Statistics

   Ett stilla droppande av vatten i den fuktdrypande hålan var allt som bröt stillheten i juninatten. De trenne svartalferna satt orörliga och tysta. Ingen av dom var på spexhumör, det hade ju var och en genast förstått, så stämningen var dov. Deras tankar riktades mot vad som stod längre ner i gruvgången, nämligen ett litet gossebarn med en smutsig nallebjörn. Den lille parveln var icke medveten om gruvgångarna inte var någon lekplats direkt, och gruvtaket ovanför honom sviktade betänkligt. Dessutom var det fullt med diverse otrevliga kryp, giftiga sådana med tentakler som fick den mest förhärdade att rysa. Golvet var knöligt och ojämt och svårt för en tvååring att ta sig fram över, och inte blev det bättre av att det var täckt av skitigt vatten, innehållande kolerabakterier och lerkolloider vars effekter med största sannolikhet inte kunde förutses då de hade framsprungit ur omständigheter alltför dunkla för att ens diskuteras. Till yttermera visso närmade sig gossebarnet lerpölarna med törstig strupe. Den minste svartalfen armbågade den näst störste, som nickade tyst till svar. De tog ned nätet från kroken i gruvtaket, trilskades en smula med dess intrikata virrvarr av tofsar och öglor, för att sedan veckla ut en gnistrande hopfällbar nödlykta och vifta runt med denna ihop om att fånga in den lille parveln som nu traskat rakt ner i den mikrobiologiska smältdegeln framför sig. Med en fantastisk snabbhet och smidighet närmade sig alferna gropen, hävde nätet över den lille gynnaren och snörpte ihop hela byltet tills de hade människobarnet under sina beskyddande alvarmar. Nu var det svåra över, åtminstone trodde de det.

Grottrollen kokade en mustig soppa nere i trollgrottan. Svettiga sockor, blålera och punsch utgjorde basen i hopkoket. Trollen tyckte det var smaskigt värre och fick mestadels endast lindriga brännblåsor på deras köttiga tungor, vilket distraherade dem något, men de hade inget annat att göra åt det än att kleta dit några feta fluglarver. Hursomhelst, troll vet när det vankas småbarn, de känner det i tarmvredet. Det största trollet grymtade:
-"BBBBRRRÖÖÖÄÄÄÄSSSSCCCHHH!! Jag är hungrig,nu. Vi med ropade bräcklor tumpar järnet! BBBBRRRÖÖÖÄÄÄÄSSSSCCCHHH!!"
En pinsam och fullständigt malplacerad skattmas harklade sig och tog till orda.

- "Jag vill inte höra talas om några sådana klara brott mot god sed, gammal trollsed påbjuder att man undviker otillbörlig hyfs och går rakt på själva sakfrågan. I detta ingår inte drövel som mat och konstateranden av näringsstatus. Nu tar vi om från början."

-"Jag vill äta småbarn, sade jag! Små, små barn med knapriga små"....trollet kom av sig då han hade svårt att bestämma sig för vilken kroppsdel som borde vara knaprig. De andra trollen stod gapandes och dreglandes utan någon uppenbar motivering tills det första trollet drog en riktigt dålig fräckis och de började skratta burdust. Skrattet fastnade dock i halsen när skämtaren började dramatisera sin fräckis alltför livligt. Inte så att trollen inte uppskattade den typen av humor, men med tanke på hur många ungtroll som var närvarande kunde situationen ta en ände med förskräckelse. Tänk om alla dessa småtroll skulle få för sig att härma denne skojare? Hemska, gruvliga tanke! Med ett välriktat klubbslag fälldes det gestikulerande trollet ned. Överläggningarna om maten kom tvärt av sig till förmån för ett livligt käbblande om det riktiga i att klubba ner stor-trollet och huruvida guldörhängen egentligen matchade ett redigt lager lervälling på hjässan. Ett stort antal andra spörsmål som kom upp till ytan avhandlades också av bara farten, som exempelvis vad som borde vara ett skäligt pris för en oljelykta osv osv. Plötsligt föll en stalaktit ned från sin invanda plats mellan rökgången och gjutjärnskommoden, och slog i stengolvet med ett "kaboom" som chockade trollen hårt, detta hade aldrig tidigare inträffat före lunchdags eller så hade det åtminstone inte inträffat medan en trolldebatt hade ägt rum, eller så hade inget av trollen ramlat från taket likt stalaktiten. Diskussionen blev nu över måttan högljudd och det var klart att svartalferna blev lite besvikna på sina grannar när de lät bli att förfölja dem, vilket de ju alltid brukade göra. En lek som uppstått en gång i världen när jättelika, hart när obegripligt gigantiska, voluminöst super-kolossala mammutar hade fastnat i gruvgångarna och blockerade ingången till matsalen hade nu utvecklats till en tradition. Trollen jagade svartalferna, som så gott som alltid hann undan de klumpiga trollen utan att så mycket som andas tungt eller känna sig ens bara lite nervösa. Men ibland hände det att yngre alfer snubblade till vid olämpliga tillfällen, och då kunde vilt handgemäng utbryta. Det brukade sluta med att de kvicka alferna svingade sig vänsterut i grottalgerna som växte längs väggarna, medan trollen - trots allt rätt nöjda - satte sig och tuggade på gamla ben-getter i remouladsås. Nästan varje match vanns därför av svartalferna, tyckte åtminstone de själva. Vad trollen beträffar var de för dumma för att dispytera saken, så guldpokalen stod alltsom oftast i den innersta av svartalfernas ombonade hålor.

Åter till den lilla förvillade människo-pojken som stått mitt i vimlet av svartalfer och innan han vetat ordet av, helt plötsligt fått ett nät av finaste silvertråd över sig och släpats iväg till en annan vistelseort. Denne pojke hade, utan att själv veta om det krönts till mästare av värsta rang i svartalfernas egen version av messias-aktig profetia. Även om han hade vetat om detta hade han aldrig kunnat förstå vad det innebar, mestadels därför att hans fattningsförmåga ännu icke kunde klara av att reflektera över maktstrukturer i gammelalfska samhällen. Pojken, som hette Torsten Snoddasson men trodde att han hette "Toften", hade inte blivit rädd. Han jollrade glatt när alferna bar in en övervadderad kejsartron åt honom att sitta på. De försåg honom vidare med ett rubin-infattat svärd, en liten krona och även en hermelinfodrad mantel, sliten och skitig men trots allt med en viss grandeur. När detta var ordnat bar man in mat av sorter barn under nio inte borde rata under några tänkbara förhållanden: Chokladkaka med grädde, strösselbakelser, jordgubbsglass, köttbullar, saft, ostbågar, muffins, sega gubbar, marsipangrisar, hjortrongrädde i våffelstrut, marsandränkt prinsesstårta, en 5 kilos bautapåse Djungelvrål, sexton kolatårtor och sockervadd. Hur skulle pojken klara sig igenom denna dag utan insulinchock eller något slags helt absurt enorm kariesattack som skulle komma som ett brev på posten. Det var den frågan som gnagde på Lingonlufs Brandljusgångs sinne, när denne från gömstället kikade fram och gnuggade sina ögon. Han hade välan aldrig sett på maken till spektakel och då hade han ändå upplevt en hel del i sina dar. Skulle denna fest uppbjudas åt en slyngel, upplockad helt slumpartat i en sällan besökt del av världen, när han själv hade svultit sedan barnsben och levt av vad han kunnat hitta i soptunnor?? När han själv hade grånande hy och seniga armar och hår som gott kunde tåla att skrapas med en rejäl rotborste, då skulle denne lille snorvalp gödas med socker och fett tills han antingen sprack eller tröttnade. Rättvist? Näppeligen! Snarare en skriande, vidrig orättvisa! Må pojken dö av diabetes och fetma tänkte denne bittre alf, och så arg blev han, att han bet sig själv i läppen, det gjorde förstås ont och han bölade rakt ut tills någon vänlig själ, som han inte hann notera, slog honom i bakhuvet lite lätt, så där att han hajade till och vände på klacken, bara för att finna att anfallaren blixtsnabbt hade försvunnit ner i någon fuktdrypande håla. Det hände så ofta att det inte var någon överraskning. Lingonlufs var en allmän gnällare som aldrig riktigt hade lyckats med någonting, inklusive riktigt gnäll. Till och med hans gamle onkel brukade harkla sig och tycka att det fick vara nog ibland.
-"Men Onkel! Det är ju inte rättvist!", brukade Lingonlufs ulka, men onkeln fnös irriterat och tyckte att Lingonlufs kunde skaffa sig rotmos med larvströssel på egen hand istället för att hänga runt som en parasit på sina släktingar i gruvgångarna.

Nu var tiden mogen för revolution. Alltför länge hade traditionerna styrt dem. I blod skulle de bada och klafsa om det så skulle krävas, och inte skulle deras ambitioner mildras med tiden; nej, det perfekta samhället skulle snart stå för dörren om bara folk kunde få tummen ur och ta till vapen. Lingonlufs hade skrivit ett manifest, betitlat "Den nya tiden" och detta planerade han ge ut genom gerillamarknadsföring och nymodiga tekniker, såsom utsläpp från flygplan (hur detta skulle nu skulle ske i underjorden var oklart) , utlägg på nätet (spindelnätet i matsalen alltså) och ett målmedvetet insmugglande av subversiva papperslappar som placerades ut där folk kunde tänkas slänga en blick, men inte fånstirra. Så nog hade Lingonlufs planerat noga, tyckte åtminstone så ville han tro det, naiv som han trodde -- stopp och belägg! Hans tankegångar blev helt ogrammatiska! Kanske var han lite efterbliven eller bara otroligt barnslig på ett ohejdat svartalfiskt vis, men hur som helst var han välbeväpnad och hans följeslagare var lika lättlurade och dumma som Lingolufs själv. Resten av grottan skulle snart få erfara vad kaos vill säga. Med ett lika snabbt språng som när en ekorre tar fart uppför en högrest ask för att bita oerhört länge, våldsamt och hårt i en lite nöt, så for Lingonlufs fram längs grottssystemets golv, väggar och tak i ett slags frenetiskt men också tämligen okoordinerat och planlöst. Detta resulterade i att han allt som oftast rände in i diverse hinder. Det kunde vara glass av olika smaker och konsistenser, som nu tex när han plöjde igenom en hink kalvnjursglass, eller vid mer sällsynta tillfällen andra desserter, såsom chokladspäckad talgpudding och isterbuks-fromage, hmmm, vad gott det lät. Var kan man få tag i ett lagom robust raketgevär, funderade Lingonlufs under det att han grävde fram sin farfars brors allra finaste handgjorda lerskyffel, tillverkad för mer än 450 år sedan under det urbergska inbördeskriget som gick av stapeln till minne av det träsksura inbördeskriget, vilket knappast var värt att minnas, men ändå, nu var skyffeln uppgrävd och det skulle dröja länge innan den begrovs igen eftersom detta var tecknet på krig. Långsamt, men målmedvetet kröp Lingonlufs mot alvernas festsal, där borden redan dignade med läckerheter i väntan på den bankett som skulle avfiras till lillpojkens ära. Lingolufs tog sats när han kom inom synhåll, och med ett förbistrat grymtande avlossade han en stenbumling från sin minikatapult och lösgjorde de dresserade illrarna som stått och trampat vatten i sina halvflytande, lätt unkna burar.

Den bakelse som ansågs vara den finaste hade nu serverats till allmän förvirring bakom uthuset, där en av svartalfernas mera förbryllande traditioner ofta ställde till besvär för oinvigda. Ingen visste att Lingonlufs uppfunnit Lingonparaden i sin egen ära, bara att ingen brydde sig om den. Aldrig hade någon ägnat Lingolufs den uppmärksamhet han behövde, och han grät sig till sömns lika ofta som andra byter till vinterdäck i Sahara. Nån vekling var han inte, och kom någon och påstod motsatsen så slog han dem ofta över anklarna med sitt gigantiska knogjärn, kast-stjärnor hade han också plägat nyttja till detta syfte, och sällan försummade han något tillfälle att trassla in sig i trånga utrymmen med sina ninja-svärd och sin hemgjorda samurajdräkt. Då var det minsann ingen som skrattade! Förvisso kunde det se ganska lustigt ut, men det var den sista syn många av hans värsta belackare hade sett. Detta berodde främst på att de dött av tarmvred då de garvat inälvorna ur led, men Lingonlufs tog det inte så hårt, bara effekten var dräpande. Nu tog han så sitt svärd, stoppade det bakom örat och rände iväg.

Flera av trollen kände sig smått irriterade över att Lingonlufs sprang omkring i deras matsal och fritidslokaler mitt på blanka förmiddagen. Dessa svartalfer hade verkligen på sista tiden börjat ta för sig mer och mer, och det var dags att kväsa dem. Eller slå dem. Men med vad? Trollen såg sig om och fick syn på en liten parvel som satt och tryckte på stoppknappen till rulltrappan. Denne flinande gnom kunde väl fungera som slagträ, benig och hårdnäst som han verkade vara, och sedan....nja, men själva rulltrappan då? Kunde den användas som ett transportmedel för deras bandvagnar och tunga artilleri kanske? Det tålde att diskuteras.

Ingen hade ens märkt Lingonlufs upprorsförsök, men nu sköt det allt närmare. I bästa fall hade han kunnat hoppas på att någon åtminstone sett lite orolig ut när han marscherade i takt till tonerna av "An Der Schönen Blau Donau," viftande med sitt svärd, eller att illrarna bitit sig i tungan när han svingade sin modifierade kvast som vore den en machete. Men ingen hade tagit någon notis om honom alls. Då återstod väl bara att dra trumfkortet ur den bildliga rockärmen: en bomb. Stor som en basketboll och faktiskt riktigt välgjord. Han placerade bomben intill en ranglig stalagmit, tände på stubinen med en fackla som han hastigt slitit ned och sprang sedan och gömde sig bakom en medelstor maräng. Det var rätt dumt gjort.

Lille Torsten hade just vanmäktigt fallit i sömn efter all fet och söt mat, så att hans omogna gastriska system kunde försöka omhändertagna det absurda överflöd som kommit i hans tarmakanals väg. Under tiden dukade horder av alfer ett nytt festbord, bara för att få utlopp för något slags neurotisk matlagningsfrenesi som låg i släkten. Det skulle de nog inte ha gjort.

Trollens diskussion hade nu givit upphov till något slags Västgöta-klimax och de stod förstrött nonchalanta och svingade med armarna nere vid anklarna. Det fanns två huvudlinjer: Antingen borde man koka soppa på människobarnet eller så kunde man grilla honom över öppen eld. Det fanns också en tredje, märklig linje, nämligen att öppna en keramikstudio och sälja krukor i barnets avbild. De som förespråkade denna linje var inte många, i själva verket bara ett, ovanligt kreativt troll som drev en liten keramikbutik uppe vid grustaget, men eftersom denne besatt en genomträngande falsettstämma fick han trots allt gehör för sina åsikter. De församlade fyllde i sina röstsedlar och lade dem i en mörkblå stenurna. Just när de skulle läsa upp resultatet hördes en stadig explosion från bortre hörnet av gruvan.

En sak som Lingonlufs knappast tagit notis om var den stora facklan som hängde och sprakade på väggen bakom honom. Om han gjort det hade han förstått varför bombavfyrningen var en ganska dum idé, alldeles oavsett avsikten. Riktigt så dum att han skulle spränga en bomb i storkorriodoren trodde ingen att han var, men så kan det gå om man inte tänker till. Facklan var en mycket eldfarlig pjäs, och den slungades ut från sin hållare likt en berusad matros från studentbalen. Den landade rakt på marängen som Lingonlufs hukade bakom. Eldfängt värre, den torra marängen tog fyr och exploderade, sprutandes napalmliknande marängsmet över en yta av flera kvadratcentimeter. Olyckligtvis var det på Lingonlufs skrovliga kind och hals, precis där aortan viker in mot nordost, och effekten lät inte vänta på sig. En välriktad stråle blod nådde ett tillstånd av exalterad avslappning där den hängde en kort stund i luften, innan den träffade en av alferna som dukade undan resterna efter middagen, och på den vägen var det. Ingen svartalf tålde se blod, så var det bara. Därför gav alfen upp ett tjut av episka proportioner, dängde spastiskt huvudet i låret och ulkade krampaktigt alltmedan han viftade med de spetsiga öronen. Grannalfen ryckte på axlarna och gjorde likadant och den s.k. dominoeffekten trädde i kraft. Snart syntes 109 alfer stå och skaka i takt med en inbillad Bee Gees-låt. Förvisso var deras falsettstämmor knappast i full resonans men det lät åndå ganska bra, tyckte den lille parveln som krupit in under tronen, eftersom han där kände sig trygg, han var lite som en dvärgvädurskanin på det viset. Han klappade takten och och dreglade lyriskt.

Trollens omröstning hade inte resulterat i nånting och man trätte fortfarande.

Utanför grottan satt en kvinna i skymningsljusets mystiskt gröna sken. Hennes huckle var fuktigt av tårar, hon hade gråtit tills tårkanalerna skrumpnat ihop likt levern på borgmästare Niklasson efter dennes med rätta berömda intag av större doser portvin vareviga kväll och morgon, alldeles oavsett hustruns åsikter om dessa ovanor och definitivt utan minsta tanke på ämbetets karäktär.

Hursomhelst, kvinnan var ledsen eftersom hon plockat svamp och tappat bort sin lille son. Länge hade hon letat, men allt hon fann var en bit av en gammal napp, ordentligt nertrampad i mullen framför en mörk grottöppning. Nu visste hon ingen annan lösning än att leta i grottan. Det var det sista hon gjorde.

Efter mycket om och men hade nu något börjat hända med alferna, de hade slutat hulka och böla och organiserat sig i taklag. Någon påpekade det märkliga i att det låg sprängd maräng över hela grottgolvet, men det gick rätt fort att slicka upp den. De sorgliga resterna av Lingonlufs följde med på samma gång, smakade gott! Sålunda kom det sig denna novembernatt att det storstilade revolutionsförsöket fick ett lika patetiskt slut som hela Lingolufs korta liv.

I sinom tid återgick livet i svartalfernas och trollens domäner till det vanliga. Man lät varandra hållas, med allt vad det innebar. Den där mänskoungen glömde man snart bort och vad Lingonlufs beträffar, bleknade minnet så fort det bara gick. Men vad hände egentligen med trollen och deras planer på spöa skiten ur varenda jävla alf de kunde få tag på.
-Ingen vet faktiskt!

Därmed har vi intet kvar att säga.