Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Bubbelbeckasinernas återkomst

Statistics


Blue = David Isaksson
Green = Jens Risberg
Red = Måns Svensson

   Ett envist knatter från radarskärmen letade sig in den lilla skrubb där Torkel låg med halvslutna ögon och bultande huvudvärk. Han stönade och rullade mödosamt av den mycket obekväma träbritsen. Hans ansikte hamnade därvid i hundmatskålen som fyllts med brosk och överblivna hårbollar, prydligt uppkräkta av hans skabbiga tapir Engelbrekt. Rasande slängde han hårbollarna i riktning mot radarskärmen, vars knastrande oförtrutet fortsatte.
-"Jävla eländans
förbaskade baksmälla och helvetes missunsamma sjufalt förbannade djungelkreatur!!"
Engelbrekt betraktade
kärvänligt Torkel och utdelade med pinsam förutsägbarhet ett av djurets mer högljudda sångframträdande. "Summertime" var en överlägsen favorit, om än inte Torkel delade Engelbrekts nästan sjukliga besatthet för gamla standards. Förutom att famkalla allvarliga svettningar och nervösa ryckningar i armbågarna frambringade tapirsången en vag vibration i radarskärmen, något som gjorde att den gav ifrån sig en klar och tydlig signal. Detta fick, till all lycka, tapiren att omedelbart tvärsomna.
Torkel satte sig
kapprak upp. Det var signalen han väntat på! Han sprang fram till radarskärmen för att få det bekräftat. Ja jävlar! På skärmen syntes flera små prickar formerade som en enorm...kvast, eller en nåt slags skovel.
-"Det måste vara dom! Inga
andra varelser beter sig så infernaliskt irrationellt än bubbelbeckasiner!"
Torkel tryckte på den
röda knappen märkt med "Röd Knapp" och genast öppnades golvet brevid radarskärmen. Ett långsamt gnisslande hördes. En enorm röd knapp höjdes. Torkel insåg stundens allvar. Han greppade snabbt den stora slägga som stod i hörnet och höjde den. Med stor möda lyckades han få den på sträckta armar. Han drämde till den röda knappen för all vad tygen höll och med ett dån gick larmet igång.

På en bergstopp
18 mil därifrån satt Kuno Trastenflygt, inbiten fågelentusiast och som sådan mycket riktigt försedd med tjära och fjädrar. Han flaxade vilt medan han sprang mot stupet och beredde sig på att hoppa. Plötsligt steg från dalen ett moln av såpbubblor och fågelkackel.
-"Dom är här," jublade
Kuno naivt. -"Äntligen! Äntligen återkommer mina små skyddslingar! Hahhahaa!"
Han hoppade
ut men togs mjukt emot av den stigande massan av såpbubblor. Sakta sjönk han genom dem, euforiskt lycklig. Å att flyga med dessa fantastiska varelser, dessa oskuldsfulla, fulländade... plötsligt var han nedanför massan av fåglar. De hundratalet kvarvarande metrarna till markytan såg ut att vara helt utan hinder. Dock hade bubbelbeckasinerna noterat honom och hela kvastformationen dök, med förvånansvärd smidighet mot Kuno. Dennes lättade leende förbyttes till ett vansinnesskratt, som avbröts av häpnaden över bubbelbeckasinernas inte alls vänliga utan synnerligen brutala välkomnande av flygsällskapet. Med rakknivsvassa näbbar började de hacka stora stycken av Kunos lår i småbitar, medan andra grävde sina klor djupt i hans mjuka kulmage. Kuno kämpade hysteriskt för att behålla resterna av sina extremiteter, men ack så futilt. Endast två minuter återstod av hans utmätta tid vilket Döden upplyste honom om med pedantisk noggrannhet. Gradvis försvann livsgnistan altmedan bubbelbeckasinerna hysteriskt blåste såpbubblor och rapade Kunodunster.

Torkel
försökte energiskt att driva på Engelbrekt där så krävdes. Men nu skumpade han fram på Engelbrekts rygg i akt och mening att mana bygden till skyddsrummen ty bubbelbeckasinerna är här! Bubbelbeckasinerna är här!! Rädde sig den som har vett!! Ve oss!! ARRRRGGGHH!!
Mörka
tider stundar ty domedagsfåglarna med de onda bubblorna närmar sig!!

Folket i bygden tittade surmulet
på den egendomlige ryttaren och muttrade sammanbitet:
-"Nu är stollen Torkel
ute och far igen. Kan karln aldrig sluta att uppföra sig som folk och vara lite trivsamt kufisk, röka pipa och krydda brännvin med tranbär och sprängört som alla andra? Nä, han skall rida på nåt jäkla djungelkreatur och hojta om bygdens undergång, dela ut pamfletter och föra agiterande samtal på någon utsocknes dialekt som bara Smärgel-Ola säger sig ha någon aning om vad den härstammar från. Prygel är inte tillräckligt straff för en agitator och pamflettator av denna avvikande, förnuftsvidriga, hysteriska, taffligt bondfångaraktiga dignitet. Snarare skulle stegel och hjul var lämpligare och därtill mer smärtsamt, något som också skulle roa åskådarna mer än ett simpelt spöstraff." Därför undvek Torkel oftast att stanna och red så raskt han kunde vidare för att varna andra, mer upplysta individer. Dessa individer hade dock inte slängt av sig sina traditionsenliga lädermössor, vanligen hårt knutna över över deras låga pannor, och heller inte lossat på svångremmen, varför de stod liksom hopkrupna och flämtande med svetten lackande. Deras mottaglighet för Torkels varningar var dock förvånansvärt omfattnade: Under vilt fäktande med armarna och andra kroppsdelar skrek de skräckslaget på gibberish medan ansiktena förvreds av någon känsla av upphettsat obehag blandat med en (troligen) ökad prestationsångest samt två delar panikångest. Glad över gensvaret började Torsten en utläggning om hur de fördärvliga fjäderfäna en gång hade motats i grind, och hur mors flakmoppe för alltid förpassats till flakmoppehimlen, vilket sannerligen hade varit ett skådespel beundrat av i princip samtliga boende i bygden (ca 8 st). Under berättandet kunde han inte undgå att notera hur åhörarnas förvridna ansikten faktiskt högst avsevärt liknade uttrycket hos Alrik, då denne slutligen insett viddden av mors konfrontation och med ett groteskt vansinnesflin (efter kaffetåren) satte av mot horisonten, bara för att helt patetiskt snubbla över flakmoppen som fortfarande brann, och falla handlöst ner i den bottenlösa gårdsbrunnen. Här i denna gudsförgätna del av utsocknen var man inte van vid att bemöta vildsinta attacker av bubblande tvåvingar varför följderna inte lät vänta på sig när Kuno Trastenflygts sklett kom nerdråsandes rakt framför fötterna på läderhuvorna. Samfält vände de detta ryggen, ylande likt en försmådd dvärgpudel. Torkel tänkte att hans agitationstal nu äntligen skulle skapa den där präriebranden av kedjehändelser där bubbelkräken i kedjans slut stampades ner i dyngan och förintades så demonyngel de var. Vad han inte räknat med då han tänkte sig in i detta drömscenario, var bubbelbeckasinernas snara inblandning. Just hastighet var inte det man väntade sig från så otympliga djur, men när den våldsama ljudbangen hördes kunde till och med en döv sovmus inse att något våldsamt var på gång. Man skulle faktiskt kunna säga "hade varit bar om någon tagit dit spriten" men den viktiga baringrediensen lyste med sin totala frånvaro och bubbelbeckasinerna var ensama om partajadet. Läderhuvorna brukade annars bidra med något som många ansåg opassande och inte särskilt drickbart i dessa sammanhang. En enig jury hade dömt ut det som "värre än det absolut sämsta man kan få norr om Bratislavas byallmänning" ett omdöme som blir än mer tydligt om man betänker att syltan norr om byallmänningen serverar kokt guano. Hälsovårdnämnden på platsen hade utan misskund utfärdat en vredgad bannbulla som i huvudsak innefattar en lång harang fylld med meningslöst dravel men med en aktningsvärd mängd olika invektiv avsedda att förolämpa syltans ägare. Man försökte också byta tempus på ett randomiserat och lätt förvirrande sätt för att åtminstone på något vis också förolämpa vem som helst med mer språkvårdande inställning till skrivandet. På tal om det så upprördes exempelvis Horace Engdahl av sär skrivningar liksom egendomligt slarviga grammatik till den grad att han, iklädd endast kanintofflor och gummislips hoppade från Kaknästornet. Slipsen, som trasslat in sig i en av antennerna, fungerade inte olikt ett sådant elastiskt rep som används vid gummisnoddshoppning - s.k. "bungy-jump". Den gode Horace flög upp och ner som en speedad jordekorre på otillbörlig utflykt i flygekorrarnas värld, betittad av en gapskrattande samling från Sär Skrivarnas Riks förbund, som hånfullt försökte pricka honom med paint ball gevär. Jämför för övrigt med det kända överfallet på Tor Heyerdahl där vasstrån brukades som tillhyggen av en förbittrad aztek som ansåg sig förolämpad av nämnde norrmans kätterska arkeologiska teorier.

Torkel åsåg Läderhuvornas hädangång
under stor förvirring och lätt desperation. Det var inte så här han hade tänkt sin stora revansch. Men plötsligt så kom han på: Det kanske inte var bubbelbeckasinerna som var problemet. Kanske alltihop egentligen kunde härledas till en ond masterplan där djävulen, eller någon motsvarande illasinnad kraft, hade satt honom, den ende som verkligen kunde stå emot ondskan i dess nuvarande bevingade form, som ensam stridande bland en inkompetent och snart dessutom utplånad motståndsstyrka. Att uppvigla grannskapet hade inte varit till någon nytta och han insåg att hela hans mission var förfelad. Det var han ensam som på det hela taget brydde sig, bortsett från Engelbrekt - men han var tapir. Var bubbelbeckasinerna hans sisyfossten som han var dömd att evigt bekämpa men alltid misslyckas i sin strävan med? Ja, förmodligen.
Denna insikt fick Torkel att
på stående fot och utan mer eftertänksamhet rusa rakt ner i infernot av fågelfjädrar och illvrålande fäkta med armarna. Döden hejdade honom i sista sekund. Pinsamt annars, kan tyckas.   

  

Diskutera
Bubbelbeckasinernas återkomst

Jens Risberg
2005-11-08, 16:17:25
Men vi visste inte om de gick att göra slut på dem. Det vet vi nu att man inte kan. Åtminstonne inte om man har en tapir som enda vän och medhjälpare:)

Måns Svensson
2005-11-08, 06:50:48
Det var väl inte så stort fel på bubbelbeckasinerna i och för sig. Det som drog ner vår kreativitet kanske var att man redan visste hur de skulle bete sig. Det är nästan alltid roligast att börja en berättelse från noll.

Jens Risberg
2005-11-08, 04:11:08
Jo, den var lite seg. det utvecklades till nån bisar skuggvärld runt Torkel där alla bara dog eller var motvals. Vi bidrog nog båda till att det bara var Torkel som gjorde något medan allt runt honom bara försökte motverka händelserna. Jag hade i o f s funderat på en exsistensitiell diskussion med Döden på slutet men det var nog lika bra att låta bli. Nu vet vi i a f att bubbelbecaksinerna är ganska hopplösa kräk att ha att göra med. Bäst att inte blanda in dem i fler historier såvida man inte vill ha ett snabbt slut.

Administrator: Anders Bylund