Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Reggae-riskan och den stora hemulen

Statistics


Blue = Daniel Thorell
Green = Katarina Berlin
Red = Måns Svensson

   Nu var det äntligen höst. Solen stod lågt över de små hyddorna och kastade sitt svaga ljus in i den förfallna korvkiosken, som nu tjänat som boning för 27 stycken små knytt med färgglada hucklen i flera års tid. Dessas främsta sysselsättning var att väva otroligt konstfärdiga gobelänger som såldes till deras granne, markgreven och tillika hemulen med stort H: Hemulen i sin i särklass mest renodlade form är ingenting annat än ren samlare och pedantisk sorterare. Jovisst, han tar gärna ett glas eller två men helst efter en ordentlig middag. Gobelängerna som knytten förfärdigat i sin vävstuga sålde hemulen vidare, till nasare och gårdfarihandalre som fick betala bra. Hemulen skodde sig verkligen på knyttens arbete, men det var inget han hade reflekterat närmare över, inbiten i sitt frenetiska strävande efter totalt kompletta samlingar och etablering av plutokrati. Så kom det sig att man i knyttens verkstad ständigt slet för hemulens räkning. Vävstolarnas taljor slets ut och knyttens händer var fulla av blåsor. En dag blåste det så kraftigt att taket på deras skyffe revs av, det for som en projektil över grantopparna och krossades mot hemulens marmormonument som rubbades något. Ovädret fortsatte i tre månader, under vilka knytten inte kunde gå utomhus ens för att köpa de mest livsnödvändiga artiklar såsom tvål, schampoo, maskindiskmedel, såpa, balsam, ögonskugga, raklödder och bromsklossar. Deras fåfänga var inte värre än att de klarade sig, men faktum var att det började lukta rätt illa i knyttens boning. I och för sig, med tanke på deras normala acceptans för dåliga lukter, borde det inte vara några större problem, men nu var det så att viss mögeltillväxt skedde pga de konstant fuktiga förhållanderna som rådde under dessa månader.

Stora svampar hade
börjat bemäktiga sig med att komma...eller nej...alltså de svällde upp liksom alldeles....nej, de vällde upp, som ett utbrott, sköt upp genom mark och sten och bredde ut sina neongröna hattar som fransade sig melodiskt, men ändå behöll en hotfull och ödesmättad karaktär. Svamparna blev fler och samtidigt föll spordrypande slemdroppar från från deras pulserande fruktkroppar. Knytten utvann ur detta ett extrat som de brukade stoppa i små glasburkar och sedan förvara i ett stort skåp. Med tanke på att det blåste orkanvindar hade dock skåpet vält nu. Dörren gick inte att få upp, eftersom den låg vänd in mot den enda vägg som fortfarande stod upp. Regnandet fortsatte. Hemulen blev rastlös borta i sin högborg när leveranserna uteblev, vilket märktes på att han ringde i sin vällingklocka flera gånger. Den dova klangen ljöd genom skogen. Knytten viskade räddhågat men morskade upp sig. De hade ju sitt elexir, kanske skulle hemulen kunna stävjas genom en ny typ av bonader med svag doft av svamp och minkgalla ? De släpade fram sina vävstolar igen. Då! Genom regnet såg de solen falla rakt ner i sjön intill. Med ett fräsande skar solen vattenytan, sjön kokade och det blev mycket varmt. Knytten såg eldkvastar stå upp och träd ligga som plockepinn invid. Jorden skakade och upp ur marken ljöd ett muller när en jättelik, fabulöst otrolig svamp växte upp ur marken. Knytten stirrade med häpnad och återhållen skräck på skådespelet, de ropade men deras röster drunknade i dånet.

Hemulen reste sig
från sin dagbädd. Det knakade i lederna, lite stel var han allt. Han undrade vad som stod på. Varför bullrade det så förskräcligt? Han tog sin fjärilshåv och trädde den över sitt stora anlete. Det brukade lugna hemulen när osäkerheten vällde in som ett damm-moln över ett torrt månlandskap. Men nu uppnådde han inte det önskade lugnet. Irriterat slängde han håven åt sidan. Han sträckte sig svårt i nacken vid denna plötsliga manöver. Järnspikar också!

Knytten smög sig
iväg för att se lite närmare på den stora svampen. I fjärran steg fullmånen upp. Grobianer ylade gällt och viftade med något, oklart vad. Långt borta hördes hemulens gäspningar. Darrande närmade sig knytten.

Hemulen hade lagt
sin fjärilssamling på is efter det att flera fjärilsarter inlagt skriftlig protest. Och hemulen som inte var den som var den, lade ner hela projektet för att istället ägna sig åt gobelänghandel på heltid. På senare tid hade dock det som tidigare varit en luckrativ verksamhet präglad av flow och goodwill alltmer antagit karaktären av typ, IT-bubbla, allmänt sunk och dekadens. Ingen ville veta av hemulens skumraskaffärer längre eftersom man flera gånger blivit lurade och ryktet spritt sig. Dessutom ifrågasattes arbetsmiljön i den ruin som knytten fick nyttja för sitt vävande.

Åter till
Sverige: En högtrycksrygg närmar sig Sydsverige och når i kväll Dalarna och medför där en olustig, kvav stämning. Klart till halvklart, men ofräscht i västra delarna av Svealand.

Åter till
den enorma svamp som tog andan ur de små knytten. Nu antog ett av knytten en ledarroll och ställde upp de andra knytten på led och utrustade dem med videkäppar. Därefter instruerades de i hur de skulle utföra en sporinsamlingsmanöver från svampen. -"Först ska ni peta loss lite å sen ska ni dra in lite å sen lägga i den lite lite lite på sne i den häringa lille asken förstår ni. De e viktigt att ni inte ramlar. Om ni ramlar på svampen så tänk på att roffa åt er så mycke som möjligt av allt som ni tror kan vara nåt som vi kan behöva i vårt liv. Ni vet väl att man kan hitta juveler i storsvampar!"
Ett knytt räckte
fram en rubin.
-"En sån eller?!"

-Jaaaa, ropade alla
knytten och sprang fram för att begapa den röda stenen. Knytten såg ganska dåligt eftersom det var skumt och viss överkonsumtion av geléhallon hade skadat deras näthinnor. Men alla kunde låtsas ganska övertygande om att det minsann var den finaste rubín de någonsin sett. Sagt och gjort, nu gällde det att leta rubiner istället.

Hemulen öppnade vant
ett kollektkuvert med något slags små skorplavar, de luktade absolut ingenting men var väldigt torra och knastriga. De var mycket värdefulla. Världmarknadspriset låg i 300 dollar per uns och dessutom kunde man få status av oligark om man hade mage att åberopa apothecier och isidier som skäl nog att få lite påökt. Hemulen brukade peta dit falska dylika för att tjäna extra, girigbuk som han var. Nu tänkte han försöka utröna om det gick att nyttja den torkade svamp-algsymbiosen för kommersiella ändamål. Steg ett: en snygg förpackning. Steg två: driven marknadsföring och ett genomtänkt varumärke. Steg 3: Nätverksskapande för att nå världsherravälde. Steg 4: En ordentlig hamburgare med mycket majonäs och saltgurka, gärna ost och kanske lite rostad lök också, mmm. Tillbaks till steg ett, i en liten ask! Hemulen myste över sin egen uppfinningsrikedom. Bäst han stod där, självgod och dumdryg, slängdes hans fruktträd åt sidan och hela hans växthus med alla prisbelönta fuchsior genomfors av en ilande stormvind. Ivrigt tjatter tilltog från lemurerna, som annars mest satt och tryckte, när de inte åt gröt eller uppblött müsli. Nu var de alltså ovanligt upphetsade, tydligen pga att de såg någon utanför staketet som fångade deras intresse. Hemulen märkte ingenting, han grymtade misslynt och plockade bland lavarna. Nu kom plötsligt figuren på andra sidan fönstret närmare. Han hade stor näsa och flottiga hårtestar hängde fram över den. Hemulen hajade till när denne föga tilltalande man stod öga mot öga med hemulen. Alltså, mannen, myten och profilen Jerry Williams.
-Shit,
vafan hajaru? Dina låtar är typ inte svängiga alls?!
-Vaaa?
Svarade Jerry
. Nu utbröt kalabalik. Jerry tände till och grep en nedfallen trädgren, Hemulen svarade med en näve grus och lemurerna bidrog med att spotta körsbärskärnor åt alla håll, en kärna träffade den alarmknapp som fanns i växthuset och strax vrålade sirenerna över nejden. Hemulen försökte kontra med att spela död, men Jerry fortsatte med sitt envetna vevande med trädgrenen och hade faktiskt inte alls en tanke på att han kunde skada hemulen allvarligt. Lemurerna rev ned det sista av vad som ännu såg ut som en beboelig inomhusmiljö, och med det stod det fritt för all sköns varelser att hejdlöst flytta in i de snabbt förfallande rummen.

Jerry hade
en ny LP ute, därför var han lite spänd och stingslig, det märktes. Inte utan anledning då att han for runt som en skållad sallad i bakrutan på en gammal Vauxhall med punktering. Jerry lämnade hemulen vanmäktig på golvet och skuttade ut genom en hel skog av lemurer.

Nu vällde knytten
också fram, med fickorna fulla av rubiner! De skulle köpa sig fria från Hemulens härskande och täckte honom först med gobelänger för att sedan sprida ut stoftet längs med hela gärdsgården som löpte huvudsakligen i nordostlig riktning och slutade vid ägogränsen strax innan den stora bautastenen å vilken det växte rikligt med fluffig rosa mutant-mossa som tillkommit efter en livsfarlig explosion i hemulens dass. Faktum var att hemulen exprimenterat med felstavningar under flera års tid och sällan eller aldrig fått till någon sådär sjusärdeles kul eller klurig dito. I ilskan hade han spillt radioaktiv youghurt rakt på stora stenen och vips hade missödet skett. Nu kunde det kvitta eftersom hemulen var död. Knytten dansade på hans provisoriska grav. Nya tider stundade för rubin-knytten. Äntligen, äntligen fria!   

  

Diskutera
Reggae-riskan och den stora hemulen

Måns Svensson
2005-02-04, 02:16:02
Haha! Det där med sträckningar går igen. =)

Måns Svensson
2004-11-03, 09:22:44
<Ähum> Där blev det visst konstigt...

Andreas Lind
2004-10-04, 11:27:31
Ännu en titel som smakar mer...

Administrator: Anders Bylund