| Rösten slog likt en redig örfil från höger till längre högerut. Därefter ekade den en stund. Masaharu blinkade till, kliade sig i pannan med en wakisashi och såg sig själv i omvärldens ljus.
En blekfet skallig man i höftskynke stod på grovmastens yttersta gnärp och log milt. Hans daisho-par glittrade i den sjunkande solens rosa strålar; en mormonfjäril lyfte trasslade in sig i grammatiken seglade sakta lyste beige som ackusativobjekt drev solnedgångens vanmäktiga poesi.
I brist på bättre vetande klöv Masaharu sin egen imposanta skallbas. Hoppsan, Kerstin!
anders | 2013-09-18, 13:01:55
Och ibland har skribenterna helt olika åsikter om hur bra det går, eller vad som pågår över huvud taget. Då blir det stundom så här. Så ska det låta, ju.
| marten | 2013-09-18, 12:59:44
Jaså? Jag tyckte den dödssprattlade länge nog. Fast ibland läser man något efteråt och tyckte att det höll ihop bättre än vad det kändes som när man skrev den. Eller tvärtom.
| anders | 2013-09-18, 12:53:18
Nå, jag tycker att Masaharu sedd i omvärldens ljus var riktigt mysigt. Lite synd att den slutade just där. Nåja.
| marten | 2013-09-18, 09:29:42
Ändå har den till sitt försvar följande vackra mening: Fylld med kristall från Kista och en kastad kastrat från Karlstad, skeppad från Shetland till Själlands skärgård i sju sköra slagskepp, slängd överbord av en stråtrövarhord men minsann mangrant manglad av i nybruten jord av vildbuffelhjord.
| marten | 2013-09-18, 07:11:35
Den här lyfte väl aldrig riktigt.
| marten | 2013-03-06, 09:20:51
Man kan heller inte fortsätta en avslutad mening bara genom att fortsätta skriva på den efter punkten. Bättring!
|
 |
