Och sen, tystnad.
Månen sken kallt från en svart natthimmel och kastade sitt bleka sken över den lilla kyrkan. Gravstenarnas skuggor vilade över det daggvåta gräset. Längs den gamla stavkyrkans södervägg rörde sig någonting i dunklet. En varelse på två ben, men så kraftigt framåtlutad att armarna, frambenen, tog stöd mot marken då och då, släpade sig framåt, mot den månupplysta framsidan och där ylade upp mot taknocken. En krumryggad präst stack fram huvudet bakom en grotesk staty däruppe och svarade på ylet med ett pricksäkert slungat stycke tegelpanna. Den mörka existens som befann sig i dunklet nedanför mottog utan så mycket som ett grymtande pannan
marten | 2007-05-31, 08:00:59
Det låter väl som en utsökt ansats. Till fördärv, troligen, men vad så.
| andreas | 2007-05-30, 07:49:27
Jag läste just igenom 'Vingar av frigolit' och fick en obetvingad lust att skriva något ytterligare på tu man hand med Vietnamfararen.
|
|