| avstånd ifrån.
Så hur kommer det sig
att jag vill berätta allt detta? Jo,
min inledande tes att Brötes författarskap förmedlar
just de värden han i sitt kommande delirium slentrianmässigt
kategoriskt avfärdar, styrker i själva verket uppfattningen att han är den främste representanten
för svensk arbetarlitteratur. Konskvensen blir förvisso att svensk arbetarlitteratur är chockerande usel
och att definitionen av arbetarlitteraturär så diffus att begreppet tappar
all mening, men handen på hjärtat: hur roligt är det
med sådana där gamla tråkböcker ändå, när allt kommer
omkring? Låt oss bortdefiniera dem.
marten | 2016-04-15, 06:57:55
Hela berättarjagets inställning till Bröte är kolossalt ambivalent. I ena meningen framhålls det att Bröte är en av de stora arbetarförfattarna eller åtminstone en mycket intressant sådan med en helt egen genre, för att i nästa inveckla sig i halsbrytande rövarhistorier om vilken tok han är. Det drivs särskilt till sin spets i stycket om hans plagierade illustrationer, där han beskrivs som en fullständig charlatan och virrpanna som inte bara skamlöst stjäl andras verk fullständigt utan utsikt att bli trodd (illustrationen av mannen som äter en plié som utges för att vara ett foto av Bröte när han dansar balett, eller ett inhäftat kalkerpapper som hävdas vara originalteckningen) utan dessutom går i upprörd polemik om saken och mot slutet närmast barnsligt hävdar motsatsen mot vad alla andra säger, oavsett frågans natur. Men jag tycker ändå att det nästan roligaste med alltihop är slutmeningarna i första stycket, där det påstås att den följande ohämmade nedsablingen av ett människoöde är en argumentation för att Bröte är en arbetarförfattare, därför att en kontextuell analys (som vi inte får se mycket av) av hans gärning visar att det måste vara så.
| Mans | 2016-04-14, 18:44:13
Ja, som sagt, det är inte lätt att förstå. Stycket är inte bara konstigt i sig, det passar inte heller riktigt in i helheten. Berättelsen i övrigt är ju en argumentation där berättarjaget målar in sig i ett retoriskt hörn: Bröte sägs vara en arbetarförfattare, men tillhör inte samma generation som arbetarförfattarna i övrigt, har inte arbetarbakgrund, verkar vara fascist, vet inget om statare och är inte heller ens intresserad av dem trots att han tydligen skriver böcker om dem, samt verkar eventuellt inte ha skrivit alla sina böcker själv. I denna successiva svartmålning av sin egen hypotes vore det bara följdriktigt om berättarjaget kunde göra troligt att Bröte även varit inblandad i mord på fackföreningsmän, men det faktum att den misstanken enbart verkar framföras av Gunnar Efraim Hansson, som är uppenbart vansinnig och omöjlig att ta på minsta allvar, skapar en sorts underlig obalans i berättelsen.
| marten | 2016-04-14, 11:37:27
Jag försöker bena ut den där mordteorin. Så här tolkar jag det: Hansson påstår att Bröte mördat, eller låg bakom mordet på, Duncan Wiktorsson. Wiktorsson hade en bekant som ville få till en folksamling. Hansson hatade folksamlingar och menar att Bröte också gjorde det, trots att Bröte ska ha ansett att just denna åtminstone var âklart förenlig med lagâ, om nu det har någon betydelse. Folksamlingshatet ska få Bröte att anlita den påhittade Halm-Håkan (kan också ha varit Bröte själv) till att ta Wiktorsson av daga â ett märkligt tilltag eftersom det var den bekante kittelflickaren som ville ha folksamlingen, inte Wiktorsson. Hansson påstår vidare att Halm-Håkan dokumenterat det som hänt i ett brev som han skickat till âA eller H Jonsson i Slöringe eller Skövlingeâ. Sedan ska Bröte ha röjt Halm-Håkan ur vägen. Eftersom Hansson påstår att Halm-Håkan är antingen fiktiv eller en omskrivning av Bröte är det konstigt att han sedan tror att Bröte dräpt honom, och förstås ännu konstigare att Wiktorsson skulle dö över huvud taget. Varför Hansson anser sig veta att det där brevet alls skrevs får vi inte heller något svar på.
| marten | 2016-04-14, 11:14:45
Just sådana passager fullständigt bombarderar den här texten. Ganska ofta får vi ihop i sak grammatiskt korrekta meningar som dessutom känns helt rätt i stilen och ytligt låter som att de betyder något, men ständigt är totalt intetsägande och för det mesta i sig själv motsägelsefulla, eller åtminstone dementerar det de sägs vara syftade att bekräfta.
| Mans | 2016-04-12, 14:05:38
Och det där med den facklige föregångsmannen Duncan Wiktorsson, Halm-Håkan och möte på allmän plats: man kan läsa det hur många ggr som helst, det går bara inte att förstå......haha, aj jag får ont i magen....puuh...
| Mans | 2016-04-12, 13:53:25
Ja, det är en sällsynt illa argumenterad text! Och därför kul. Jag är särskilt förtjust i *min inledande tes att Brötes författarskap förmedlar just de värden han i sitt kommande delirium slentrianmässigt kategoriskt avfärdar, styrker i själva verket uppfattningen att han är den främste representanten för svensk arbetarlitteratur*, vilket låter bra och nästan lite övertygande på något vis, men är fullständigt, himlaskriande nonsens.
| marten | 2016-04-12, 13:29:56
Det hela inleds med att förklara att Bröte skrev glam-prol, eller snarare att han är ett avvikade exempel på glam-prol, hur nu det ska tolkas. Det heter att Bröte romantiserar det fattiga livet. Så långt är det begripligt. Sedan säger vi att Hammaren från 1941 är stilren, men har tre otypiska drag, vilka senare växer genom författarskapet för att till slut âinleda vad som måste uppfattas som en parafras på genrenâ. Jag har ingen aning om vad det betyder, men det låter onekligen viktigt. Dock inte så viktigt att vi måste veta vilka de tre otypiska inslagen är, för det får vi aldrig. Däremot får vi veta att Reidar Malmbergs avhandling âmer eller mindre blatantâ ignorerar dem. Den något vaga ingressen avslutas med att utlova en argumentation för varför Bröte måste anses vara arbetarförfattare.
Sen följer en beskrivning av Brötes barndom där han var lovande stins, för att sen glömma den biten och istället kommentera den tydligen pågående diskussionen om huruvida Bröte hade borgerlig bakgrund eller inte. Snabbt framläggs en rad ganska komprometterande detaljer som alla talar för att han nog hade det, vilka vi dock genast vill avfärda som en tidens jargong. Sen får vi veta att inte bara arbetarbakgrunden utan karlns vandel i stort drogs med vissa oklara omständigheter. En utläggning följer om Gunnar Hanssons avhandling, vilken förvisso verkar vara så bisarr att det inte är alldeles uppenbart varför den ens tas upp. Förutom galenskaper kring hur den distribuerats och att den har en referenslista helt knyckt från en pamflett från Stadskyrkans Dag i Helsingfors, innehåller bland annat en mordanklagelse mot Bröte som är, åtminstone i dess återgivna version, totalt omöjlig att förstå. âDetta är dock inte skäl nog för att vidare låta ärendet ta upp plats härâ, konstateras det efter att Hanssons avhandling redan då låtits uppta runt 20% av hela berättelsens slutvolym.
Sen är det dags att prata författarskap igen. Romanen Eldstaden verkar på inget vis vara en arbetarroman utan snarare en vetenskaplig beskrivning av vad som hittas i en eldstad, men resultaten, vilka de nu är, tycks ändå inte övertyga. Dock är skrivsättet signifikativt för statarförfattaren, sägs det, för att sedan kasta läsaren ut i en lång harang om att Bröte aldrig sett en statare eller för den delen varit det minsta intresserad av dem. Detta ska på 70-talet ha gett upphov till en âmotrörelseâ mot Bröte och den skola han tydligen kom från, âjönköpingsrealismenâ. Skolan gör sig tydligen till tolk för en omvärdering av arbetarlitteraturen. Det får vi efter detta konstaterande inte veta något mer om, däremot att Bröte anklagas för att skriva under narkotisk inverkan. Sen kommer den absurda avslutningsmeningen âFå, om ens någon, menar skolans kritiker, har blivit så oförtjänt baktalad av en idiot som Brötes huvudperson i Eldstadenâ, och sen var vi tydligen klara med jönköpingsrealismen. Däremot berättar vi utförligt om den där huvudpersonen och hans motsvarighet i verkligheten, som försökte sända ursinniga insändare av skiftande omfattning. Varför han var ursinnig är inte helt klart, men sedermera tycks han ha fått nobelpris och då kanske han blev mindre arg.
Det sista längre stycket hanterar att Bröte försökte ge ut sina uselt säljande böcker även om illustrerade sådana, med bilder knyckta av bland annat Poul Ströyer. Stycket igenom framstår Bröte som allt med vansinnig, och tycks ha stulit bilder till höger och vänster men anklagar sedan illustratörerna för att vara de som stjäl från honom. Ibland âblandar han ihop sina plagiat med andras kommetarerâ, vilket är en konstig mening som vi försöker rädda men misslyckas. Sen kommer det en tafatt slutpoäng som i princip försöker knyta an till det inledande resonemanget genom att beskriva Bröte som arbetarförfattare enbart därför att alla andra är så usla att begreppet arbetarförfattare ändå inte har nån innebörd, och då kan tydligen Bröte lika väl som nån annan vara det.
| marten | 2016-04-08, 21:12:00
Det skulle den ju inte vara alldeles ensam om isåfall.
| Mans | 2016-04-08, 21:09:52
Där satt den. Ska läsa den imorrn, men tror att slutomdömet blir något i stil med att den är rörig men kul.
| Mans | 2015-11-12, 15:57:06
Ja, jag håller med. Det är tvetydigt och inte givet att det är som jag skrev först.
| marten | 2015-11-12, 14:43:04
Snårigt är bara förnamnet, men jag tror det kruxet uppkom i följande stycke: *Ett huvudnummer i kritiken har varit att (sic!) just den omvärdering av arbetarlitteraturen som skolan gör sig till tolk för. Man har bland annat velat göra gällande att ...* Jag har nog tolkat *Man* i den andra meningen som kritikerna, inte skolan. Även om jag sen vimsade till det för mig med vem som ansågs vara idiot på slutet.
| Mans | 2015-11-12, 13:56:53
Det är lite snårigt det här, men så här är det väl? Det har uppstått en motreaktion mot Brötes författarskap och i förlängningen även den s.k. jönköpingsskolan. Den omvärdering av arbetarlitteraturen som denna skola står för har alltså kritiserats av motreaktionen och det borde väl betyda att uppfattningen att Bröte är en arbetarförfattare (som skolan verkar företräda) också kritiseras samtidigt. Så nu när jönköpingsskolans kritiker hävdar att någon blivit baktalad blir det lite körigt, men jag ska göra vad jag kan...
| Mans | 2015-09-01, 11:35:54
Ja. Äsch.
| marten | 2015-09-01, 11:05:37
Nästan. Frånsett att "sina" i den här meningen väl närmast syftar på förståelsen. Ordet borde nog ha varit "hans".
| Mans | 2015-09-01, 11:04:01
Funkar va?
| marten | 2015-09-01, 11:02:05
Krumbuktar mig för att göra en vettig mening av det här ...
| Mans | 2015-03-30, 13:37:55
Jag bara struntade i din parentes. Vi kan ju ta bort den senare.
| Mans | 2015-03-30, 13:03:47
Nej, har också stött på det där. Det hänger kanske ihop med det där nyrad-problemet. I Landsarkiven har jag till exempel försökt att göra en ny rad mellan spelet Vräk en vän och det föregående, men det är för närvarande omöjligt.
| marten | 2015-03-30, 11:29:01
Men verkar inte kunna ändra - rätta sista inlägget leder inte till någon användbar sida i nuläget. Anders?
| marten | 2015-03-30, 11:28:08
Verkligen inte.
| Mans | 2015-03-30, 07:35:16
Skulle du ha parentesen där?
| Mans | 2015-03-13, 08:39:13
Vi är inte klara än! Och Eldstaden förefaller hittills synnerligen otypisk som arbetarlitteratur betraktat.
| marten | 2015-03-13, 08:10:58
Kronologi hittills: Bröte föds uppenbarligen 1867. 1922 håller han ett reaktionärt tal om arbetarslödder på en middag. Han begår författardebut 1941, 74 år gammal, med Hammaren och har sedan producerat minst 4 böcker till, varav den tredje heter Eldstaden och den femte Vattenkranen. En mycket stor del av historien behandlar Gunnar Efraim Hanssons "avhandling" "Här trampade Bröte i klaveret", som beskriver Bröte som mördare och byzantisk spion. Att så uppmärksamhet ägnas den är märkligt då avhandlingen uppenbarligen är skriven av en galenpanna som distribuerat dem som lösblad i grannarnas brevlådor eller bunden vid tegelstenar slängda genom deras fönster. Referenslistan är stulen rakt av från en pamflett till Stadskyrkans dag. Om författarskapet i sig har vi inte fått veta så mycket, mer än att åtminstone debutromanen innehåller för statarförfattaren "tre otypiska drag", men vilka de är går vi inte in på.
| Mans | 2015-03-11, 13:46:10
Haha, uppenbarligen!
| marten | 2015-03-11, 13:16:38
Innan jag bestämde mig för "specialistlaboratorier" funderade jag på att låta skicka bitarna direkt till Munchen. Det är tydligen allmänt känt att det är där man hanterar sådana saker, åtminstone bland oss.
| Mans | 2015-03-02, 14:41:25
Ja, så är det tveklöst med det pågående stycket och väl antagligen också med helheten.
| marten | 2015-03-02, 14:02:34
Det här har vi allt tappat greppet om.
| Mans | 2014-10-14, 06:52:36
Så då.
| marten | 2014-10-14, 06:05:12
Ja, det är ju en variant.
| Mans | 2014-10-09, 11:35:27
Det var väldigt måttligt, eller så är det bara för att jag inte förstår. Faktum är att det blev så underligt att jag kan tänka mig att åsidosätta reglerna, rätta min tangentbordshalkning och passa tillbaka till dig.
| marten | 2014-10-09, 09:08:28
Osmidig krumbukt för att göra den meningen måttligt grammatiskt korrekt och undvika nesan av ett felstavat "lät".
| marten | 2014-02-11, 21:56:49
Det borde ha varit det jag menade, men det kan ha varit så att jag menade det jag skrev och därför skäms. Men vi säger att jag menade det som du trodde.
| Mans | 2014-02-11, 15:19:31
Jag bytte ett ö mot ett o, och så kanske felet försvann. Förresten var det så jag trodde att du menade.
| marten | 2014-02-11, 15:12:39
Äh, fick in ett syftningsfel redan i inlägg två. Man baxnar.
|
 |
