| Verkligen inte. Jag väljer nu att fokusera på den här lilla porslinshunden som någon jävla tönt har ställt här utan att fråga om lov. Hur kan man ens hantera porslinshundar? Jag menar, hur KAN MAN? Om nu någon mot förmodan kan svara, så skulle jag vilja säga hen att jag inte kommer vara nådig. Varsågod och sitt. Jaha, då så. Ja? Huvudvärk? Jaha. Aaaaaagggrhhhhhhhh migränhelvete. Nu? Tar ni medicin? Inte? Det kanske vore värt att pröva din förbannade gnällspik, innan du tar all min tid med ditt oupphörligt klagande. Tröttsamt, tröttsamt, tjatigt, tröttsamt, ja, du hör hur oerhört tröttsamt!
marten | 2015-12-03, 07:42:45
Jag tycker att den är överraskande rolig för att vara så dålig. Vi halkar ofta in i den här sortens historier, där en raljant sociopat häver ur sig vanvettigheter (Archibald Lindkvist är väl originalet mer eller mindre) och ibland blir det bra, men ofta blir det bara nån som skriker och gormar.
| Mans | 2015-12-02, 15:04:14
Det är oundvikligt att en del berättelser halkar snett direkt, bara att börja om som sagt. Tyckte för övrigt att den underliga utsagan om att koka *saker* var kul, men sen sket det sig rejält.
| Katarina | 2015-12-02, 10:25:30
Ja det blev inte bra det här. Kändes fel från första början. Nya tag.
| marten | 2015-12-01, 10:01:27
Den första meningen utlovar en sorts review över *det bästa översiktsverket* i det spännande ämnet tålmodiga människors blackouter. Om det är oklart varför tålmodiga människors blackouter skulle skilja sig från otåliga blir den saken snabbt irrelevant då inte ens den efterföljanden meningen i allra minsta grad vill låtsas om att den första programförklaringen ägt rum. Sen följer en harang om berättarens missnöje med den lugnande behandling hen ibland fått följt av ett utfall mot pensionsmyndigheten och en allmän känsla av otack, inte minst för att berättaren minsann kokat *olika saker* till folk med, tydligen, krav på att dessa saker ska ha ett särskilt tuggmotstånd. Om *saker* innefattar mat är inte givet men berättaren beklagar att han inte fått cred för kokandet eller ens för att han var där när det kokades, varför nu det senare förhållandet skulle förtjäna nån direkt uppskattning. Därpå blir berättaren ännu argare och gormar om allt möjligt, bland annat porslinshundar som *någon tönt ställt här* och frågar sig *hur man ens kan hantera dem*, vilket är ett problemområde läsaren har lite svårt att tränga in i. Sen verkar han bli trött och slutar utläggningen.
| Mans | 2015-12-01, 08:40:40
Där fick det vara bra.
| Mans | 2015-10-17, 19:12:19
Åja, än är det inte kört.
| Katarina | 2015-10-17, 15:04:03
Känns som den här redan går lite på tomgång på nåt vis. Eller rundgång...
|
 |
