Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Där rosor icke gå

Statistics


Blue = Mikael Hiort af Ornäs
Green = Mårten Lind
Red = Anders Bylund

   Älskad av ingen men lyckligtvis heller inte speciellt hatad, vandrade den sumeriske guden Potifar Allhelgonakväsenflüx, herre över det ena och det andra samt även allsköns ting, runt i ring bakom utedasset i väntan på bättre tider. Han vänstra fot släpade med sig en död kjortelmullvad och tre berusade kirgiser. Med sådant bihang var det inte lätt att idka den verksamhet hans avdyrkare förväntade sig av honom. För att roa sig i väntan på att parasiterna skulle släppa taget, lät han svavelbomba Kirigstan i sju omgångar efter varandra och stampade därefter sönder tolv städer i trakterna runt Bzgaal-sjön. Medan han krossade Ustmanovs Frukt- och Knark under sin magnesiumklädda häl kom han att tänka på en historia.

I
gamla dar var det vanligt att byrådet vid pass tretiden på eftermiddagen, spelade banjo för traktens pensionärer. Denna tradition hade tagit sin början vid en blötare personalfest för de anställda vid Lill-Orvars Finfina Frisersalong och Chark, där Lill-Lill-Orvar, ägarens yngre brylling, lyckats dansa krinolinen av fröken Jahaminsann och därför fastnat under långbordet, där han gjort en vurpa utan att veta om det. Sig förlustande på denna unga läckerhet bakom bordsdukens böljande bård, blev Lill-Lill-Orvar så till den milda grad initierad i kärlekens väl omskrivna hemligheter att han alltfort brukar tala om "den där vällustiga aftonen bak bordsduk och pappas rygg".

Medan
höstlöven ironiskt singlade till marken par om par, singlade Potifar slant.
- Jösses!
Högkant! utbrast han fryntligt. Det var det sista som hördes, ty alldeles som orden lämnat munnen föll han till föga och sprang åstad. Honom glömmer vi säkert kvar nästa gång. Nu dog hans kampvilja, men minnet av den värmde mumsigt.

Potifar
vandrade vidare, denna gång åt höger, och vid dassets sydöstra hörn stannade han för att begrunda nässelbeståndets ohejdbara tillväxt, enkannerligen runt hans nakna fötter. Medan utslagen började klia rev han sig tankfullt i röven och tänkte på Ragnar Dahlberg. Det var en sändning av Café Norrköping från augusti 1987 som etsat sig in i hans oslagbara minne. Närmare en kärleksrelation med Dahlberg än det aftonen kunde erbjuda i form av köttsligt umgänge kom han aldrig -- men det var banne mig närapå!

Alltnog
fortsatte han runt dasset tills han gått vilse. Just där avloppsmynningen i huvudhöjd stack ut genom väggen till den byggnad han cirkulerat stannade han och såg sig omkring.   

  

Diskutera
Där rosor icke gå




Administrator: Anders Bylund