Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Mitt hjärtas sankmark

Statistics


Blue = Klas Svensson
Green = Anders Bylund
Red = Måns Svensson

   Kärleken är som en hel (inte en halv) masugn. Låt oss inte dröja därvid,ärade församling.

Kom! Rör vid
liv i slocknade eldar, dansa bort våra sorger och tillkortakommanden i en vansinnig polkett. Kom systrar, bröder! I natt kan vi leva som de ystra korybanter vi äro! Skänk varandra köttets sakrament, på det att ni må fördubbla och tredubbla era släkters leder!


-"Detta blir en bra början", tänkte Einar
. Hans predikningar brukade inte gå hem i vanliga fall. Han hade rykte om sig att överdriva vikten av hygien och renlighet. Att detta rykte var resultatet av hans vägran att skilja mellan privatliv och arbetsliv, var naturligtvis inte helt oväntat, eftersom han uppmuntrade sådana idéer - hellre märkas på fukten än på lukten, var hela tanken. Så blev man också allmänt uppmärksammad som en ren, oförvitlig, syndfri, nästan helgonlik figur värdig allmogens beundran och med råge tilltagna tionde. Förvisso såg det enkla folket honom an med en trevlig blandning av tillit, givmildhet och viss fruktan, men det fanns i sannning tvivlare i deras leder. Tre gamla sturska satar till rådskommunister ville inte alls höra talas om hans egen teori om sambandet mellan kropp och själ, eftersom de trodde att de genomskådat planen med opium för folket. I deras ögon var han endast en marionett, därtill totalt omedveten om vikten av att vara konsekvent i sitt budskap. Ena dagen var kroppens renhet en skatt att bevara till sista droppen, andra dagen skulle man leva ut sina lustar, eftersom ingenting kroppen gjorde kunde befläcka själens gudomliga renhet. Det var verkligen inte lätt att leva upp till dessa skiftande påbud, ansåg de, och därför levde de precis som de brukat, dvs lite lagom småsyndigt. Dessa halvmessyrer tilltalade många i flocken. Einar kunde egentligen läsa upp sin telefonräkning vad dem anbelangade, huvudsaken var att någon fyllde luften med ljud. Andligheten i byn var inte grundlig, men den var traditionsbunden.

Ett ljud
som för Einar var som naglar mot stämbanden ekade genom korridorerna i Tagelbys sjundedagsadventisktkyrkokomplex. Han lade ifrån sig pennan, slöt ögonen. När skulle han få arbetsro? Varje tillfälle till kreativt uttryck hade kvästs av denna förbannade människa. Ja, han verkade ligga på lur bak varje hörn, innanför varje dörr och i varje mausoleum. "Hyran!" brukade han stöna, "Ge mig guld, piastrar, dubloner, ge hit!" Einar hatade den teatraliska fånen. Han brukade slänga över en näve polkagrisar och väsa "Tyst!!", men hittills hade det inte lett till något bättre än nattliga tungmetallkonserter i källaren, oförklarliga bitmärken i foajen, samt en kvardröjande doft av mysk och marijuana efter varje "förutsättningslös meditations-session" som hade hållits. Lågintensiv, absurd terror var vardaglig rutin i Einars liv, men nu började bägaren rinna över på allvar. Kunde inte den jäveln bara vara som andra hyresvärdar? Alltså bara lägga ränta på ränta, gnälla lite när saker gick sönder, och vara ensam som skattmasen på ett isflak bestående av rent natrium? Nej. Det var icke i denne dignitärs natur att falla in i ledet. Envetet framhärdade han, iklädd foliehatt, med ovanliga seder såsom exempelvis att överlämna månadens hyresavi bunden runt en armborstskäkta som sköts in genom badrumsfönstret, eller att anställa enbart lettiska, maniskt babblande rättshaverister som vaktmästare. Einar väntade på domedagen. Det skulle vara riktigt typiskt om han missade den på grund av denne smutsige tok.

Till herren
bad inte många av de som kunde räknas som mäktiga och inflytelserika. Inte heller de utfattiga, svältande massorna kunde anses som gudfruktiga. Sekulariseringens hydra sköt upp sin anskrämliga uppenbarelse i varje buske, härjade överallt där anständigt folk vägrade gå, och drev gäck med gammal hävd, sedvanerätt och svenskmannased. Den sköra väv som mer rätta byggde upp samhället, hotades av det moraliska sönderfallets slippriga syra. Så kom det sig att Einar nu i veckor planerat en propagandaoffensiv med betoning på screentryckta, vita t-shirts. Hur budskapets idéinnehåll skulle se ut hade han inte tvekat om en sekund:

Tshirt1: Låt Jesus fylla dig
Tshirt2: Jesus
och du: Oslagbar kombination!
Tshirt3: Jesus æger
æven dej!
Tshirt4: Vi är Jesus A-människor!

Tshirt5: Jesus är
en herrans bra coach för ditt livs lag
Tshirt6: Paulus säger: "Kom
och se Jesus jonglera tre fiskar! Gratis konfekt till samtliga! Se här bjuds det på vin."
Tshirt7:
Köp en Jesus T-shirt!

Dessutom
hade han hyrt en mindre lastbil att ha sin privata PA-anläggning på. Sålunda ordentligt utrustad begav sig vikarieprost Einar ut för att missionera....bara inte värden fick för sig att kontrollera kassan eller förråden innan. Einar lyssnade efter ljudet av spiksandaler mot omålad betong. Tystnad. Hade han varit en fågel hade han varit en skrattmås, för han skränade närhelst han såg någon typ av fiskavfall. Alltnog, inga smygande värdfötter hördes, och inga värdar smög sålunda omkring här ute i Einars tillhåll. Nå dåså, tänkte Einar och gav sig iväg. Gatorna låg öde, öde som Tjernobyl dagen efter härdsmältan. Vad kunde vara en lämplig punkt att starta korståget en dag som denna? Inte fyrvägskorsningen. Inte utanför konsum.

"Kärleken är som
en fruktkaka. Den räcker i många dagar för den som sveper in den i dygdens kristallklara gladpack. Allt som oftast dränks den i rom och får ett litet irriterande plastparasoll. Man vet inte varför. Men man kan inte gärna kasta bort dyngan utan att syna given åsna i vredesmod. Hur lång vägen än må antas vara osedd kunde intet förbereda en på den törnbeströdda barfotavandring man är satt till världen för att genomlida. Så är det."
En pinsam
gammal farbror till Einar hade brukat snyta sig i båda händerna och framföra detta tal varje fredagskväll, och det satt nu säkert fastetsat i hjärnbarken, som en svulten igel på en nyligen åderlåten ungrare. Farbroderns aforismer skar direkt till i sinnet, cyniska mantran, omöjliga att bli glad på men samtidigt lika ofrånkomliga som gammal synd. Nu kom de väl till pass må ni tro. Aldrig hade jag väl stått här, tänkte Einar, om inte det hade funnits människor som tog sig för vadhelst som bjöds i underhållningsväg.

Under jordskorpan flyter
smält sten och även halvsmält dito. Denna kallas magma. Magman är bra varm, den. Fortsätter man neråt kommer man till slut till en kärna av någon sorts metall. Smält sådan. Låt oss bortse från att detta tillhör normal allmänbildning och istället tänka på hur man skulle kunna göra poesi av dylika hårda materiella fakta. Man kan tänka sig Einar på ett party i Norrtälje, salongsberusad redan vid ankomsten och snart, efter intaget av åtskilliga väl tilltagna drinkar, iklädd halmhatt och bastkjol och därutöver alls intet, antastande första bästa person med pamfletter, då marken börjar skaka vid annalkandet av en smärre seismisk våg. Glasen skallrar och ramlar av borden, splittras i tusen bitar då de når golvet. Den nyss uppsluppna stämningen går i kras likaså. I tystnaden efteråt kan man ana ett ställningstagande. Einar är totalt omedveten, dansar som den glade men okomplicerade dräng han visserligen inte är, men alltid hoppats bli, ylar i högan sky, kastar sitt långa, blekta hår hit och dit, och välter i förbifarten omkull giftskåpet. Lufttätt som det knappast är sprider sig grönaktiga ångor över hela lokalen; ett tecken på att strontium kommit i kontakt med luftens kväve och därvid givetvis inte givit upphov till någon väldoft. Däremot gift. Panik. Adrenalinchock. Andnöd och hjärtklappning. Nu blir det verkligen tillfälle att demonstrera de ökända ledaregenskaperna. Flocken av berusade backanter springer likt vettvillingar, krossandes allt i sin väg. Facklorna flammar, pöbeln stampar taktfast, jorden vibrerar i harmoni med detta barbariska larm - då! Från skyarna faller hagel stora som tennisbollar, ja, rent livsfarliga isprojektiler, fullt kapabla till att krossa ömkligt sköra chipsskålar och rutor. Himmel och jord är i gungning, nästan farligt voltande runt våra referensramar. Einar rullar okontrollerat över den daggvåta gräsmattan, ynklig, fuktig, gråtmilt snyftande och med bastkjolen nedhasad, sittande snett. Han faller ner i en ömklig liten hög, och strax täcks han av pimpsten och ger ifrån sig ett ordlöst ångestskri mot en likgiltig himmel. Ekot dör ut mellan åskskrällarna, smält tegel från taket droppar ner medan förgiftade partygäster faller till föga, rasar ihop, pulveriseras och skingras som rök. Tyvärr fanns inga videokameror som kunde filma tempusbytet.

"Kärleken är som en hårig släkting
man håller instängd på vinden. Utan begränsningar och disciplin löper den amok. Men agar man den utan överdriven hänsyn till dess eviga rop på nåd. Men trots all omsorg kan lågan falna och dö. Då är det viktigt att fortsätta låtsas som det regnar, spänna blicken i sin egen spegelbild och stålsätta sig inför möjligheten att anförvanten en dag lämnar detta jordeliv utan att ha sagt de förlösande ord som snart sagt alla vill höra. "Det borde inte göra så här ont, men vem känner kärlekens skira händer runt strupen när man samtidigt känner hennes lenrakade lår komma sättandes likt en oförvägen svan. Jo, jag, och var inte det det värsta, så vore jag väl skapt som dig, där du sitter i din oförmåga att känna häpnad eller nyfikenhet eller ens någon skam. Oooh du ditt lilla luder. "
Einar tystnade abrupt, och hans hänförda
åhörarskara likaså, förvånade över den vändning som predikan tagit. En av rådskommunisterna hade inget bättre för sig än försöka spela mungiga, vilket tidigare inte hade hörts. Ett anklagande ljud undslapp Einars sammanbitna läppar, strax följt av samfällt mummel från flocken. Där fanns alltför mycket att försvara för att tillåta överträdelser. Einar mindes alla de ljusa stunder han delat med sin församling, alla innerliga omfamningar, all gemensam uppgång i den gudomliga friden—men ändå kunde han icke fullt och helt göra till sin heliga mission att utbilda församlingen i adekvat uppförande vid större sportevenemang. Till exempel friidrotts-VM. Så fick det minsann bli! Varför skulle han inte kunna snacka idrott?

"Saliga äro höjdhopparna, kulstötarna och
häcklöperskorna, ety de skola erövra allas våra hjärtan, även de mer sanka partierna av dessa. De river upp sumpgas med varje lättfotat steg, pumpar besinningslöst upp eoners ackumulerade avlagringar i den klara aftonluften till Moder Naturs ohöljda äckel, och som icke det vore nog måste jag ta itu med mina smått desperata försök att nå ljudvallen genom meditation. " Sålunda kvad en måttligt yster Einar, som med små men ynkliga gester underströk sina poänger. Sämre kunde det ha gått, men å andra sidan kunde det gått mycket bättre också.
Församlingen visste inte vad han
riktigt varför Einar plötsligt hade börjat prata om TV-mässiga saker. Så illa kan det gå. Fåfänga äro våra strävanden, futila och jävliga. Vem är Einar att storma in som en halt hamster med käften förvriden i ett lika groteskt som fullständigt tyst vrål? Rätt person! Just som han stapplade in genom den pappskärm vilken tidigare positionerats under predikstolen som skydd mot onda avsikter och deras värdkroppar så råkade någon komma åt strömbrytaren till den tredje ögonduschen. Vattnet var iskallt, men unket. Rosslande vräkte han sig ur vägen, men till föga gagn.
-"FLÖÖÖRKL!" lät det därnäst, och då
detta av en slump råkade vara precis vad tungomålstalande frimicklare Valdemar Rask trodde vara det symboliska startskottet för revolutionen, så blev det jävlaranamma total kalabalik och fullständigt tumult. Ner med Vostok, hojtade några, upp med Nasdaq, kommunismens spöke drar genom världen, Irak, död och pina åt alltihop! Kärlekens halva masugn förslår intet mot kaos!
Predikan var slut.
  

  

Diskutera
Mitt hjärtas sankmark

Klas Svensson
2006-02-08, 05:10:30
Jag tycker den tar sig.

Måns Svensson
2004-10-15, 09:16:51
Ja. Man undrar vem som petar hål på det först? =)

Anders Bylund
2004-10-15, 09:13:19
Det var värst vad poetiskt :)

Administrator: Anders Bylund