Vart de var på väg och vad de ville mig var det ingen av dem som brydde sig om. Jag sket också fullständigt i det, men de följde efter mig i många dagar vart jag än gick. Varje gång jag öppnade skafferiet stod någon bakom mig. Men hur jag än vände och vred, kunde jag aldrig få skafferiets handtag att likna en batong. Alltså föll lotten på mig, kan man säga. Jag fick stryk. En rejäl käftsmäll hade varit bättre. Inte blev det nåt med det.

Rättegången som följde var pinsam. Vad ska man säga? "Som en ljunghed i brand var fjärde timme, så gränslöst irriterande." Kanske. Det som sas glömdes snabbt bort. Protokollet knölades ihop och kastades i björngropen. Lätt som en otät plätt.