| Men ingen snackade om teak, ingen nämnde det ens i affekt eller på skoj, ingen suckade över träslaget vid midnatt, ingen manade fram dess minsta essens i gräl och gråt, ingen enda lät ens via omskrivningar påskina att teaken betydde något för någon eller ens någonsin skulle kunna inspirera till kärlek, till mänsklighet, till vanlig vardagsapati ens, utan någon som helst betydelse för någon människa.
"Teak!" vill jag skräna- jag, en sann Germundstaf!
marten | 2023-05-26, 02:41:55
Hahahaha!
"Som tycktes föredra heraldisk flexibilitet över social stagnation". Denna ständiga balansgång!
Jag skrev en sammanfattning av den här just den dagen du råkade radera några dagars inlägg. Det var inte jättelångt från chatbottens försök.
| anders | 2023-05-24, 14:26:18
Jag bad ChatGPT4 att sammanfatta den här skrönan:
I denna berättelse är huvudpersonen Germundstaf, förmodligen ägaren eller chefen för en träbearbetningsverkstad, som försöker få uppmärksamhet från sina upptagna anställda. Han ropar "Teak!" flera gånger, men till ingen nytta; alla är för uppslukade av sitt arbete. Bland hans anställda finns Adolfstopp som energiskt jobbar med ett hyvel, Bosdotter som torkar en ny lamineras gungstol, och Bondeskjul som lekfullt sågar baksidan av en skeppsmodell. Trots den bullriga miljön fylld med livliga arbetare, hörs inte Germundstafs rop och han är obemärkt, vilket tvingar honom att gå längre in i rummet i frustration.
Sedan får vi en inblick i Germundstafs familjebakgrund och en omnämnande av hans kamp för att bli hörd, särskilt när han tävlar med sina högljudda äldre bröder. Varje familjemedlem har ett unikt och ganska knasigt namn, med ett löpande tema av att kallas "du där", vilket indikerar att de kanske inte har fått mycket individuell uppmärksamhet. De övervakades av en ständigt berusad abbedissa vid namn Hermelin, som tycktes föredra heraldisk flexibilitet över social stagnation.
Under Hermelins förvaltning genomgick Germundstaf-egendomen dramatiska förändringar, med byggnadskomplexet allt mer uppfattas som ett hotfullt militärcentrum utan något socialt rättfärdigande. Denna perspektiv diskuterades humoristiskt i ett insändare till Flens Allehanda, vilket i sin tur snabbt utvecklades till en "pajkastningstävling."
Trots allt kaos och konversation, pratar ingen om teak, materialet som Germundstaf försökte diskutera. Protagonisten avslutar berättelsen med ett bestämt rop om vikten av teak, och bekräftar sin identitet som en sann Germundstaf.
|
 |
