Statistics

   Efter femton år som tulltjänsteman, varav nio med träben, kunde Harald Franzon inte längre minnas hur livet tidigare, innan jobbet vid tullstationen i Roslagens yttersta utkanter, hade förefallit. Han hade helt enkelt blivit ett med arkipelagen. Dess många öar, skär och kobbar fulla av illegala spritgömmor, oregistrerade farkoster och ljusskygga smygfiskare.
Och nu skulle pensioneringen plötsligt omintetgöra det som han älskat att hata. Att cyniskt och vildsint slå ner på alla som försökte ta sig förbi lagens långa arm när Harald var den som bestämde, var hela iden med verksamheten. När han imorgon fyllde 70 år, kände han att han egentligen ville ha förlängd tjänst till minst 75 och helst så länge han levde. De uslingar som skären kryllade av var ännu inte utrotade. Det mycket stora praktarsel till föregiven fiskare som fortfarande gäckade honom i Wilhelmssons gestalt, som han gjort sedan 12 långa år, skulle säkert se med största lycka på Haralds pensionering. Harald skar tänder vid blotta tanken!

-"Du din vingklippta vaktel! Jag ska krossa dina usla skenben med min benprotens så du lär dig vad som gäller!!", vrålade Harald till sin hunsade underlydande Mange.
Mange, som hukande skyndade att sänka ankaret, hade inte valt att arbeta för skärgårdens mest nitiska och hatade tulltjänsteman. Efter nio år av nedlåtande kommentarer och dåliga försök att lappa ihop deras från början hopplösa skorv, hade Mange nu resignerat och lät deras sedan länge ansträngda relation förfalla ohejdat.
-"Ditt odrägliga, skitfula yngel! Jag ångrar bittert det svaga ögonblick som fick mig att anställa en sådan komplett jubelidiot till sengångare som du! "
Harald verkade vara gott humör idag eftersom han underlät att pika Mange för hans harmynthet och allmänna brist på anständiga förfäder. Mange hade råkat försäga sig för 4 år sedan. Han hade faktiskt ett suspekt stamträd som han tyvärr hade misslyckats med att dölja för Harald.
-"Se på fan! " ropade Harald och pekade på den trälåda som guppade i vattnet. -"Här är nåt fuffens på gång." Harald slickade sig förväntansfullt om sina salta läppar.
-"Dreja bi!"
Mange gjorde som vanligt när han fick en order: tog sig en stadig sup och hostade hest i några minuter medan Harald irriterat stampade med träbenet i däcket. Till slut kunde han inte smita ifrån sina plikter. Han böjde sig ner över relingen och spydde i en välriktad stråle rakt i den låda som Harald upptäckt.
Harald fick nog, föste bryskt undan den passive underhuggaren och drog i rodret så båten drejade bi. Med en båtshake lyckades han sedan fiska upp trälådan. Bister men förväntansfull slog han ur lådans innehåll på däck. Till sin oerhörda glädje kunde han konstatera tre ting: lådan innehöll en stor mängd med säkerhet illegal smuggelsprit, den hade en tydlig inskrift på insidan och denna låda utgjorde ett mycket efterlängtat beslag. Han hånlog. Nu, äntligen skulle den störste boven av dem alla åka fast: Den illsluge, genomruttne Wilhelmsson hade äntligen gjort sitt. Nu skulle han slås i järn och förpassas till det innersta av Norrland.
Det var nämligen ingen mindre än denne Wilhelmssons bomärke som var inbränt i lådan.

Wilhelmsson satt som vanligt på sin gistna brygga och spanade i tubkikaren. Han väntade på något. Det gjorde han nästan jämt. Över Ålands hav ven förändringens vindar. Wilhelmsson kände dem i sina gamla knän som skakade lätt. Han kliade sig förstrött på skalpen när han såg segel i fjärran.
-"Tror faan de e Nilsson...men va i helsike e de han har på släp?!"
Wilhelmsson spottade reflexmässigt. Han saliverade alltid rikligt, något som i motvind ofta lett till en kaskad av kötteder.
Nilssons 25-fotsseglare närmade sig Wilhelmsons brygga med god fart, trots att den uppenbarligen hade en av tullverkets blåmålade jagare i en bogserlina.
-"Nä dra mig baklänges i en kallmangel!", utbrast Wilhelmson lyckligt.
Nilsson anlade bryggan med sin sedvanliga brist på känsla för sådana grundläggande lagar som tröghet och luftmotstånd. Med ett hiskeligt brak rände han in bryggan, som rubbades cirka två cm. Wilhelmson hade byggt bryggan på lösan sand, vilket gjorde den mottaglig för stötar.
-"Nilsson! Din gamle kanalje! Vad ända in helsefyr har du släpat hit!", utbrast Wilhelmson, då hans gamle vapendragare Ebenhard Nilsson vigt hoppade ur båten och landade på hans skakande knän.
-"Fan trot din gamle söndagseglare! Tror du inte jag lyckats få tag i ett riktigt kap: Haralds tulljagare! Och inte nog med detta! Jag har dessutom tillskansat mig hans efterblivne assistent! Här! I tunnan!"
Wilhelmsson tittade nyfiket ner i den skamfilade gamla öltunna som Nilsson pekade på. I botten låg en hopvikt, till synes lätt fuktig filt.
-"Var då ? Jag ser inte nån Mange här inte."
Nilsson tittade över kanten och drog bort filten, men inte heller där kunde någon av dem skönja någon Mange. Något brydd vände sig Nilsson om och vrålade: "Vem fan har snott Mange!?" Nilssons undersätsige kusin, Bråck-Ingvar, uppenbarade sig på däck och förklarade sig: "Vi lät han gå. Alltså, han gnällde så förbannat på att han hade tandvärk. Å så grejade inte Tobbe"
Wilhelmsson och Nilsson tittade på varandra. "Och var lämnade ni av honom då?", sade Nilsson med överdrivet barnslig stämma. Bråck-Ingvar kliade sig i skrevet och förklarade att han inte riktigt mindes, men hade bestämt för sig att en grotta var något viktigt i sammanhanget. Faktum var att de hade dumpat Mange i något slags fördjupning över på Norskholmen...ja, det kunde kanske till och med varit den fjärde grottan, strax norr om den där gamla gistna, havererade ångbastun som så många av Bråck-Ingvars bekanta alltid hade menat var den bästa väster om Skrangelö och förresten den enda också, men det hörde inte hit.
-"Så nu är det bara för oss att fiska upp Mange!", menade Bråck-Ingvar, något inkonsekvent men med stor inlevelse. Han tittade forskande på de andra. Skulle han lyckas lura i dem att Mange fortfarande gick att hitta och därmed undgå att bli kölhalad med detsamma? Det blev en lång tystnad. Slutligen tog Wilhelmsson till det övervåld som den uppstudsige underhuggaren hade förväntat sig: med ett stadigt tag om den arme mannens nacke började han veva runt denne i luften, vilt ylande och svärande.
Med en föraktfull handledssnärt släppte han taget om Nilssons inkompetente kusin, vilken handlöst flög ut över vattnet.
-"Så där ska en slipsten dras!", utbrast Nilsson.
-"Vadåför slipsten ?" undrade Wilhelmsson.
-"Den som nu sitter fastsurrad, eller åtminstone borde sitta fastsurrad, runt min halvkusins usla nacke," svarade Nilsson.

Samtidigt som dessa händelser tilldrog sig stod tulltjänsteman Harald Franzon på botten av den fjärde grottan och blängde surt på Mange.
-"Det var ju meningen att de skulle vara här nu," sa han.
-"Men de släppte av mig?!", hulkade den hunsade Mange. "Jag lyckades bli tillfångatagen, men lyckades inte få dem att förstå vikten av att behålla mig vid liv, så de försökte trycka ner mig i en öltunna", fortsatte han.
Harald blängde surt på sin oduglige assistent. Han pekade på Manges oproportioneligt stora näsa och utbrast upprört: -"Om det inte varit för den där jävla kranen skulle allting vara så alldeles förbannat jävla smidigt! Det kan väl för fan till och med vara så att näshelvetet ledde till att de dumpade dig!"
-"Så var det! "
Med dessa ord snöt sig Mange i handen och satte sig tjurigt på ändan i botten av gropen.
Harald kokade av inte alls särskilt återhållen vrede. Med tre raska steg var han framme vid gropens kant.
-"Jag ser segel vid horisonten," utbrast han plötsligt. Mycket riktigt sågs något slags vit tingest fladdra i fjärran.

På fördäck stod Wilhelmsson och Nilsson. Tillsammans utgjorde de 95% av skärgårdens samlade kroksabelägare, om man mäter vikten på sablarna. Båda två hade sedan barnsben kånkat omkring på varsin lika böjd som vass kroksabel av Sinbad-modell.
Nu var måttet rågat, ansåg de tu. Nu om någonsin skulle deras nemesis och alla hans lömska underhuggare grundligen nedgöras. I akt och mening att ingen av dem skulle lyckas överleva nästa strid, hade de utrustat sina respektive besättningar med minerade kräftmjärdar, stärkta sydvästar och vässade, förgiftade båtshakar. Besättningsmännen eggades till blodtörst medelst avkok på gammal bultad sälkubb spetsad med högoktanig smuggelsprit. Det var en skräckinjagande samling piratfysionomier som taktfast dunkade sina respektive tillhyggen i båtens sidor.
Nilsson sade sällan något utan att inkludera någon annan i långa invecklade samtal om kartesiansk dualism. Men nu begärde studens allvar att han lade sina filosofiska griller åt sidan och istället med lakonisk precision gav ordern som hans mannar så förväntansfullt emotsett: döda allt.

Från sin grop i lä bakom en sanddyn såg Harald med bestörtning hur skärgårdens alla skurkar verkade ha sammangaddat sig mot honom. Med blod i blicken och en brokig samling underhuggare stampade Wilhelmsson och Nilsson ihjäl alla försvarslösa varelser de kunde se (tre måsar, fem sälar, två landkrabbar, diverse strandflugor (uppskattat antal: 3000) och ett tiotal soldyrkare). Med raska tag rullades nu bandvagnarna iland inom kort. De många kadaver som nu låg utspridda över stranden blev ett tankeställare för Harald. De motmedel han förfogade över syntes något underdimensionerade.
-"Mange! Ta och se efter om vi har något krut", sa Harald med spelat lugn. Mange, som ägnat de senaste minuterna åt surmulen tandagnisslan, började genast att gnälla.
-"Äh, det finns aldrig så det räcker ändå", brast han ut i ett försök att verka som han hade någon aning om krutmängderna i gropen.
-"Det är förresten blött och felaktigt uppmätt," fortsatte han, lika genstörig som alltid.
Harald, som aldrig tog Mange på allvar, gjorde en irriterad lov runt grottan: nog fan fanns det väl någon typ av sprängämne att använda. Och skåden: under ryamattan i det runda hörnet stod en kagge. Harald borstade av dammet från etiketten och läste: "Dunder och Brak - fin-fint krut som sprängs och smäller!". Han lossade försiktigt på locket, blötte ett finger och smakade på innehållet. En eldkvast stod som en jetstråle ur hans öron nästan omedelbart därefter.
-"Mange!", ropade Harald, "Se nu fan till att rota reda på tändstickorna."
Harald, som studerat den korrekta metoden för att konstruera en svavelsticka på Pyroteknische Universität i Innsbruck, började nu med ansenligt allvar blanda de rätta ingredienserna.
Nere på stranden monterades haubitsar och grävdes skyttegravar och i små ihopslänga betongbunkrar smiddes planer. Äntligen skulle man kunna ta livet av den där förbannade tullaren och hans lika irriterande, långnäsade slyngel till medhjälpare.

"Giv akt!" Wilhelmssons hesa stämma ekade över den förödda stranden. "Idag är dagen D, dagen då vi en gång för alla ska nedgöra vår arvfiende! Jag förväntar mig att Harald Franzon blir så tillintetgjord att minnet av honom bleknar innan måndag morgon! " Fyra av de bepansrade infanteribrigaderna hurrade samfällt sitt bifall. "Möjligen redan på söndagskvällen", började Nilsson, som gärna såg att nästkommande vecka ägnades i stort sett helt åt något så enkelt som fyrvaktning. "Vi måste tänka på vår kärnverksamhet och inte låta den inneboende dualism vi alla definieras av splittra vårt handlingssätt. Vi kan inte..."
"Nu tror jag att det får vara bra. Vi klarar inte av för mycket eftertanke på randen till en sådan här batalj." Wilhelmsson blängde uppfordrande på sin kumpan, vars djupsinnigheter bragt honom ur fattningen för ett ögonblick. Han hämtade andan och fortsatte raskt med att egga trupperna, som i och för sig knappast behövde fler anledningar att döda. Hade någon utlyst en tävling där den klurigaste schackspelaren skulle koras skulle denne tänkte mecenat nog ha tagits av daga illa kvickt. Folket var i vanliga fall föga kontemplativt till läggningen, och så inte heller nu.

Med mödosamma rörelser vände sig Mange om. Han hade under de senaste minuterna alltmer resignerat och övervägde myteri. Han hade fått usel lön sedan 17 år vid masten, utsått de sista ruttna potäter han hade, och slutligen insett lönlösheten i att försöka med någon slags patetisk hjältepose. Det fick vara nog nu. Med frenesi började han leta efter lakan, vilka han ämnade göra en flagga av - ett banér som skulle vaja vitt och understryka hans vilja att villkorslöst kapitulera, att krypa i smutsen och fullständigt överlämna sitt öde i vilka inkompetenta händer som helst. Harald fick klara sig utan honom, vem skulle inte det? Plötsligt kände han hur något kallt och slemmigt draperade sig runt hans hjärta. Dåligt vin och ännu sämre självförtroende ansatte honom med dåligt samvete som unken bonus. Kväljningar vällde in likt en flodvåg av ångest dagen efter ett sällsynt misslyckat beach-party, där man förgäves försökt dränka trubaduren. Han mindes med fasa att flera av Wilhelmssons män var helt färgblinda och förstod således att den vita flaggan skulle fallera. Bara ett ting återstod: att kvickt ta sig själv av daga, för att åtminstone undgå skammen. Sagt och gjort. Med resoluta kliv stegade Mange bort mot det ställ med skedar som kvarlämnats på platsen. Den bärande idén i hans handlande stod bortom all logik: med vänster hand skulle han välta hela stället och därigenom påverka situationen så att några av de sjöfåglar som synts sväva ovanför hela slagfältet snabbt bestämde sig för att ingripa. Obegripligt nog fungerade denna lösryckta idé perfekt: Störda av skedskramlet vände sjöfåglarna sina sina små vita huvuden och fick något galet i blicken när de fällde in vingarna och inledde en rekordsnabb vansinnesfärd