Jag sansade mig därför inte alls som många kankse skulle ha gjort i det läget, utan ylade vansinnigt, flackade med blicken och viftade med mina dasslock till händer för att påkalla någons uppmärksamhet. Nu var vi ju helt ensamma här ute mitt i ingenstans, så den enda som kunde reagera förutom jag själv, var ju mannen som var medvetslös, attans jävlar fick man nu tillfälle att säga. Ljummet svepte sommarbrisen mellan tallarna, vilket gjorde att situationen kändes något bättre faktiskt. Man skulle ha haft en kamera som sagt. Joråsåatt det är ju kul att man kan se det fina i kråksången. Jag knuffade ner gubben i diket, natuligtvis, var annars, sedan tog allt slut. Lika bra kanske.