Statistics

   Den dag då skepparn föll överbord blåste en lätt sydvästan och seglen böljade tveksamt från den rangliga riggen. Vinden till trots låg skeppet orörligt. I två dagar hade det legat still. Sysslolösheten gjorde besättningen retlig och den enahanda utsikten från relingen uttråkade dem. Kortlekarna voro sedan länge utslitna. Likaså sjömanssångerna. Spriten var slut. Alltså hängav sig sjöbjörnarna åt den enda verksamhet som återstod: Gräl.

-"Ska det vara så svårt att förstå? Vill du ha käk får du ta med dig en egen slev!"
-"Äh rå hit me det."
-"Ta med en egen slev sa jag!"
-"Nej nu jävlar!"

Så kunde det låta. Timme ut och timme in. De få som saknade synliga blåmärken när kvällen nalkades sågs i kvällningen skaffa sig några feta blessyrer genom att frustrerat slå sina pannor mot däcket.Dunkandet bildade en stadig bakgrundsrytm till de cirklande hajarnas allt snävare lovar.

Skepparn var en världsvan saltstänkt gammal sjöbuse med skepparkrans och vatten i knäna. När han kom vankande akterut gick hans auktoritet före honom och kom illa mentalt rustade män att handlöst kasta sig ner i spygattet, vilket hade utvecklats till ett vanligt fenomen på fatyget. Om skepparn hade traskat runt lite mindre och tänkt efter lite mer, hade han förmodligen haft en större besättning kvar än vad som nu var fallet, men filosofi var inte något som låg honom varmt om hjärtat. Faktum var att sist någon hade haft djärvheten att fråga skepparen om man kunde lita på hans sunda förnuft, hade han svarat med att slita ut mjälten på ett stackars halvdött bältdjur, som han sedan lät förblöda. Den vidskepliga besättningen tog det som ett skickelsedigert omen. Man vidtog alla nödvändiga åtgärder och även några helt onödiga dito, såsom att schamponera örsnibbarna eller blåsa upp ballonger. Men det hjälpte inte. Stiltjen kom att tillta i intensitet tills avsaknaden av vind var så påtaglig att det blev fysiskt obehagligt, som en tunn hinna slem över händer och ansikte. Ofta försökte besättningsmedlemmar få skepparen att starta motorn. Inte fan gjorde han det. I tilltagande desperation försökte flera av dem att själva få i gång åbäket. Turbiner, växlar, rör, spakar, förbränningskammare, filter och allt tekniskt tjosan där man hoppats finna en lättfattlig dieselmotor från Ludendorff & son, gjorde att försöken istället för att starta motorn orsakade rökmoln, skrapsår och en allmän, lätt fadd känsla av vanmakt.

Vanmakt leder till frustration. Frustration leder till irrationellt beteende, som att mangrant kasta sig överbord. Än så länge hade bara enstaka besättningsmedlemmar försvunnit spårlöst, men ingen nämnde längre deras namn. Emellertid befarade somliga att det snart skulle bli deras tur att gripas av galenskapen, som gamle jungman Lankenhoff, som envetet muttrade domedagsprofetior, klagomål och hotelser ut i tomma intet,länge anfäktats av. Det krävs, sades det, inte bara att man fick fart på motorn. Det fanns därtill långt värre problem. Ett sådant var att skepparn låst in sig i spritskåpet sedan sju dagar. Att spriten var slut tycktes inte få honom att vilja komma ut. Faktum var att han enligt uppgift hade tillverkat sig en hembränningsapparat därinne och tappert försökte jäsa sitt eget underhudsfett med denna. Inget annat kunde i vart fall förklara att han plötsligt en dag hördes stämma upp ett avgrundsskri, vartefter han tystnade helt. En och annan av matroserna knackade stundom på, för att försäkra sig om att han levde, men fick inget svar. Efter några dagar föreslog någon att man skulle öppna, men ingen tyckte det var en bra idé. Å andra sidan kunde situationen knappast bli värre. Det kunde kvitta. Ingen, frånsett superkarg Gottfried Hansson från Eslöv, kunde egentligen motivera varför man inte öppnade dörren, varför man föredrog ovissheten. För att få klarhet häruti, måste något omvälvande ske. Det tog tid, men slutligen stod skåpet på relingen. Andre tvärsmatros Pärson hade tagit ledningen. Skåpet skulle brytas i tjugotre likstora delar, en del skulle tillfalla kronan men övriga skulle i sjön, liksom innehållet i skåpet, tre slumpvist valda trosspojkar och en säck med gamla löv. Man började demolera skåpet. Det visade sig vara betydligt svårare än man trott. Nu hade man ju för länge sedan slitit ut alla hyllor och pluggar, men ändå satt delarna ihop som om det på något märkligt sätt var gjutet i ett stycke. Ingenting någon nånsin sett liknade till någon del denna paradox i trä. Till och med förstestyrman, som hade sett mycket, rev sig i flinten (härvid vållande ett smärre skrapsår), och grät en tår över det till synes enkla uppdragets hart när oöverstigligt frustrerande karaktär. Plötsligt hördes bultanden. Tystnaden föll som ett blött segel över däcket. Ja, frånsett det ihållande bultandet och ett sporadiskt visslande från kajutan, åstadkommet av femton matroser.
I nästa sekund åkte skåpet i.

För att förstå varför havsvatten aldrig slutar att hemsöka drömmarna hos den i skåpet vid tillfället för islängningen kamperande hr Joseph Emanuel Gregor Frithiofsson, bör läsaren sorgfälligt beakta denna vätskas komposition:
75% vatten
3% natriumklorid
4% sill
lite potatis
ett knippe gräslök
kokas 20 minuter eller tills potatisen är genomkokt
stekes noggrant i ett verkligt gott fett i en kvart typ
garnera med astrakanäpplen och fett.

Skeppar-Joseph sjönk djupare ner under vattenytan och betraktade ängsligt hur vattnet verkade bli mörkare ju djupare han sjönk. Hur han kunde andas under vatten reflekterade han inte vidare över utan gjorde just detta. Kylan bet i kinderna och han gjorde sig instinktivt så liten han kunde. Trycket hårdnade mot hans tinningar men även mot hans anklar. Plötsligt gripen av panik slog han krampartat omkring sig. Han lyckades förvandla sitt fängelse till kaffeved på överraskande kort tid, särskilt med tanke på att hans muskler atrofierats och dessutom befann sig nån annanstans. Det är dock tveksamt om Skeppar-Joseph kunde påverka det öde som väntade ganska oundvikligen för den som råkat ramla i spat. Nämligen grundlig väta.

Många sjömanssånger behandlar drunkningsdöden. Det sägs i exempelvis "Hej och hå jungman Grübelmeier-Lindgren" att ingen död är så ljuv. Sekunderna före hjärnans kollaps passerar nämligen Harry Brandelius liv revy, den förolyckade till förnöjelse. Ingen annan skulle njuta av något så ofattbart än den som just stod i begrepp att dö. Inga ögonblick är ljuvare än de då hr Brandelius hela personlighet genomsyrar varje del av ens väsen. Barndomsåren, så fulla av ambition och livslust; skolårens änglsan för skolgårdens skoningslösa sociala förtryck; feriearbetet hos den sinnesrubbade pråmdragaren i Skanör; dagarna på Lomma strandpromenad; lukten av tång; månljusnätter tillsammans med Pål Klasson invid de långsamt pyrande resterna av ännu en sommarstuga; nakna flickor i skrynkliga tidningar bak den nedlagda fabriken; de trevande sånglektionerna hos den försupne f.d. kuplettestradören Vasilij Bogdanovich; gängstryk efter fotbollsmatchen mellan IFK Kietzbühl och AC Novgorod; umbäranden under fälttåget mot Livland; delat tredje pris i talangjakt anordnad av Cloetta; de första epokgörande offentliga uppförandena av "Kulla-Gulla och Turandot" på Dramaten; de invektivspäckade recensionerna därav; den första 78-varvaren med porr; taffliga försök att slå igenom som dansman i ICAs provkök; ännu taffligare försök i reklambranschen ("Jag köper alltid Sjömanskorv för den suckulenta saftigheten. Som en explosion i munnen!") ; men kanske framförallt åren i rampljuset. Revyer med Karl-Gerhard och Ernst Rolf varannan dag. Floder av alkohol. "Receptbelagda mediciner". Klaraskandalen 1954. Norra Bantorget -76 med Palme och Geijer. Den långa karriärsvackan i mitten på 60-talet, förtigen i "gäst hos Hagge" och självbiografin, föredettingväntande på ett tillfälle att komma tillbaka till rampljuset, städse besviken, det bittra, ändlösa boulespelandet tillsammans med C.H. Hermansson. För att inte tala om djurförsöken.

När Joseph K. Meier gjorde slag i saken var det alldeles för sent för någon annan att lägga sig i. Hastighet var det som kännetecknade hans gärning. Inget velande.Han släppte in havet i lungorna och dog rakt av. Det sista han kände var en doft av räkor och färsk tång. Det sista han tänkte var "Det var länge sen man åt tran". En förbisimmande manet. Ögonblickets melankoli. Litenheten inför diversehandelns diaboliska oligarki. Kokt ål, och sen mörker.
Det sista han hörde var maneten: -"Men hej!".