viär alla förlorare och det är bara att gilla läget. Samtidigt finns det en lustig underton av ren och skär prutthumor rakt igenom som faktiskt får undertecknad att bli riktigt upplivad emellanåt. Dock kan man undra hur det är ställt med författarens psoriasis nuförtiden? Om man får tro utsagor i sociala medier är det rätt illa faktiskt.Å andra sidan kan han ju trösta sig med att denna diktsamlingen blivit något av viral samtidssuccé pga sin totala brist på respekt för kariesproblematik hos partåiga hovdjur.


Slutligen kan man lugnt konstatera att poesi är som en överkörd dromedar i motljus: ett skenbart farthinder.