Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Makten och Intigheten

Statistics


Blue = Klas Svensson
Green = Måns Svensson

   Livet rinner ur mig. Det mörknar. Svavelgult glöder himlen och över nejden ligger en unken doft av gammal ruttnande säd. En svart fågel kretsar över dödens fält. Bara jag vet varför det blev så här. Alla andra är borta.

Jag minns min barndom.
Nysnömornarna. Solregnet. Betongnätterna. Tunnlarna. Ett långsamt skrapande ljud i en mörk garderob. Bara minnen nu. Ack ack. Vad tjänar det till att sörja den tid som flytt? Nu när Absalons skyskrapor störtats i de namnlösa bråddjupen, nu när odjuren är våra herrar.

Jag minns min ungdom.
Skarpa minnen. Bilder fastbrända i min slitna hjärna: Vi går på led. Framför mig går Johnson. Hans enorma gula hjälm sitter fel. Ja, hela rymddräkten verkar vara helt felanpassad. Vi närmar oss luftslussen; hundra ungdomar på väg mot vårt öde. En del av oss fulla av förväntan, andra av skräckblandad vördnad inför Woselvnatons ofattbara dimensioner. Mina stålhandskar är kalla mot min hud. Magnetskorna tunga i den artificiella gravitationen. Jag längtar efter att äntligen få andas ren luft som inte cirkulerats genom en dåligt fungerande syrevävnadsmodul, jag längtar efter att se portarna till min hemstad öppnas när allt är över, jag längtar efter horisonten, sedd från en av öarna i Brewschlwagans arkipelag. Jag tänker bevisa för alla som tvivlat, att jag verkligen duger något till. Och nu i sanningens ögonblick, när frukten av mina ansträngningar står i begrepp att realiseras, då är jag inte längre säker på att jag klarar det. En gång för länge sedan, när min träning just börjat, när mitt tvivel fortfarande var en viskning i mitt undermedvetna, hade jag och tre andra som också klarat intagningsprovet svurit att aldrig ge upp. Det gjorde vi inte heller. Hänsynslöst gick vi fram. Jag, Johnson, , Raymond Lindgren och Wulf. Vi var de fyras brödraskap och tillsammans tog vi oss mot höjderna. Med enastående målmedvetenhet och total avsaknad av samvete. Medlen var underordnade målet. Hot.Dataintrång. Stöld. Avlyssning. Fjärrstyrda, illegala asteroider. Ett långsamt datavirus som förstörde alla icke önskvärda testresultat och ersatte dem med högsta betyg. Nepotism. Infiltrerande verksamhet. När vi fann att vi kunde komma ostraffat undan eskalerade regelbrytandet snabbt. Till slut var det regelbrytandet som var regel. Allt som förbjudits från officiellt håll blev till utmaningar. Vi la mer tid på att leta rätt på sätt att kringgå systemet än våra polisrobotar någonsin kunde ha att förebygga intrång. Särskilt Johnson excellererade i att fuska, eftersom han var totalt talanglös. En gång, när det obligatoriska stavbalanseringsprovet i nollgravitation stod för dörren, lyckades han muta nattvakten att släppa in honom på Muséet för Alstrandet av De Tre Egenskaperna. I spinnavdelningen hittade han en urmodig gammal fältgenerator, formad som en cigarettändare. Med denna lyckades han klara provet, eftersom han kunde generera ett nollgravitationsfält utan att det märktes. Fältet var för litet. Senare den kvällen hörde jag att hans resultat var de sämsta man någonsin godkänt, men att hans oortodoxa teknik hade orsakat ordentligt huvudbry bland domarna. Hursomhelst så förblev Johnsons fundamentala inkompetens en hemlighet. Det skulle visa sig ödesdigert.

Nu
öppnas dörrarna till den plats som ligger bortom luftslussen. Rampen fälls ut. Den gnisslar sakta, ett ljud som tystnar abrupt när luften lämnar rummet. Jag kommer inte att kunna släpa runt med både min trasiga plasmaväska och min sprängladdning, inser jag när det spruckna ljudet av mina defekta styrkeimplantat river i mitt inneröra. Mitt team (numera utsmetat över varenda liten frekvens i internradion) försöker med förtvivlan i sina röster att få kontakt med mig, men jag vet att det är lönlöst. Dräkten är stel. Jag är en fisk på land.

När vi blivit rymdgeneraler
kommer allt det här att vara något att skratta åt. Eller åtminstone något att se tillbaka på. Eller ska vi istället se det som brytpunkten i våra liv? Jag anar att vi kommer att stå där och inte veta riktigt hur vi ska hantera störtfloden av lyckönskningstelegram från alla jävlar som inte förstår vad det här handlade om. Kanske kommer vi att kunna ge sken av att ha gått oberörda genom den meteoritsvärm som trots allt hamrat oss till marken.

Jag märker att jag
börjar domna bort. Min respirator ropar käcka hejaramsor, men förgäves. Jag blir inte klarare i huvudet. Stänger av peppfunktionen. Åt helvete med allt. Det gick som det gick. Fantomsmärtorna i vänster ben dansar hambo och min vänstra lunga väser olycksbådande. Detta är slutet. Jag har inte mycket tid kvar. Låt mig bara berätta klart. Det kommer inte att...att...att...kommer inte...

Jag lyckas på
en gång med att resa mig och lyfta huvudet. Jag ser avfyrningsspaken borta vid rampen dras undan av en alltför välbekant hand. Johnson håller i fjärrkontrollen. Fördömt! Denne odugling! Sätter han igång landstigningssekvensen nu kommer hela planen att spolieras! Jag måste hindra honom, men kan bara hjälplöst titta på honom när han hånflinande trycker in knapp efter knapp i fel ordning. Nu förstår jag varför hans dräkt är så stor, felsittande och gul. Det är min dräkt!

Wulf var den förste
som såg vad Johnson verkligen gick för. Han litade aldrig på honom. Även om medbrottsligheten höll oss samman, fanns en spricka mellan oss mer skuldmedvetna, och Johnsons skrupellösa framfart. Antingen var han i färd med att förfalska luftballongscertifikat eller också tog han alltför saltade morötter, rev ut sidor ur andras fotoalbum och svepte in skarpkantade föremål i folks halsdukar. Det var ingen som visste något förutom vi. Och inte ens vi visste om att han planerade att ensam överleva slutprovet. Att han samvetslöst och in i sådan detalj hade smitt sina lömska och illasinnade planer, att han hade fått tag i själva generalplanen för satellitutvecklingsprojektet, att han i den hade hittat en lucka och fyllt den med sin egen samvetslösa rappakalja - det hade igen anat.

Med ett med
tre med vad fan som helst! Jag vet väl inte mer än ni. Rummet fylls av hastigt svällande spärrballonger. De studsar slappt. Hallucinogenerna har blivit sämre. Förr var det minsann kosmiska sanningar i varenda lilla fågel, storartade samband, svindlande färger, kärlek, gudar och fluffiga frottédräkter mest.

På höjden av min karriär
kommer jag alltså att falla till föga. Visst dödade jag Johnson, och nu snart mig själv. Ajö.   

  

Diskutera
Makten och Intigheten

Måns Svensson
2004-10-27, 05:28:59
Tyckte väl att det var konstigt att du satt ett kommatecken där...=)

Klas Svensson
2004-10-27, 05:14:00
Det där var ju bara två andra. :)


Administrator: Anders Bylund