Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Djungelpyramidens hemlighet.

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind

   Utanför tilltog monsunregnen i styrka. O'Malley svepte filten tätare om sin halvdöda hund Timothy. Den gamla byrackan hade en släng av träskfeber som vanligt, knappast något han skulle hämta sig ifrån i brådrasket. O'Malley suckade. Plötsligt återvände M'bwompo med andan i halsen. Han föll ned på bungalowgolvet med ett spjut krampaktigt fasthållet i sin högra hand, krampaktigt skakande.
-"Herr O'Malley!
Det!....det!" M'bwompo kippade efter andan och fick ett nytt krampanfall, denna gång så svårt att han bröt båda benen. I samma stund började Timothy skälla som besatt. I ett desperat försök att få tyst på honom utbrast O'Malley "Tyst!", men hunden började yla. Någon kunde höras utanför genom monsunvinden, någon som verkade trumma på något som föreföll vara trummor. O'Malley famlade instinktivt efter revolvern men fann istället mandolinen, med tillhörande notblad. Svärjande slängde han sin tvehågsenhet överbord och störtade rakt ut i regnet, utan minsta tvekan. Han sprang rakt i armarna på inte mindre är sjutton hungriga kannibaler med fyra sinnesslöa dvärgar i släptåg.

När gryningen kom nästa morgon
och den obarmhärtiga tropiska solen sedvanligt förintade dimslöjorna befann sig resterna av O'Malley under en stor hög avgnagda benkotor och nedfläckade fjolårsexemplar av Nerikes Allehanda. Runt högen låg några dästa kannibaler och petade tänderna. M'bwompo rapade ljudligt och petade loss några av Timothys morrhår ur gomseglet med en liten pinne.

Den zeppelinare som obemärkt spionerat
på middagsscenen genom träden ägdes av den bryske upptäcktsresanden Sir Persson. Zeppelinaren hade tvingats landa och fylla på vätgas tidigare, och svävade nu halvmetern ovan djungelns krontak.
-"Fortfarande inget nytt
," rapporterade andre negerspejare Prytz och tvinnade sina knävelborrar.
-"De satans
barbarerna!" utbrast med spelad förfäran den borne hycklaren Sir Persson. Ivrigt smekte han sin bössa, faktiskt så ivrigt att han råkade skjuta huvet av Prytz. Blodet stänkte och ljudet fick zeppelinarens position att röjas. M'bwompo for upp och pekade förvirrat in bland träden varifrån smällen kommit. Kannibalerna började kasta spjut åt samma håll medan Sir Persson skrek åt sina tjänare att lyfta samt bemanna kulsprutan. Zeppelinaren krängde våldsamt medan åbäket skakade av kulspruterekyler och långsamt sjönk mot marken. Dumdristigt, men dock beundransvärt, kastade sig M'bwompo fram för att försöka klättra upp på den avfyrande kulsprutan, men eftersom zeppelinaren fortfarande var högt uppe bland träden fick han efter en stunds hoppande inse att företaget var fruktlöst. Tre av dvärgarna sprang planlöst runt den fjärde.

Sir Persson
sköt vilt omkring sig, även rakt neråt. Hade han vetat att man inte bör skjuta på en vätgasfylld zeppelinare med ett gevär, kanske han hade avhållit sig från att göra just detta. Explosionen skapade en estetiskt tilltalande nimbus av eld som dödade alla närvarande, utom en av dvärgarna. Han hette B'lwafa, och kröp nu sakta bort mot altaret invid kokgrytan. Han föll ihop. Natten kom. Vid trehugget vaknade han av monsunregnen, som efter ett uppehåll runt halvtvå nu klämt i med förnyad styrka. Huttrande hasade han sig upp till altaret och lutad mot det började han förnimma röster. Inifrån altaret. B'lwafa var förvisso trög, men även hans uttorkade hjärnsynapser kunde förstå att detta inte var normalt; ja rent av skumt. Altaret brukade vanligen vara tyst, för att inte säga alltid. Ingen visste vem som gjort det eller varför det stod där i djungeln, men kannibalerna brukade lägga mat och skatter på det, som offer till nån, och nästa dag var det alltid borta. B'lwafa lade örat mot den slipade stenytan. Han kunde inte urskilja vad som sades därinne, men det verkade inte vara på något vis färre än två konversanter. Ljudet var sjungande men monotont. Bäst som B'lwafa ivrigt lutade sig mot altarets kalla yta pressade hans knä mot relieffiguren (tydligen föreställande något slags skäggig man i tropikhjälm) och tryckte plötsligt in den i stenen. Med ett gnisslande ljud vred sig altaret motsols och blottade en öppning ner i underjorden.

En vind drog genom zeppelinarvraket.
En bunt svårt svedda papper flög upp som en flock svartvita duvor och spreds stilla över förödelsen. För analfabeten B'lwafa innebar händelsen tillskott i dasspapperförrådet. Hade han kunnat tyda de finurliga krumelurer Sir Persson nedtecknat, skulle han kanske blivit varnad. Nu, emellertid, icke så. Nyfiket dumstirrade B'lwafa ner i underjorden. Den märkliga melodiska konversationen pågick möjligen där nere, men underligt i än högre grad var nog den mumie som verkade vara på väg mot honom, långsamt men obevekligt. B'lwafa undrade om mumien var riktigt död. Han funderade långsamt över detta medan mumien kopplade ett kraftfullt grepp kring hans högra vad. Alltmedan han släpades ner i underjorden grubblade han över vad det kunde bero på att någon som borde vara död bevisligen inte var det, eftersom han i detta nu höll på att röra på sig och dessutom föreföll ganska stark. Bryskt släpade mumien dvärgen ner i mörkret. Först nu började han på allvar förstå vad som höll på att ske. Trodde han.
-"Jag har blivit
bestulen?! Nej, jag menar jag har blivit fotograferad! Av en michelingubbe?!" Äntligen försökte B'lwafa göra det enda rätta och begärde att bli släppt. Mumien svarade med att binda honom med ett mycket obekvämt rep.
-"Jamen
vad nu då" gnällde han, men mumien lyfte honom och surrade in hela hans lekamen. Samtidigt hörde B'lwafa hur altaret långsamt vreds tillbaka ovanför honom. Det totala mörkret sänkte sig.

I ett pontonplan högt ovan
djungeln hade det just blivit tedags, och Lord Fnurfpl släppte vant 7 sockerbitar ner i sin mycket mondäna tekopp. Plumsplumsplumsplumsplumsplumsplums. Han gäspade avmätt. Vad han önskade att han aldrig satt sig i detta simpla, smaklösa fordon! Men nu hade han åtminstone nått fram till resans mål; de djupa, vidsträckta regnskogarna och deras förborgade hemligheter. Bara han nu hittade den där pyramiden innan klåparen Sir Persson - KABLAMO! Med en öronbedövande explosion avslutade hans trogne kumpan Reginald, Sir Persson zeppelinarpilot, sitt och övriga närvarandes liv långt där nedanför i en tjusig eldboll. Lord Fnurfpl höjde ett välansat ögonbryn någon decimeter och fnös torrt.
-"Föga elegant, men antagligen
effektivt" konkluderade han och girade djärvt. Hans syltburkssamling råkade därvidlag i obalans.

Med Fnurfpls flygplan
i granatkastarens kikarsikte började Konrad Adenauer vant applicera tryck på avtryckaren. Han hyste inga samvetskval - Fnurfpl var ett as av sällan skådat slag. Som rikskansler av tolfte graden med hovmarskalks rättigheter och gods och gårdar ansåg sig Adenauer ha rätt att utkräva hämnd handgripligen.

Monsunen
piskade oavbrutet den leriga marken och släckte de eldar som den sedvanligt optimistiske Fritz Onkelpepper hade tänt i ett tafatt försök att grilla medhavd korv. -"Låt gå!", tänkte denne, och sneglade upp mot pyramiden. Hur skulle han kunna ta sig dit? Ville han ens? Hans mormor hade alltid sagt "Nej", oavsett vad saken gällde. Skulle han följa hennes exempel? Han funderade ett slag och insåg att hon nog inte skulle sett med blida ögon på hans hängivna letande efter professor Prögenwugen och dennes beryktade blonda bombnedslag till assistent. Egentligen var det mest assistenten han letade efter. Nåväl, i bästa fall assistentens välrenommerade behag utan tillhörande dreglande gammal professor, om det nu kunde gå för sig.
Mellan Fritz och pyramiden
låg dessvärre en östtysk enklav, komplett med kulsprutetorn, nitisk tullpersonal och godtyckligt granatkastande varannan torsdag. Fritz insåg att detta kunde gott utgöra föremål för invasion, men att han kanske borde skaffa sig militär utbildning dessförrinnan.

Lord Fnurfpl förberedde uttråkat landningen
med halva flygplanskroppen bortskjuten och resten övertänd. -"Odågan Adenauer, fattades bara slikt!" muttrade och sörplade Fnurfpl. Gäspande kraschlandade han alldeles invid foten av en stor stenbyggnad. Pyramiden!
-"Dåså", tänkte Fnurfpl
och klev ur på femtiofyra sekunder, gäspade i hundratjugosju och ponerade i fjorton situationens beskaffenhet. Djungeln låg tyst och den mäktiga pyramiden genljöd av discodunk. Det blinkade av stroboskopljus från dess avlägsna topp och ljudet fick pyramidfundamenten att skaka. Fnurfpl rotade fram sin resegarderob ur innerfickan. Han fällde upp tältsängen, satte sig på densamma för att byta skor. Snabelskorna borde passa bra på pyramidpartaj, resonerade Fnurfpl. Plajettkostymen var också ett intressant alternativ, speciellt som skodon, men även som samtalsämne. Han pratade om den ett slag med en av sina syltburkar, som var gjord i trä, utsirad i jugendstil och hette Horst, men fick slut på infallsvinklar och avslutade monologen.

Konrad
såg planet brinnande störta till marken, men han ville vara säker på att Fnurfpl verkligen hade gått en välförtjänt död till mötes varför han fyrade av en ordentlig salva granater åt samma håll varpå han plötsligt kände ett obetvingligt behov av att göra sammalunda igen. Granaterna var emellertid slut. Med ingenting bättre för sig gav han sig springade av mot nedslagsplatsen med Trabanten under armen.

Fritz Onkelpepper hade förklätt sig.
Iförd stulen tysk uniform från IKEA smög han mot gränsvakten. På fyrtio meters håll upptäckte uppenbarligen någon honom, eftersom det började slå upp små grusfontäner överallt runt honom. Panikslagen rullade han runt och spelade död. Skottlossningen upphörde. Han hörde hur ett hjulförsett fordon närmade sig med låg hastighet. Försiktigt tittade han upp lagom för att se två uniformerade östtyska mumier komma rullande i en mindre pansarvagn. Hade de sett honom? Ja, tydligen, eftersom de aggressivt nog började rikta pansarvagnens kanon mot hans obekväma liggplats. Sig själv till skyllandes hade Fritz råkat ikläda sig en uniform som var på tok för djärv i sin tolkning av hinduismens asketiska ideal, vilket innebar att den i princip inte, även om det var torrväder, var att betrakta som en fullt adekvat beklädnad när man sökte uppträda som tysk soldat. Mumierna identifierade honom alltså snabbt som illa utklädd idiot och hade inga som helst problem med att skilja honom från en väl utklädd dylik. Tvivelsutan hade han ofog i åtanke och borde därför lämpligen förpassas till en fuktig grav, helst inlindad i mögliga gamla lakan, och ännu hellre död som fan. Energiskt joddlande sprang de pansarvagnsburna mumierna fram mot Fritz, men då de råkade trassla in sina lindor i vagnens larvfötter och inte förmådde lösgöra sig bar det sig inte bättre än att de föll huvudstupa över varandra fem gånger om. Oturligt nog lossnade därvid deras tusenåriga tunghäfta varför de ivrigt började recitera guldkorn ur Domarboken och Galaterbrevet. Fritz tog tillfället i akt att bemäktiga sig pansarvagnen och omsorgsfullt meja ner några irriterande vakttorn, varefter han backade över mumierna och stormade baklänges rakt igenom hela enklaven och halvvägs uppför pyramidens nordsida.

Lord Fnurfpl hade ännu inte
nått halvvägs uppför ostsidan av pyramiden, vilket delvis berodde på ett osunt förhållande till tepauser. En hel säck med teflagor hade människan surrat vid sin vänstra vad, knappast särskilt lämpligt och ej heller estetiskt tilltalande, även om denna senare aspekt till viss del drunknade i det helhetsintryck som lordens övriga uppenbarelse ingav. Stundom sneglade han lätt frustrerat mot pyramidens gäckande topp. Vad dvaldes däruppe? Han hade sina teorier, men inga som han ens själv trodde på. En av dem gick ut på att en nitton -tons kaskelotrobot härskade oinskränkt över djungeln från sin parnass på pyramidens blomsterbeklädda krön, under mycken pompa och marschmusik. En annan teori var likadan, bortsett från musiken, som istället var schlager. Ytterligare en teori innefattade stora delar av de första två, men tillförde en intressant komplikation i det att pyramidkrönets blomsterprakt bildade ett säreget kombinationslås, vilket om det dekrypterades kunde leda den ovarsamme äventyraren rakt in i något ovanligt otrevligt ställe. Lorden hade inte bestämt hur det i fantasin gick till när den tänkte äventyraren förolyckades, men antingen skulle roterande knivar snitta till en skitlöjlig frisyr och skolgårdsgrobianer sedan mobba ihjäl den olycklige, eller så kunde brinnande tungt beväpnade bisonoxar vara de som skoningslöst jagade offret tills det snavade och stukade sig ömkligen mot ett slätpolerat golv och dog plågsamt långsamt. Detta dessutom till mängdens jubel och allmänna gamman. Hursomhelst var lorden inte mer än halvvägs upp för den sluttande väggen, när det slog honom att toppen kanske var en hallucination. Kanske var allt han strävat efter istället begravet långt under pyramiden? Vindlande gångar fulla av döingar och bandage och spindlar, kanske även hemliga, bortglömda prototyper av forna civilisationers rymdraketer och människoförbättrande avelsprogram? Vad var det som sade att det inte i själva verket fanns både ock? Upprymd av denna impuls kom inte Lord Fnurfpl alls till slutsatsen att det bästa han kunde göra just nu var att fortsätta uppåt.

Samtidigt
, cirka 600 meter nedanför lorden, monterade Konrad upp en artilleripjäs. Nu jävlar skulle han minsann spränga den förbannade lorden åt helvete och till yttermera visso jämna den här fula pyramidfan med marken, krossa allt inom räckhåll och sen skulle han strö salt i alla plogfåror han kom över. Omsorgsfullt laddade sin destruktiva mackapär.

På pyramidens
sydsida åkte prinsen av Bhutan på en rak höger från maharadjan av Konstantinopel, som händelsevis hade vägarna förbi. Detta behöver inte vidare utvecklas.

Nordsidan däremot
, har ju ett givet intresse tänt hos den nyfikne. Där återfinner vi ingen mindre än den backande Fritz Onkelpepper, som nyss så rådigt undflytt de nitiska tyskarna i enklaven och mer eller mindre i triumf dessutom stulit sig ett fordon, tillika ett dylikt som kunde klättra uppför brant sluttande pyramidväggar. Detta hade oss Fritz skapat, detta fascinerande koncept, åt oss att förundras över, rådbråka våra hjärnor kring och för alltid förbryllas av - en lätt rabulistisk och enligt många rent obscen skärmytsling med Det Passande, med God Ton, med Vanligt Folkvett och Omsorg Om Det Allmänna. Jestanes, sicken bjässe till karl! Här skulle ett ordentligt nappatag tas med både det ena och det andra, det kunde var och en lätt förstå. Fritz parkerade i 45 graders lutning, drog åt handbromsen slarvigt och slog en dubbelvolt ut ur bilen, rullade handlöst hela 150 meter, men fick så slutligen den frirullande bilen över benen, varvid han istället började undersöka förtidspensionärernas villkor hemmavid. Krypandes uppför pyramiden försökte han ringa försäkringskassan i Lübeck på mobilen. Till slut fick han tag i växeltelefonist vid namn Ute Wolfenbüttel, som han hade haft ihop det med en kort period. Hon hade haft svårt att hitta telefonen, förklarade hon, eftersom hon var i färd med att tapetsera om kontoret. Hon hade valt en sälskinnstapet med oranga tapirer i motljus. Denna skulle egentligen spikas upp eller möjligen skruvas fast i decimetertjocka masonitbrädor innan den anbringades, men som en följd av det nya modet med betongpjäxor hade damen istället valt att försöka sparka upp tapeten på väggen och tvinga den på den glatta stenytan. Detta försök hade dittills krönts med blandad framgång, meddelade hon, men om hon bara kunde hålla käften, vilket i sanning verkade helt omöjligt, påpekade Fritz, så kunde man eventuellt tänka sig att hon tog fram ett underlag och en handlingsplan med detaljerade uppgifter för månatlig inkomst och schema för färdtjänst och andra tänkbara förmåner som nybliven sjukpanchis. Fritz svarade, inte utan viss befogad indignation, för frågan, som han nyss så desperat rosslat ur sig, och fick till en (tyckte åtminstone han själv) patetisk ursäkt för ett svar, vilket dock till all lycka löd enligt följande: "Om du skickar mig de här uppgifterna, Fritz, då ska jag svara." Dock var han inte helt på det klara med vilka uppgifter som behövdes. Därför försökte han lura ut informationen ur den förströdda tapetsösen, men hans trevningar bemöttes med skarp moteld. Fritz insåg att endast ett mycker otrevligt bemötande kunde rendera honom de önskade upplysningarna, varför han ohejdat svor och domderade, skrek okvädinsord och kom med anstötliga påståenden helt ogrundat. Påföljden blev att Ute resolut slängde luren i väggen och brände sig på den överraskande varma varmkorv hon därpå lagade sig. Därmed lämnar vi henne. Fritz slog tankarna på förtidspension ur hågen och började istället fundera på vart den där dörren som hans blod strömmade ner igenom kunde tänkas leda. Han kände sig en smula vimmelkantig och hade det inte varit för hans förtrogenhet med senmedeltida seder och bruk i Hessen, hade han måhända inlett en omfattande undersökning av dörrens hemligheter. Som sakernas läge nu var förblödde han istället under högljutt sjungande av gamla lågtyska bröllopsmarscher han bara kom ihåg första halvan av tredje versen på.

"Und wenn sie sind verheiratet

müßen Sie registrieren
und die
Eheempfelen subskribieren
nicht später betrügen

erst kommt das Fressen
dann
..."

och sen kom han inte
längre.

Lord Fnurfpl visade inte
vem som helst sina tatueringar. Det var ett förtroende som var förunnat enbart honom själv, Horst och en enbent pirat från Ronneby som hette Stanislavs das Allgemeinte Brontosaurius van der Hausartzt, mein Herr. Därför var det desto mer överraskande att Jonsson på Taket nu stod och beundrade den brigg som prydde lordens håriga ryggslut. -"Tjusig, men kanske aningen burlesk", menade han. Lorden snodde runt och blev med ens varse den närvarande Jonsson, som med en charmig ögonblinkning hälsade lordens förvånade höjning av revolvern till ansiktshöjd. I samma stund avfyrade Konrad från pyramidens bas en rejäl salva, varvid pyramidens topp försvann i en tjusig explosion. Ur pyramidens inre lösgjordes ett stort åbäke som långsamt steg mot skyn. Konrad hade solen i öronen och hörde ingenting, men skrek ändå likt en akterseglad fåne för att inte verka som en akterseglad fåne. Oborstad fåne dessutom. Pyramiden skakade och skiftade färg 36 gånger innan den slutligen föll isär fullständigt och pulveriserades med ett fräsande ljud inte olikt det vid misslyckad stekning av pannkakor. Ovanför densamma steg samtidigt en kolossal tingest till väders. Konrad stirrade på det oerhört svåra korsord som bars fram av trenne ur pyramiden uppkrälade mumier, och insåg att han lämnat synonymlexikonet på hotellets nattduksbord borta i det nu nästan löjligt avlägsna Düsseldorf, och sedan blev han helt uppbragt då han insåg att mumierna balsamerade honom levande. Vilt fäktande med armar och mössor byttes hans mjälte ut mot en dåligt pumpad badboll, magsäckens plats togs av en vedspis av äldre modell, bukspottkörteln fick vara kvar och gallblåsan likaså. Däremot togs båda skenbenen för strålben och behandlades därefter. Kliniskt sett måste Konrad fortsättningsvis dels klara sig utan matsmältningsapparat, men tveklöst också betraktas som samtidens förste patient med frakturer vars invecklade mönster beskrev en perfekt mandelbrotmängd och en parabel. Tyvärr kunde Konrad själv inte glädjas åt detta unika faktum. Med hjärnan substituerad mot en liten cykelfabrik i Varberg gavs inget utrymme för något annat än justering av sadelhöjder på damcyklar av äldre modell, muttermodeller och sånt fick inte plats. Här kan vi passa på att eliminera honom ur historien.

Vilka är då kvar? Knappast
någon av vidare relevans.

Ajö!
  

  

Diskutera
Djungelpyramidens hemlighet.

Mårten Lind
2004-12-19, 07:00:34
Den här går fortfarande inte att avsluta.

Anders Bylund
2004-12-09, 06:33:31
Det var väl själve fan då. Hm.

Mårten Lind
2004-12-09, 04:28:14
Ja, fast jag är också "wrong guy".

Administrator: Anders Bylund