Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!



Här fannsäven pasta, informerade oss hovmästaren (eller hovmästare och hovmästare, en liten blå varelse med finsk brytning som på ett oerhört framfusigt sätt presenterade menyn). Vi satte oss ned och öppnade den orimligt tjocka menypärmen och försökte få en överblicköver pizzautbudet. Saffranspizza har alltid varit en favorit men inte kokt utan ugnsbakad. Att menyn bara erbjöd kokt pizza fann vi mycket märkligt och faktiskt rent ut sagt oförskämt. Hur skulle vanligt folk kunna gå med på att äta sådana avvikande rätter under de premisser som rådde i landet? Och därför jobbar jag på en skriftlig instruktioner till landets alla pizzerior. Jajamen!


marten | 2016-06-02, 08:22:17
Det är är nästan provocerande, på ett mycket intressant sätt. Gång på gång luras läsaren att tro att nu ska det hända någonting, om så vara i det allra simplaste perspektivet, men varenda gång blir liksom meningen och ansatsen till rök och dimma innan den ens nått fram till punkt. Man känner sig lurad, gång på gång. Det är en ganska fascinerande effekt.
Katarina | 2016-04-19, 17:07:37
Jo absolut. Några riktiga guldkornen vaskas ju fram med :)
Mans | 2016-04-19, 13:38:35
Det är bara så det är. Det är en del av charmen. :-)
Katarina | 2016-04-19, 13:34:20
Ja den här kunde ha blivit bra men havererade totalt. Man blir så trött...
Mans | 2016-04-19, 12:25:09
En person tänker tillbaka på sin barndom, då hon brukade få en runsten av plast av sina föräldrar varje gång hon gjort något bra. Det blev med tiden ganska många som fick staplas överallt, vilket blev en bekräftelse på att berättaren är enastående. Samtidigt kan man tänka sig, sägs det, att berättaren kanske hade mörka sidor som inte till fullo bekräftades via runstenarna. Att det låg till på det viset illustreras av att berättaren senare hittar sin mors samling av gamla dricka-etiketter i en garderob och då äter upp delar av den. Här blir berättaren plötsligt osäker på sina egna ihågkomster; kanske var det inte så många runstenar när allt kom omkring och det är oklart hur modern reagerade på att samlingen delvis ätits upp. Fadern jobbar i alla fall på den lokala plastrunstenfabriken, vilken dock går dåligt på grund av sjunkande efterfrågan. Folk blir deprimerade och något slags domedagsstämning lägger sig över samhället. Berättaren försöker göra något åt saken genom att gå runt och sälja de kvarvarande dricka-etiketterna. Sen blir det oklart vad som egentligen händer, men det dyker upp en märklig kvinna med skygglappar som skrattar ut berättaren. Här får plötsligt denna haltande historia lite momentum: *Jag förstod att vi två hörde ihop och att detta var det ögonblick jag väntat på i hela mitt liv. (...) Vi gav oss iväg redan morgonen därpå. Solen syntes knappt bakom smogdimmorna men en svag vind kittlade mig i nacken när vi sprang förbi grindarna*. Tyvärr följer därefter ett av de mer totala sammanbrotten man sett på den här sidan. De springer förbi grindarna och *rakt in i en fruktansvärd fälla* vilket är något som skjuter pilar och slänger brinnande vedträn. Tydligen får både Titti och jag en känsla av att det där blev ju urdåligt, varför berättaren omedelbart tar tillbaka att det skulle ha inträffat. Det som egentligen hände var att de köpte en korv i en korvkiosk. Sen slutar berättelsen med att de äter orimligt många korvar, varefter de går till en pizzeria som endast serverar kokt pizza.
  
Administrator: Anders Bylund