Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Kronofogden flyger i skymningen

Statistics


Blue = Jens Risberg
Green = Klas Svensson
Red = Måns Svensson
Teal = Anders Bylund

   Häromveckan damp ett mycket argt brev ner i min brevlåda. På kuvertet fanns ingen avsändare, men sigillet var den enda ledtråd jag behövde för att inse att det kom från mina fiender. Det var nämligen rött. Blodrött, som en solnedgång över en medeltida nordfransk kornåker där engelsmännen slaktat normander och kalkoner inför den stundande midvinterbloten i Calais till åminnelse av de vikingar som var mänsklighetens stamfäder. I offerlundens pilar hängde rituellt lemlästade lik. Prästernas entoniga mässande fortgick i takt med vinden, som ylade som ett ofött barn. Mörka ovädersmoln drog in från väst-sydväst, och det likbleka ljus som silat in genom persiennerna dog helt bort i skenet från det ilsket lysande sigillet. Inte utan en lätt darrning på handen skakade jag kuvertet, och väntade mig höra pulver förflyttas inne i det. Mjältbrandsbakterier? Sprängämne? Nej. Ingenting. Försiktigt öppnade jag det. Inuti låg ett papper, på vilket sju ord kunde läsas:

Käre Hr. Dunderschnitzel:
Räck över pengarna.
--Kronofogden.

Kallsvett och hjärtflimmer är oftast en dålig kombination
om man frågar en doktor. I mitt inre slog panikångesten ut som en svullen bolmört, mina ben började darra och en bild av en skadskjuten kråka i famnen på en springande flicka med taniga ben dök oförklarligt upp i min hjärnstam. Kroppen sa nej.Jag kräktes. Ytterligare visioner av härjande engelsmän, mordiska munkar och slagregn över karga slåtterfält om hösten bidrog till mitt allmänna illamående och kort därefter svartnade världen och dog.
När jag
återfick medvetandet hade mörkret redan fallit över Vara, och min pasta hade ohjälpligt förkolnat i kastrullen. Oset låg tungt i hela lägenheten, fet bränd gas som kröp in överallt. Även ångesten kom krypande, lika tung som oset. Mina fiender hade lyckats förstöra min favoriträtt likväl som mina utsikter att kunna ta något som helst grepp om mina fondinvesteringar i Sysslebäcks restaureringsfond. I detta nu satt de i ett dåligt upplyst rum någonstans och skrattade åt min misär, medan de otvivelaktigt planerade nya illdåd. Jag visste för mycket. Jag hade vågat sätta mig upp mot etablissemanget, och för detta skulle jag tvivelsutan få betala med mer än bara min heder och hittils ofläckade själ.

De asen. Kisande genom sina små smala grisögon,
skrapande sina järnbeslagna stövlar mot trägolvet, hånskrattande och skövlande såväl landsbygden som grannbyn utan urskillning eller öga för skövlandets essens. Inte ens skövla kunde de göra rätt. De skövlade för att orsaka förödelse, när minsta barn vet att det var mycket bättre att helt enkelt köra hässjvirket till skogs strax innan höskörden för att åstakomma detta. Essensen i skövlandet är hat och missunnsamhet mot nästan. Dess mål är inte ödeläggelse utan lidande.

Jag måste ut. Jag kan inte sitta här och vänta på att de
ska komma och sparka in dörren, kasta tårgasgranater genom badrumsfönstret och publicera mina illa framförda pekoraler om skuldsanering i valutatrubadurernas facktidskrift "Att dikta till kapitalet". Handlöst kastar jag mig ut genom fönstret, slår i gräsmattan och fortsätter mot cykelstället.

Tempelriddarna har jagat mig genom hela 10 liv nu. Gång på gång har
jag med minsta marginal undsluppit en säker död eller åtminstone fängsling under dessa smått tröstlösa reinkarnationer. Denna gång skall ändå vara den sista om profetsian nu stämmer.

Hela
mitt liv har jag varit på vakt. Jag har lärt mig försvara mig. En vanlig dag utan några som helst tecken på onda anslag, kan i själva verket vid närmare granskning tjäna som hemvist åt otaliga dolda faror. En tisdag i juni, till exempel, när tunnelbanan saktade in vid Odenplan och folk i sin vanliga hets välde ut från tågens öppna arslen, såg jag plötsligt hur en kvinna verkade tappa balansen. Min första impuls var att hjälpa henne, men sedan såg jag till att skärpa mig och få upp kameran innan tillfället gled ur handen. Jag avfyrade en blixt för att blända eventuella angripare, vände mig om för att undvika en kniv i ryggen, och fiskade i förbifarten upp en glödande fimp någon slängt på marken. Det skulle jag inte ha gjort. Mina vackert spetsknypplade skjortärmar fattade eld samatidigt som jag hejdade kvinnans fall vilket medförde att hela min polyestermundering antändes. Jag störtade handlöst ut genom de fotocellsförsedda dörrarna, vilka dock även de tydligen hade något emot mig personligen. Strax stod hela perrongen och stirrade på mig där jag satt fast med foten mellan dörrarna brinnandes som en fackla en nyårsnatt, med raketer briserande i luften, och sånger om kommande, önskat bättre tider ekande genom hela ens väsen. Förtvivlat fäktande lyckades jag utan vidare skaffa mig en hel dröse nya vänner, då mina illa brända kropp släpades efter plattformen av tåget. Jag har lätt att få vänner. Redan i sandlådan var min popularitet grundmurad, enär endast jag visste hur man gör för att få den där perfekta finishen på sandslottet. Hemligheten är lika enkel som genial: polyuretanskum. Materialformen är känd för sin kemiska inerthet och sin beständighet efter att önskade skepnader skapats och fått stelna. Träblåsinstrument kan vara lite knepiga att forma i sand men se! Med lite polyuretanskum så går de inte bara att skulptera, utan till och med formgjuta. År av träning hade gjort mig till en mästare, och nu kom denna sistnämnda färdighet väl till pass. Tunnelbanetåget accelererade och min lekamen dunkades taktfast mot sliprarna. Ga-dunk, ga-dunk, ga-dunk! Det var ganska rogivande till en början, men smärtan gjorde sig påmind. Jag grävde febrilt i min sandpåse. Folket skrattade. Man pekade och skakade på diverse kroppsdelar, tills det verkade som en dålig scen ur en zombie-B-film. Inget hade kunnat förbereda dem på det som sedan hände. Plötsligt fick jag grepp om den rätta sortens sliper, och med ett ryck virvlade min sand ut. Blixtsnabbt formgöt jag en stoppbock och fäste den i slipern. Tåget tvärstannaden vilket räddade dagen. Varför berättar jag det här? Att skriva ner yrkeshemligheter som dessa kan vara ödesdigert. Protokoll kan föras över detta, motplaner designas in i minsta detalj, strutsar på zoo kan strutta runt i sin löjliga parningsdans tills de alla blivo blåa i näbben, men ingen skall få mig, Ferdinan Dunderschnitzel, asfaltshämnaren, den 22:a kromosomen, konsumentombudsmannen. Jag skall stå pall där andra vikit undan i förtvivlan; jag kommer att...

En glimmande svärdsklinga väckte mig abrupt från dagdrömmerierna. Cykelstället
var en dov värk i svanskotan och bakhuvudet. Foten en ond dröm, sprungen ur dovt molande minnen av Jean-Claude Van Damme's samlade verk. Men allra värst var att jag inte kunde röra mig. Mannen som om emot mig förde sitt vapen förvirrande satsade på angrepp. Gnurk och värk! Hans flåsande bakom ryggen, de släpande stegen, allt var som det alltid brukade vara men inget kändes rätt.
"Hörrö," tyckte jag
lät bra. Han svarade inte. De ville få mig ur balans. De ville skapa dissonanser, söndra och härska. "Men hörru", drog jag till med. Det hade ju funkat bra när jag friade till min fru. Att hon sedan lämnade mig med motiveringen "hellre en livstidsvistelse på antarktis än ett halvår till med dig och dina förbannade tvångstankar" tycker jag inte hör hit. Kvinnor!
"Hörrö jävlar!" fick jag slutligen till det. När den omedelbara klassikern sjönk in så blev
min kognitiva överlägsenhet tydlig för alla i lokalen närvarande. Eftersom jag var utomhus vill jag förtydliga att nämnda pöbel innefattade hela konceptet "utomhus," eller cirka fem miljarder nu levande individer av arten homo sapiens sapiens. Ingen av dem skulle ha haft minsta tillstymmelse till någon som helst tvekan i hågen att jag menade allvar, om du frågade dem. Och den enda individen i den kategorin inom synhåll bröt slutligen tystnaden: "Nu kan du fly längre! Tempelriddarordens hämnare har funnit dig!" Jag rullade in på en stulen damcykel men tågade ut i en specialbyggd, guldpläterad stridsvagn med diamantinfattade larvfötter om ni förstår metaforen. Med mig är det som med en gammal snok på vift i Tokyo: Ingen hejd, ingen rast, ingen ro, bara full fart in i solnedgången med glimten i ögat på en liten rosa go-cart. En gång när vi alla blivit gamla och skröpliga ska jag berätta hur det kan kännas att vara jag mer ingående. 
 "Var finns
meningen?" frågade jag retoriskt, vilket som avsett fick min vänstra tinning att pulsera i takt med bakgrundsmusiken. "Ja,
vi ser att ni börjar ta reson
och inte försöker komma med patetiska undanflykter. Även tempelriddarna betalar ändå skatt."
En pinsam
tystnad uppstod, hans mustasch var vidrig, tät i ändarna och glesnande i mitten. Det var inte möjligt att tänka ut något mer sinnesrubbat ens med ett helrör Koskenkorva 80% under bältet och tre hekto prima grekisk ost i varje hand. Och jag vet, för just detta tvingade de mig att genomlida. Efter att ha övermannat mig, slängt mig i bakluckan på en Ford Escort och sålt min cykel till Gammel-Erik för en spottstyver så rakade de av mina näshår. De rakade mig inuti näsan. Därefter följde en resa på dressin. Farten var vansinnig, männen som skötte fordonet skrattade och skrek polska fräckisar oavbrutet, vagnen luktade gammal potatis, rälsen svepte fram genom lågländerna. Människor stod upp till knäna i lera på åkrarna vi passerade. Deras nollställda ansiktsuttryck stod i bjärt kontrast till den virvelvind av känslor som präglade vår okontrollerade dressinfärd. Med handen på hjärtat minns jag inte längre precis hur det kändes, men så här beskrev ett ögonvittne hur jag såg ut: "Du gav ett intryck av att ha samlat obearbetade barn- och ungdomsminnen på hög, samtidigt som du officiellt ivrigt förnekat varje anklagelse om nostalgi. Å andra sidan tyckte du att moderna påhitt såsom kraftfoder saknade all relevans för din yrkesgärning. Du verkade gilla päron, särskilt dom där mjuka från torpet i Rogslösa. Du skruvade på dig, käkarna malde ljudligt, och du nynnade på en version av recitativ-satsen i Shostakovich 11:e stråkkvartett som var i snabbaste laget.  På det stora hela såg du ut som en gammal kärring på väg till ättestupan. Jag undrade om det skulle vara så förbannat svårt att visa lite engagemang - när skattmasen kommer så lär du ju komma springande. Men andra människor? Vore det otänkbart för dig att visa lite medkänsla med och hänsyn till sådana ringaktade personer? Jag snackar ju om vågmästaren, om snickardrängen, om sågkarlen, om postmästaren, om gårdsnazisten, om vaktmästaren, om världsmästaren, om kallskänkan och om lykttändaren. Jag pratar om Anna-Stina Beige, Ken den Vedermäktige, Gammel-Orvar och hans tretton kusiner. The usual suspects. Se oss bana vår väg genom landet, blod och eld längs vår väg, rök stiger mot skyn." Just detta ögonvittne drack mer kaffe än rekommenderat.

När dressinen rammade in sig
i spärren var det som om jag lättade från marken. Tre timmar senare kunde jag höra ur måsarna skrek utanför det kolmörka skjul där de låst in mig, som om rikets framtid hängde på att kronofogden visste vart jag   

  

Diskutera
Kronofogden flyger i skymningen

Måns Svensson
2013-08-08, 19:45:44
Inte har vi kommit så mycket längre än då du sammanfattade läget förra året heller.

Anders Bylund
2013-08-08, 13:19:34
Nästan lite overkligt att den här har varit i farten sedan oktober 2004 (med en paus från 2006 till 2012 så klart). Herreje.

Måns Svensson
2012-12-30, 10:52:17
Titeln är oerhört suggestiv och faktiskt spökade den i min hjärna långt innan jag började skriva här. Haken är förstås att den är omöjlig att leva upp till.

Administrator: Anders Bylund