiftad och släpar sig panikslaget ut. Rummet snurrar,det sticker i huden, benen sviker, marken kastar sig mot en. Utanför angrips man ofelbart av en fet, sinnesförvirrad belgare. Han slår och slår och slår. Man försöker desperat hålla honom ifrån sig med en brandsläckare, men kolsyresnön i ansiktet verkar inte bekomma honom det minsta, med oförminskad frenesi vevar han som en dampsjuk volvoraggare. Man lyckas kasta sig in i tvätthissen. Det är mörkt där inne och luktar ganska starkt från de många gamla pizzakartonger som under lång tid staplats däri. Strunt i fukten som ligger som en osund hinna överallt och kryp ihop medan belgaren fortsätter slå vilt omkring sig. Under dig krasar det när några av alla de många kackerlackorna krossas och ett ögonblick senare märker du att hissen rör sig. Det gnisslar och skriker i ledningar och kablar. Sedan rasar plötsligt hela rasket ner fem våningar.

Först ett skelett av titan. Sedan femdubbla lager asbest. Lägg därtill praktiskt taget obegränsade mängder masonit och ett stort antal gamla båtmotorer, inköpta till skampris. Vingarna/fenorna är tretton till antalet och olika i längd, funktion och placering. De är uppkallade efter socknarna i området mellan Torshälla och Mariefred. Den vinge som kallas "Åker" har av förklarliga skäl målats med en blandning av ärg, rost och snus. Men nog om dessa triviala teknikaliteter - låt oss vända blicken mot förarhytten! Omsorgsfullt fordrad med mosade valben är soffan genuint obekväm att sitta i. Armstöden är hårda. Det hänger stora sjok av fuktigt sjögräs från taket. Det var svårt att få dem att sitta fast. Under acceleration klistrar de sig mot mitt ansikte. Jag önskar att jag ägt ett par skidglasögon.

En del säger att helvetet är ett hav av eld där syndare förtärs. Andra säger att det är en frusen sjö, där immobiliserade missdådare tvingas lyssna till Tomas Ledins röst över isen, maktlösa, ristande sina fruktlösa böner om nåd med naglarna mot den kalla sjöytan, förgäves.

De senare har rätt.

Jag satte mig i soffan och lade upp min vaxduksklädda anteckningsbok på glasbordet. Jag föste undan sjögräset och skrev de olika lösenord jag kunde tänka mig att jag behövde memorera för att klara passagen, som skulle ske i fyra faser. Den första fasen, den s.k. "approachen", innefattade såväl påfrestningen från de omgivande polarisarna, som trycket ishavet skulle utöva på farkosten. I denna fas kunde man också tänka sig att flera olika, mycket otrevliga händelseutvecklingar vore möjliga. För det första kunde man tänka sig att sjögräset frös och blev hårt, varefter stalaktiterna under höga g-krafter skulle riva sönder min fiberglasdräkt. En otrevlig utveckling minst sagt. För att undvika detta rådfrågade jag återigen Lars-Erik:

"Ja?"
"Hej, det är Jörn igen!"
"Vafan är det nurå?!"
"Jo, jag har lite sjögräs som hänger från taket i min helvetesfarkost och..."
"Vänta lite, är du hög?"
"Nej, men jag tänker intervjua satan, så jag behöver..."
"Jörn, det här håller inte!"
"Nej, det var precis det jag ville säga. Om sjögräset stelnar är jag rökt. Jag kommer inte att kunna se något och inte kunna styra. Det här är viktigt! Jag..."
"Dra åt helvete!!"
"Kan jag det?! "
Han la på. Det var som om han menade att vi inte hade något mer att säga varandra. Lars-Erik är konstig. Man får ingen kontakt med vare sig honom eller den där egendomliga gamla damen han bor hos. Hennes andning är som hostandet från en kallstartad Volvo242 en vintermorgon. Jag möter henne i trappuppgången. Hon undrar aldrig över varför vi människor är satta till denna värld. Hon drömmer om kaffe och kakor, trivsamma program på TV och virkade gardiner i brun-orange. Ack, prosaiska levnad. Jag tänker mig henne som en liten varelse som levt i ett hörn av en mörk garderob. Alla sinnnesförnimmelser hon någonsin upplevt har varit i andra hand, filtrerade genom lager av gamla minnen, riktigt gamla minnen, du har ingen aning.
Jag sköt tankarna på Lars-Erik och hans snea oginhet. Jag var ensam. Men jag skulle inte ge tappt.

Den andra fasen var långt mer psykiskt påfrestande.När isen väl forcerats måste jag utstå den värsta longör som någon hört talats om, evighetslånga minuter av stentrist soundcheck. Tomas står på scenen, hans hår krusas av isiga, stelt leende frisörvålnader som med sorgsna fingrar smeker hans hårfäste. Vit skjorta, blå jeans, en gitarr som han aldrig rör, vita tubsockor och loafers. Han klappar i händerna och säger "jääää", på det där distanslösa sättet. Han ser ut som han injicerat vatten men ändå tror att han är farlig. Bakom scenen väntar ingenting. Ljuset är sprucket och blekt. Enstaka snöflingor faller sorgset från ett diffust grått töcken som hänger över scenen. Alla gråter. För att ta sig förbi detta hopplösa, oföränderliga tillstånd krävdes mod. En sekund av tvekan och jag skulle fastna där för evigt, dömd att med alltmer stiliserade plågor vuxendigga denna själsdödande ursäkt till msuik. Min hud skulle anta formen av ett sprucket skal. Långsamt skulle jag torka. Inget ruttnar här, som en liten patetisk boll skulle jag sakta torka ihop till damm och blåsa bort. En möjlighet att ta sig förbi denna blytunga intighet vore att med berått mod utmana illusionen av oföränderlighet. I min väska har jag medtagit blöt konfetti samt stora sjok av bladguld. Konfettin fryser vid första kontakt med scenen och bladguldet borde distrahera alla skepnader som driver omkring. Torterade själar gillar ädelmetaller, ty som jag flertalet gånger kunnat konstatera genom studiet av tillgänglig litteratur, guldet är för spöket vad gurkan är för finnen. En gång i världen trodde jag att man kunde tala med den andra sidan. Detta har visat sig vara en sanning med modifikation. Man KAN kommunicera med den andra sidan, men de ska alltid krångla till allt. Dyrt är det också. En gång när jag skulle kontakta min döda mormor, ville de ha mitt ena lillfinger, och dessutom hade de mage att kräva att jag skulle bränna det i en tunna med bilder på mig själv. Mormor var dessutom inte den som i första taget skulle ge sig. Det slutade med exorcism, blod, blod och en röd vätska som jag sparade i den lilla flaskan jag sedan alltid förvarade i det utsirade träskåpet bakom cementblandaren, som i sin tur fanns i DET HEMLIGA RUMMET.

Tredje fasen är ett väntrum. Tag kölapp. Sätt dig på en hård och sliten funkis-soffa. Klockan på väggen är hård. Men den ljuger inte. Se den ta sekund efter sekund från ditt liv. Sekunder som aldrig kommer igen, som du aldrig kommer att kunna minnas ens vad de handlade om. Dödtid tidsdöd krompläterad besinningslös kall ond jävlig intighet. Du börjar plocka bland gamla veckotidningar, skrivna av halvidioter, tänkta att läsas trögt och likgiltigt, som om det kunde kvitta. Knyckla ihop dom och stoppa dom under den nersuttna läderfåtöljen. Studera de grågula tapeterna. Försök att minnas vad det är. Vad du heter. Varför du kom hit en gång. Vem mannen med den lätt skelande blicken och de nervösa ryckningarna är. DJÄVULEN!

Intervjun gick lite knackigt i början. Stämningen var tvungen. Jag försökte att lätta upp det lite med att prata om vädret. Men det blev mest envägskommunikation. Efter att en stund försökt diskutera snöfallet gick jag över till schlagerfestivalen. Han om någon borde väl kunna ge initierade kommentarer till denna begivenhet, tänkte jag. Men om den var hans påfund, så höll han skenet uppe påfallande bra. Inget tydde på att han visste vad det var, än mindre att han arrangerade det hela. Där gick mitt scoop åt helvete. Fan också, tänkte jag och tittade på just denne individ, som liknöjt trummade på bordet med fingrarna. Plan B alltså. Skvaller. Dra fram något riktigt smaskigt om någon gemensam bekant... få se...
Jag kom inte på något.

Fjärde fasen. Har jag berättat om den? Helvetets fjärde fas är att försöka skriva en stafettberättelse om helvetet. Fjärde fasen. Har jag berättat om den? Nej, men ni har läst den.