| Patrik Sjöberg vill jag inte tala om. Mats Wilander levererade aldrig det han lovat.
Men allt det där, det spelar ingen roll längre. Jag har lagt det bakom mig. Inget Jan-Owe Waldner gör kan göra mig svagare. Att den sista tårtbiten gick till Ulrika Knape vill jag helst tillskriva force majeure. Till och med Therese Alshammar har ingen betydelse för min morgondag, även om jag fortfarande känner hennes närvaro som en dov värk i vänstra ljumsken, även om lårkakan bleknat och även om min egen syster skrivit nedsättande omdömen om mig med större pondus än självaste Gunde Svan, som, som sagt, stulit mitt konkreta taktegel.
Du undrar kanske hur jagär funtad? Jag med!
marten | 2013-11-09, 22:26:41
Jag gillar detta. Det är kryptiskt men håller i sitt egna underliga universum ihop. Någon har tidigare ställt till det för sig i relationerna med en massa sportkändisar, men har gått starkare ur krisen och känner sig nu redo att berätta om det - nu kan det till slut sägas. Fast helt redo verkar han ändå inte, efterom han återkommer till Gunde Svan och takteglet, vilket verkar ömma lite ännu.
| Mans | 2013-10-02, 19:47:57
Man kan läsa det om och om igen utan att bli ett dugg klokare.
| anders | 2013-10-02, 15:46:08
Jag undrar hur denne skribent hamnade i blåsväder med alla dessa sporthjältar. Var han kantänka sportjournalist? Sportmedicin på elitnivå? Stans värsta stalkare?
| Mans | 2013-10-02, 13:44:01
Ibland blir det bra. Ibland blir det dåligt. Ibland blir det bara underligt.
|
 |
