(Cirka två timmar senare.)

-"CARAMBA!!!"
En pinsam tystnad faller över heltäckningsmattan och landar mjukt. Opiumröken ligger tät i den madrasserade container där jag omilt knycklats ner, jag letar efter mina verktyg, men hittar dem inte. En mystisk man iförd sombrero kanske går förbi utanför; svårt att veta liksom. Fan, jag kvävs, dunkar på containercäggen, skriker. Vem var det som svor på norska? Nejjj! Ikke Runar, jag fruktar för mitt liv. När jag öppnar luckan och försöker förstå var jag är med hänsyn till min norske eventuelle baneman, så slås jag i bakhuvudet. Det är någon som vill mig illa, hinner jag tänka. Det var allt. Tack för mig.